Ruisrock har en legendarisk historia. Festivalen lockar också den största publiken i Finland. Sedan 2017 har alla festivaldagar lockat maxpublik, 35 000 besökare.
Samtidigt finns det de som hävdar att Ruisrocks storhetstid var på 1900-talet. Att det fanns en tid då Ruisrock var rock, att festivalen har glömt sina rötter.
Var allt bättre förr?
Nej nej nej.
Under mitt första Ruisrockår 1977 uppträdde sammanlagt sex band på festivalen
Föreställ dig: Ett festivalområde utan mycket annat än korvförsäljning och en enda scen, med ett högt staket mellan publiken och artisterna tiotals meter från den där enda scenen, och en publik där många mot kvällen plågas av nedåtfylla eftersom alkohol är något strängt förbjudet på området.
Så var det under mitt första Ruisrockår som nätt och jämnt tonåring, 1977.
Vi var knappt 8 000 i publiken, på programmet fanns sammanlagt 6 (!) artister med Thin Lizzy som dragplåster.
Eftersom allt hände på en och samma scen var pauserna mellan artisterna oändligt långa, och då var publikens enda nöje att sitta på sanden och gnaga i sig medburen lunch medan man lyssnade på nästa artists soundcheck. Eller som skattsökare försöka hitta alkohol som vissa satsat på att gömma eller gräva ner i god tid innan festivalområdet öppnades.
Allt var över på åtta timmar, och eftersom musiken måste upphöra senast klockan 21 hann solen knappt gå ner. Det blev aldrig mörkt, man gick alltid miste om den där magiska stämningen som strålkastarljus i mörker kan trolla fram.
Ändå var Ruisrock något speciellt också då. Tiderna var annorlunda. Finland erbjöd två tv-kanaler och en betonggrå stämning. Då kunde sex band under en eftermiddag på en sandstrand kännas stort.
Ruisrock har oftast följt sin tid, och under 1980- och 90-talen utvecklades festivalen. Eftersom rockbanden på den tiden inte satsade på egna sommarturnéer var det också möjligt att få stora namn till Åbo; Nirvana, U2, The Clash, Metallica, Rammstein, David Bowie, Midnight Oil och många många fler.
Det som ändå länge saknades var en stark imagefaktor, ett rykte som berättar att det här är en festival som det lönar sig att resa till – redan för stämningens skull.
Under 1900-talet kom biljettförsäljningen alltid i gång sent. Då köpte man biljett för att man ville se en artist man älskade, sällan för att man ville uppleva just Ruisrock. Ibland drog man fullt hus (25 000 per dag), som 1992 med Nirvana och Bryan Adams.
Men det kunde också bli så att vi alla hade fått plats i Kårens festsal, som den där söndagen 1988 då inte ens 800 (!) personer köpte biljett.
Söndagen 1988 var det inte ens 800 som köpte biljett. Vi hade alla fått plats i studenthuset Kåren
Det var under 2010-talet som imagefaktorn småningom byggdes upp, det där ryktet som gör Ruisrock till något man vill återuppleva.
Talar man med dagens unga publik handlar det om en kombination av en skön plats och bra musik och positiv atmosfär, som en stor fest dit man kommer för att ha roligt. I dag är det också väldigt mycket mer allsång och partydans än under festivalens första decennier.
Det beror också på Generation Spotify.
Tidigare var man tvungen att köpa skivan för att lära sig sångerna och texterna, det var bara de största fansen som hade koll på artisterna. I dag är det lätt att scrolla igenom festivalutbudet och göra sig beredd för allsång. Och att kunna vara en av tiotusentals människor som sjunger med är en upplevelse man gärna återvänder till.
I dag är det mycket mer extatisk allsång och partydans.
Stora publikmängder som euforiskt delar en gemensam upplevelse har omgett Ruisrock också i år.
Nostalgi och partylängtan slår stort, och programmet som inför festivalen betecknades som lite lamt har visat sig vara en fullträff – åtminstone vad gäller publikstämning.
I dag diskuteras det ändå i vissa kretsar flitigt och surt om Ruisrock borde stryka ordet ”rock” från sitt namn, eftersom programmet numera i första hand bygger på rapmusik och dj:ar och elektronisk musik och suomipop.
Hur definierar man ”rock” i dag? Är det kanske mera en attityd än en musikstil?
Själv tycker jag den diskussionen är både onödig och sorglig. Hur definierar man ens ”rock” i dag? Är det allt som låter som AC/DC? Eller det som Tuskafestivalen erbjuder? Eller är det en attityd?
Och varför skulle Ruisrock behöva döpa om sig? Ruisrock är ett begrepp, ett brand, och det namnet omfattar mer än bara ett enskilts års musikaliska utbud.
Det är så mycket historia, men det är också en plats och en stämning. Det är Sverigebåten som glider förbi nära stranden, områden med riktig natur, promenaden till festivalen längs oändliga sandvägar – av vissa döpt till Via Dolorosa – och ett tillräckligt stort område som i motsats till Helsingforsfestivalerna gör det möjligt att rymma trängseln och inte ständigt ha musik från flera scener samtidigt ekande i öronen.
Största delen av dagens RR-publik är dessutom född på 2000-talet, till en tid då utpräglad klassisk rockmusik inte längre har en så dominerande position i det som kallas ”populärmusik”. Det finns så många fler genrer att förhålla sig till, och det skulle vara konstigt om en festival inte reagerade på den utvecklingen.
Visst kan jag sakna indiegitarrer och svensk rock, men allt var inte bättre förr
Själv kan jag sakna trender som länge hade en självklar plats i programmet också efter att Ruisrock i början av 2000-talet ändrade sitt koncept.
Länge fanns här fina indieband (Interpol, Patti Smith, Florence & the Machine, Editors) och rikssvenska artister (First Aid Kit, Veronica Maggio, Lykke Li, Kent). Men om man i år vill höra gitarrer få mycket plats måste man hänga vid den minsta undanskymda Minirantascenen, där banden spelar för en liten publik med tio år äldre medelålder än vid alla andra scener.
För min del blir söndagen en blandning av något färskt, spännande och ultimata inhemska nostalgikickar; Vilma Jää och PMMP.
Och eftersom begreppet rock väl också handlar om attityd, så är väl det om någonting rock? Elektronisk pop blandat med folkrötter (Vilma Jää) och någon som på ett unikt sätt lyckats blanda partypop med depprock och texter om allt från bästa sommarfesten till våld mot kvinnor och depression (PMMP).
Allt var inte bättre förr. Om jag 1977 serverades sex artister från en enda scen, kan jag i år välja mellan närmare hundra artister på sex scener.
Fast, en sak var bättre förr. Då slapp man alla hundratals mobiler som kommer upp i luften när artisten spelar sin största hit.
Please!
(Och den som har en klok definition på vad rock egentligen betyder i dag, eller någon rolig Ruisrock-anekdot att komma med: Det är bara att kommentera.)
Tillägg klockan 20; också söndagens alla biljetter såldes slut - sålunda var festivalens alla tre dagar slutsålda också i år.