Här stod han, på nytt pressad med ryggen mot väggen i landskamp nummer 100, med en EM-kvartsfinal mot Schweiz framför sig och en kvarnsten runt halsen. Engelska flaggor överallt, skräckblandad förtjusning i luften, Gareth Southgate som sommarens mest utsatta man i en vit pikétröja.
Narrativet runt engelska landslaget och Southgate har varit enkelspårigt och högljutt under EM. Urusel och trist anfallsfotboll, storstjärnor som mest ser livrädda ut för att göra misstag, en förbundskapten som svarar snällt och plikttroget då agendasättande medier vrider upp volymen timme för timme.
England mot evigheten? Southgate till arbetsförmedlingen?
Det var nästan gudagivet att det skulle gå hela vägen hit, till elva meter och till Englands göm-er-bakom-soffan-läge.
Den engelska tvångströjan har vägt blytung i årtionden, och straffläggningar brukar vara sinnebilden för smärtsamma upplevelser. Att slå en straff för England brukar betyda en mental börda som är omöjlig att hantera (Gareth Southgate kan berätta allt).
England stod vid ravinen och Southgate stirrade på stupstocken, men det var inte dags för hemresa än. Här blev Palmer, Bellingham, Saka, Toney och Alexander-Arnold inte inbrända i en dyster rad av namn.
I stället, otroligt nog efter tre veckor av spelmässig kramp, en säkrad EM-semifinal.
Som att titta på målarfärg som torkar
För ärligt talat, att se England i EM är lika roligt som att titta på målarfärg som torkar.
Till kvartsfinalen hade Southgate skyfflat om bland spelare och formationer. In med en trebackslinje för första gången sedan EM-finalen för tre år sedan, upp med pressen för att störa Schweiz.
Det blev marginellt bättre, men det var ändå frapperande dåligt. Harry Kane spelade en match till i skuggorna, Phil Foden är inte Man City-spetsig, Jude Bellingham är inte den kejsare som England behöver över nittio minuter så här långt i den här turneringen.
Bukayo Saka var piggast, han räddade England från en förlust och det var i ett läge där de inte hade något alternativ. Förlängningen? En parentes av icke-fotboll på vägen mot det definitiva avgörandet.
För framför allt: Gareth Southgates England är Frankrike-frustrerande.
Deschamps nickade instämmande
Det massiva följet av engelska supportrar sjöng God Save the King under förlängningen, de fick sin Sweet Caroline efter den här matchen också.
De har skrålat och druckit i veckor och de ska få se England spela andra raka EM-semifinalen. England har aldrig upplevt en lika stadig rad av slutspel, med tre semifinaler på fyra turneringar är Gareth Southgate faktiskt alla tiders engelska förbundskapten i en ren stabilitetstävling.
På vägen till den här semifinalen har supportrarna haft mer roligt när de inte har tittat på Englands matcher.
– Spelarna gjorde det utmärkt. Vi spelade vår bästa match hittills och vi visade karaktär. Att ta hem en turnering går inte ut på att spela bra hela tiden, säger Southgate efter kvartsfinalen.
Får man gissa? Didier Deschamps nickade instämmande någonstans på ett hotell i Tyskland.
På ena halvan av slutspelsträdet ligger gäspningen England och skvalpar, på den andra har VM-tvåan Frankrike kånkat sitt pick och pack hela vägen till en semifinal mot Spanien.
Det här var de två största titelfavoriterna inför EM-sommaren och nu har de backat sig till turneringens sista vecka. Man vågar knappt föreställa sig hur tillknäppt en EM-final mellan England och Frankrike kan bli.