Are you not entertained?
Då Lamine Yamal gled förbi Didier Deschamps var det nästan som att man funderade om 16-åringen ropade exakt det. Den franska förbundskaptenen har varit EM-turneringens surkart då det har pratats om underhållning – här bjöds han gratis på precis allt från första bänkraden.
Ett historiskt ögonblick inpaketerat med rött papper. En smällkaramell som kändes hela vägen till spanska fastlandet, från Katalonien och Andalusien till Madrid.
Deschamps hade ju sett Frankrike åstadkomma sina bästa minuter i hela EM (ribban låg på marken), ta ledningen, se tunga och trygga ut i semifinalskrud – då klev framtiden in i nutiden.
En herrelös boll vid fötterna, fyra sekunder senare hade Lamine Yamal skapat fotbollshistoria med sitt trollspö till vänsterfot. Skottet var otagbart och tonårsflinet brett som hela långsidan på jättearenan i München – det var ett ögonblick som fick såväl lättflörtade som luttrade att smälta.
Stack ut med ålder och insats
Målet var vackert, det känns redan som en klassiker och ett avslut som tar fotbollen i handen. Mot morgondagen.
Lamine Yamal är inte ensam om att aspirera på platsen som fotbollens framtid, men här satte han åtminstone stämpel på sin turnering och Spaniens formidabla EM.
Han gör det som en 16-åring, men han verkar snarast vara 36 år i sina beslut. Lamine Yamal gör precis allt med fart i fötterna och en hungrig tanke och det är en sak, hjärnan som tar kloka beslut mest hela tiden – från att riva ner en motståndare i en kontring till anmärkningsvärd mognad i alla delar av det offensiva spelet – är skillnaden.
Det var smålustigt att frispråkige Adrien Rabiot menade att den där Lamine Yamal får lov att visa lite mer om han har tänkt spela i EM-finalen. Han svarade med att böja in ett drömmål på samma sätt som han gjorde i U17-EM mot Frankrike för ett drygt år sedan.
Nu gjorde Yamal det bland fullvuxna och han stack ut med både ålder och insats, och det är onekligen speciellt att se då en berättelse vänder.
Spelat fotboll med vilopuls
Hela narrativet runt fotbolls-EM hade ju redan stannat på tomgång. Tråkigt, trist och tradigt?
Frankrike har spelat fotboll med vilopuls, Didier Deschamps har skrattat bort frågor om destruktiva metoder med att konstatera att svenskarna får titta på repriser av Allsång på Skansen om fransk landslagsfotboll inte håller dem vakna.
Frankrike har stått stadigt rotat i sin försiktiga, finkalibrerade resultatfotboll.
Tills de inte vann längre, tills argumenten inte fungerade. Tills Spanien visade att EM-sommarens mest framåtlutade landslag förtjänar att spela i söndagens final.
Frankrikes 1–0 påverkade knappt, Spanien är så grundtrygga i sitt spel.
De har lagpappan och organiseraren Rodri som alltid är bäst – 63 matcher och över 5000 matchminuter in i en säsong som har pågått i elva månader nu – och Fabian Ruiz gör sina livs vassaste veckor, pudelkloke Dani Olmo tråcklade in det som blev segermålet.
Det här spanska landslaget skiljer sig från Frankrike i antalet vägval de alltid har framåt, avsaknaden av den extremtydliga, offensiva superstjärnan som kan bli en börda om han inte har månaden.
De är unga och utvecklingsbara, de har alla möjligheter att bara bli skarpare framöver. Men redan på söndag spelar Spanien för att bli Europamästare.
De kommer att hoppas på nya stordåd från en kille som fyller 17 år dagen före finalen, som har haft läxböckerna med sig till Tyskland och fortfarande är skönt oförstörd.
I några dagar till innehar har Lamine Yamal den högst oviktiga titeln världens bästa 16-åring.