Vem har skrivit det här manuset?
Det är som att fotbollsgudarna till slut har bestämt sig, blivit trötta på att lyssna till det löddriga, rödbrända fotbollsföljet och deras It's coming home.
Skicka den där pokalen till England och låt dem dansa en sommar?
Det här är med all sannolikhet de engelska supportrarnas sista chans att få rusa först över mållinjen hand i hand med Gareth Southgate – och med allt på bordet är det som att det allra mesta helt plötsligt rinner rätt väg för Englands mest omskrivna man den senaste månaden.
Engelska mästerskapsminnen ramas in av ögonblick. Vi kan backa till Geoff Hurst och VM-finalen 1966, vandra fram till Paul Gascoignes tårar i Italien-VM 1990, veva Southgate, Batty och Beckham vid straffpunkten.
Eller så tittar vi helt enkelt bara på den här EM-sommaren, en turnering där England flammar upp i moment av magi.
Bellinghams cykelspark, Sakas vänsterfot och straffläggningen mot Schweiz räddade England från ett fiasko. Ollie Watkins? Han gläntar på dörren till evigheten.
Watkins hann knappt bli varm i kläderna innan han hade karriärens största stund vid sina fötter. Instick från Palmer, instinkt från Watkins.
Watkins har gjort det här tusen gånger tidigare, men aldrig i det läget. Nitton mål i Premier League väger lätt då ett brölande, titeltörstande fotbollsfolk står på tå, men Aston Villas guldkalv behövde inte tänka då han pricksköt in 2–1-målet.
Fanns klös i lejontassarna
Då Watkins blev hjälte kändes det som att första halvlek hände för två veckor sedan, men halvvägs in i semifinalen var den rätt ställda frågan: Var har den här versionen av England gömt sig hela sommaren?
För se där och hör här.
Southgate och spelarna har släpats genom tjära av engelska tabloiderna i en månad, men plötsligt var det som att Southgate bestämde sig för att strunta i vad hans läromästare Didier Deschamps har tragglat år efter år.
Av med hängslen och livrem, kapa handbromsen och skyddsnätet. I EM-turneringens elfte timme var det klös i lejontassarna, efter Nederländernas 1–0-mål spelade England med den rörlighet, fart och flärd som den neutrala har väntat på sedan gruppspelet startade.
Phil Foden flöt fritt och var bäst i en halvlek, Harry Kane bombade in en straff som kommer att höja tonläget på debatten i Nederländerna, Kobbie Mainoo gled runt som stans coolaste katt och Jude Bellingham var stundtals Real Madrid-bra.
Allt roligt försvann
Under en paus försvann allt det roliga. Nederländerna bytte, tätade till centralt och kastade in flaggstången Wout Weghorst som brottare på topp. Nederländerna växte och tog över, England blev EM-ängsligt och Southgate fick titta över axeln för att se vad han hade att jobba med.
En konstant kritik mot Southgate har varit uteblivna byten, bristen på initiativ att förändra matchbilder.
Nu?
Southgate plockade av Kane och Foden i ovanligt djärva beslut, och slutresultatet är redan engelsk fotbollshistoria. Allt verkade mynna ut i tredje raka förlängningen tills inhopparna Palmer och Watkins sydde ihop ett ögonblick att suga på till söndagen.
Det här lever England på hela vägen till Berlin – och det är faktiskt en relevant fråga hur de har tagit sig dit. Välförtjänt? Diskutera i grupper. Imponerande? På sitt eget sätt.