38 år.
Så länge har ångbåten Ukkopekka varit en del av gatubilden i Åbo och skjutsat resenärer mellan Åbo, Nådendal och Erstan.
Under åren har båten blivit ett landmärke för både Åbo och skärgården utanför staden.
Nu är det dags för en sista sommar.
I juni kom nyheten att den ikoniska ångbåten S/S Ukkopekka ska sluta med sina resor från åstranden ut till skärgården. Orsaken är Åbo stads planer på att sälja våghuset Vaakahuone, som ångbåtsbolaget använt som sitt huvudkvarter. Bolaget hade förhandlat om att köpa byggnaden efter ett långvarigt hyreskontrakt och samarbete, men staden ändrade sig och beslutade att flytta byggnaden för offentlig upphandling istället.
Måttet blev rågat för ångbåtsbolaget, som meddelade att de inte har ekonomiska medel att mäta sig i en offentlig upphandling och är därför tvungna att lägga lapp på luckan efter sommaren.
Nyheten kom som en chock för många Åbobor som är vana vid ångbåtens familjära siluett vid åstranden och gälla visslingar ute i skärgården.
Men ångbåtens fader, ett välkänt ansikte inom Åbos skärgårdsturism, Pentti-Oskari Kangas vill understryka att det här är någonting positivt.
– Det var på småtimmarna en natt, när jag låg i min säng och tänkte på det här, som jag insåg att det här är ju en fin sak. Det är fint att sluta nu medan allting ännu känns bra, säger Kangas.
Ett fartyg som kryssat fram genom historien
S/S Ukkopekkas historia sträcker sig tillbaka till år 1938. Den tyska flottan behövde en ångmaskin till ett av sina krigsfartyg och hade gjort en beställning från Sandvikens skeppsdocka och mekaniska verkstad i Helsingfors. Men året därpå bröt vinterkriget ut och Sjöfartsverket behövde motorn. De behövde ett granskningsfartyg med isbrytarfärdighet och motorn monterades i fartyget S/S Turku. Fartyget tjänade i både vinter- och fortsättningskriget och är det enda finska fartyg som varit med i båda krigen och fortfarande är i bruk.
Efter krigen beslagtog den sovjetiska övervakningskommissionen fartyget och använde det för att bevaka kusten. Andra finska fartyg i liknande storleksklass betalades allmänt ut som krigsskadestånd men S/S Turku klarade sig undan ett sådant öde. När övervakningskommissionen inte längre behövde fartyget återgick det till Sjöfartsverket.
Men sedan då? Fartyget pensionerades år 1979 och stod redan på varvet färdig att bli skrotad, men räddades och hittade sin väg till en 43-årig klasslärare från Nystad, Pentti-Oskari Kangas.
– Oj, det var en liten pojkes stora dröm att bli ångbåtskapten och den gick i uppfyllelse 1985. Jag är från ön Lökö utanför Nystad och jag kommer ihåg hur vi som små rodde över till S/S Turku och sålde mjölk och nyplockade bär och annat åt dem, berättar Kangas på sitt kontor i våghuset i Åbo.
Tove bakom rodret och Kinas president vid pianot
Kangas förklarar att männen i hans släkt varit lotsar, seglat runt världen – ja, sjöfarare helt enkelt. Pentti-Oskari själv utexaminerades som klasslärare och sysselsatte sig både som lärare och musiker i cirka 20 år. Att sedan bli ångbåtskapten och fortsätta familjetraditionen kändes som att komma hem. Hans son, Karioskari, har bland annat seglat över Atlanten och fortsatt i pappas fotspår som Ukkopekkas kapten.
– Hjärtat i skärgården och sinnet på havet, sammanfattar han med ett leende.
Under sina 38 år har Kangas och Ukkopekka fått se och uppleva det mesta.
Vad är särskilt minnesvärda stunder från åren?
– År 1995 besökte Kinas president, Jiang Zemin, båten och han frågade ”är ert piano stämt?”. Vi hade råkat stämma det en kort tid sedan och svarade ”javisst herr President” och han satte sig ner och började spela stycken från gamla amerikanska filmer! Innan han lämnade båten sade han också att när president Ahtisaari kommer till Kina ska han ta med sig av vår skärgårdslimpa. Han hade blivit så förtjust i smaken, myser Kangas.
Men president Ahtisaari glömde limpan och Kangas fick möjligheten att tillsammans med sin dotter Meri åka till Peking med skärgårdslimpa åt president Zemin.
– Resten är historia kan jag säga, säger Kangas gåtfullt.
En annan person som gjorde ett stort intryck på Kangas var Tove Jansson, som firade sin 60-års födelsedag på Ukkopekka och beställde även en kryssning för sin hundraårsdag. Men den hann hon aldrig förverkliga.
– Tove var så förtjust. Alla som läst hennes verk vet att hon var en person som älskade skärgården och havet och jag tror att allt från interiören till känslan och stämningen på ångbåten rörde henne djupt. När hon fick ställa sig bakom rodret blev det ett sådant ståhej och hennes leende var så brett!
En kulturhistorisk sista mohikan
Vad tror du att Ukkopekka har betytt för Åbo och Åbobor?
– Efter att beslutet kom ut att vi lägger ner, har tusentals människor hört av sig och tacksamheten men också sorgen har förbluffat mig fullkomligt. Jag har alltid antagit att det här betytt mycket för Åbobor men först nu förstår jag det.
Tonen i sorgeanbuden talar för sig.
– En kapten på en av Sverigebåtarna ringde mig och sade ”att få höra att Ukkopekka slutar är som att få höra att Domkyrkan ska rivas”.
Ukkopekka har gett mycket till Åbo och Åbobor. Men vad har allt detta gett Pentti-Oskari Kangas?
Han är framförallt tacksam för alla år och varje kund. Under sitt liv har han fått arbeta med sådant som han gillar, vilket är ett privilegium, säger han.
– Jag har fått så många vänner och bekanta genom åren och allt detta sociala liv har varit så positivt och välvilligt. Det är nämligen något med ångbåtar – det sägs att alla fartyg har en själ och om det stämmer så är ångbåtens själ enkom positiv och vänlig, säger Kangas med värme i rösten.
Vad betyder Ukkopekka för dig?
– Det var en liten pojkes stora dröm och jag har fått leva min dröm i 38 år och njutit av det väldans mycket. Så här som äldre börjar man tänka i nya banor och jag känner helt ärligt att det nu är lämpligt att sluta när allt känns bra och människor är nöjda med detta livsverk, säger Kangas.
Fortsätter ånga på – kanske i Sverige?
I och med att ångbåtsverksamheten upphör efter sommaren, får Kangas mera tid för annat i livet.
– Min familj är nog glad att jag äntligen lite lugnar ner mig. Jag tror det kommer att bli skönt att sova lite längre om morgnarna, säger den 81-årige Kangas med ett flin.
Vad händer med ångbåten då?
– Oj, om man bara skulle veta det. Vi lade ut en försäljningsannons som har väckt mycket intresse, särskilt i Sverige där de är före oss i uppskattningen och traditionen att bevara ångbåtar. Jag tror nog att den ångar på ännu i framtiden någonstans men inte här i Åbo med oss.
På midsommarafton var Kangas ute på Erstan med Ukkopekka på middagskryssning när en Sverigebåt mötte dem. Tidigare under dagen hade nyheten kommit att detta är Ukkopekkas sista sommar. När fartyget åkte förbi gav den ett långt och dovt tjut från sitt signalhorn som hälsning. Kangas svarade med Ukkopekkas egen gälla vissel och gick ut på däck och tittade upp. Långt där uppe på fartyget, på däcket bredvid kommandobryggan stod fartygets kapten och gjorde honnör. Kangas berättar att han blev så rörd att han inte kunde annat än brista ut i gråt.
Men han understryker att han bara gråter tårar av lycka, för att i 38 år ha fått leva en liten pojkes stora dröm.
