En kinesisk journalist ställde den rimliga frågan till Gareth Southgate efter semifinalen: Varför står ditt England alltid för mirakel?
Frågan var tydlig sin ton och helt oerhörd i en historisk kontext, men Southgate svarade med att han bara har varit ute efter att ge det engelska folket oförglömliga ögonblick i åtta år. Och så fick Olympiastadions vitklädda läktare uppleva det här som avslutning på en EM-sommar.
Same, old England.
Det var slut på bensin i mirakelmaskinen, det var nog slutet för eran Gareth Southgate.
Till slut färgades Berlin gult och rött, Southgate kramade om sin spanska tränarkollega och fick tröstande ord av kungligheter. Hela vägen hit var Englands EM en månad inramad av ögonblick – då konfettin regnade över gräsmattan som symbol för det enda som egentligen betydde något var England redan borta.
Spanien behövde inte tro på mirakel, sagor eller drömmar i sommarens EM. De behövde bara lita på sin grundtrygghet, sin fotbollskompetens och sin spets för att en sista gång påminna om att Spanien var turneringens överlägset bästa lag.
I dag behövs inga dagen-efter-debatter eller om-frågor. Spanien strålade från start till mål på sitt maximalt mångsidiga sätt.
Ren fakta: De besegrade regerande EM-ettan Italien, EM-tvåan England, VM-tvåan Frankrike, VM-trean Kroatien och värdlandet Tyskland. De hade svar på precis allt, de löste alla gåtor som motståndarna hällde över dem – från tysk fysik och fransk pragmatism till engelskt stjärngnister.
De orubbliga, ostoppbara Europamästarna från Spanien.
Avgörande från guldreceptet
Förbundskaptenen Luis de la Fuente har pratat om det här spanska landslaget som en stor, härlig familj så ofta att det nästan har låtit som propaganda. Kan 26 elitspelare vara så sammansvetsade 2024?
I sin 65:e match för säsongen brakade Rodris kropp ihop, turneringens bästa spelare och spanska landslagets hjärta och hjärna viftade för vila efter en finalhalvlek – och det halvtidsbytet ringade om något in Spaniens förmåga att knäcka alla koder.
Rätt oprövade Martin Zubimendi sprang in på pivote-positionen, Spanien ryckte på axlarna och löpte in 1–0 via knattarna Lamine Yamal och Nico Williams.
Visserligen kom Englands obligatoriska kvittering, men då Fotbollseuropa bad om bevisföring för ramstarka Spanien rusade Real Sociedad-stjärnan Mikel Oyarzabal in guldmålet.
Oyarzabals mål var som hämtat ur guldreceptet. Bollen på ett snöre, ut på kanten, inlägg och högklassigt avslut. Ett flödesschema som vi har sett genom hela turneringen, en metodik som är omöjlig att inte beundra i sin klarhet och effektivitet.
Förbluffande statistiken
Det har gått tolv år sedan Spanien satt på fotbollstronen och pekade med dubbla EM-titelbälten runt midjan och VM-bucklan i näven. Det landslaget var oerhört i sin bollskicklighet, men de hade inte den typen av mål i sig.
Den generationen spanska spelare bröt däremot den spanska förbannelsen och var precis lika duktiga på att vinna finaler som den här.
Sedan Oliver Kahn räddade straffar och Bayern München besegrade Valencia i Champions League-finalen 2001 har spanska klubblag och herrlandslag bara vunnit i stora finaler.
27 finaler, 27 segrar.
Det är statistik som är så förbluffande och svindlande att den tål att upprepas: 27 finaler, 27 segrar.
Den 27:e i raden var en pärla, en maktdemonstration. Spanien tillhörde inte de allra mest omtalade landslagen inför EM – de saknade helt enkelt de allra mest omsusade profilerna – men de lämnade inga utrymmen för spekulationer då det väl gällde.
Efter att ha haltdansat runt som Europamästare var vinnarvane Rodris slutkläm för EM talande:
– Vi byggde en familj, vi är Europamästare. Vi besegrade precis allihop.