På onsdag kväll kickades Jeppis Pride igång i Gamla hamn. Tanken var en invigning på stranden, men regnet kom emellan och evenemanget flyttade inomhus.
Tävlingen i att baka sandslott ersattes med modelleraslott. Men lika glada var både besökare och kvällens värdar ändå.
– Äntligen är det dags igen. Det känns jättekul och Jeppis Pride känns speciellt, säger Isabel Flemming som är verksamhetsledare för Regnbågsalliansen.
– Tio år har gått sen senast. Jeppis Pride var historiskt, det var en av de mest spännande och glädjefyllda dagarna i mitt liv. Nu känns det som att det är dags igen, säger Alexandra Sandbäck som är engagerad i Jeppis Pride och ordförande för bildkonstföreningen Jakarte.
Pridefestivaler behövs överallt
Jeppis Pride var stadens första kulturfestival med fokus på sexuella minoriteter och könsminoriteter när den ordnades 2014. Isabel Flemming säger att pridefestivaler behövs, överallt, och varje år.
– Visst behövs pride också i Helsingfors, fastän det är 100 000 deltagare. Kampen ser bara olika ut beroende på var man bor. Man kan uppmärksamma eller fira, vad man nu vill kalla det, på olika nivåer, säger Flemming.
Isabel Flemming säger att pridefestivaler i Österbotten känns speciellt viktiga nu, efter den senaste tidens händelser när prideflaggor stulits och även bränts.
– Det är jätteviktigt att det här tas på allvar, för det är faktiskt ett brott. Regnbågsflaggan representerar den queera communityn, hbtq:a-personer, och den kampen. Man kan inte säga att flaggan inte skulle representera dem, säger Flemming.
Tillfälle att visa sin solidaritet
Alexandra Sandbäck säger att Jeppis Pride erbjuder ett tillfälle för många att visa sin solidaritet. Motståndarna hörs mest, men det finns många som tyst stöder de sexuella minoriteterna.
– Nu blir tröskeln ganska låg att delta och vara med i gemenskapen och stå upp för sina vänner, syskon, mammor och pappor, säger Sandbäck.
Men du som bor här, hur upplever du klimatet?
– Jag lever i lite av en bubbla av konstnärer och frisinnade människor. Jag tror också att klimatet blivit bättre, säger Sandbäck.
Men så har det inte alltid varit. Alexandra Sandbäck är uppvuxen i en regnbågsfamilj och bär med sig minnen från den tiden. I början av 2000-talet var det inte så vanligt med en familj med två mammor eller två pappor.
– Då fick man ju höra, men också då mest i insändare. Väldigt sällan ansikte mot ansikte. Men visst kände man att många tyckte att det var något fel med ens familj. Det här finns kvar, och därför behövs pride, säger Sandbäck.
Pride kulminerar i paraden
Pride pågår till och med lördag med Svenska gården som nav. Det bjuds på teater, burleskshow, författarsamtal med Gurli Lindén och Kaj Korkea-aho, pysselverkstäder och workshoppar. På Svenska gården finns också utställning över Jeppis pride 2014.
Sandbäck har samlat foton och tidningsartiklar från pridefestivalen. I utställningen ingår också träskon, det hederspris som hennes numera bortgångna mamma Marina Furubacka fick motta.
Träskon är ett pris som tilldelas personer eller organisationer som visat civilkurage och stått upp för hbtq-personers rättigheter i Österbotten.
– Då får man vara lite nostalgisk och minnas hur det var då, säger Alexandra Sandbäck som målat årets Träsko som delas ut på lördagen.
Är paraden på lördag ändå höjdpunkten?
– Visst är det så, då når festivalen sin kulmen med flest människor. Innan paraden finns det möjlighet till dans, sminkning och uppvärmning på Mässplan och efteråt är det pridefest på torget. Det blir musik och tal och mycket som anknyter till Jeppis Pride 2014, säger Isabel Flemming.
Hur stor paraden blir i år vet arrangörerna inte ännu. Senast gick omkring 2000 människor med i paraden och lika många slöt upp runtom.
– Det blir nog svårt att toppa. Men det får man väl ta som en positiv grej, om folk känner att paraden inte behövs på samma sätt som då. Men så klart hoppas vi på så många deltagare som möjligt, säger Alexandra Sandbäck.