Hur går det med kärlekslivet? Ge inte upp, anmäl dig till en kurs på Arbis, det fungerade för min granne Gunnel!
Många evighetssinglar vill inte ens träffa någon utan är helt tillfreds med tillvaron.
Andra kanske längtar efter förälskelse och romantik, men har fastnat i tankemönster och mekanismer som gör dejtandet besvärligt och skrämmande. Sådana mönster biter inte klyschiga råd på.
I veckans podd funderar vi på hur ångestkänslor, rädsla och gammalt bagage kan krångla till jakten på kärleken, och om det finns någon möjlighet att bli av med sina egna hjärnspöken. Några av breven kan du läsa här.
Vill gärna dejta, men är rädd för att hamna i ett nytt våldsamt förhållande
Jag skilde mig för många år sedan och är långtidssingel. Visst har jag ibland träffat någon, men alltid då det eventuellt kunnat bli något mera har jag avslutat relationen.
Jag har ett dåligt äktenskap i bakgrunden med fysisk och psykisk misshandel och rädslan för att igen behöva uppleva något liknande är väldigt stark. Så istället för att riskera något väljer jag ett tryggt singelliv.
Jag är dock inte olycklig som singel utan har skapat ett bra liv på många sätt. Samtidigt känns det lite ledsamt att tänka att jag ska leva resten av mitt liv som singel. Hur ska jag våga satsa?
Kvinna 55+
Är männen för krävande eller är det jag som inte längre förmår att anpassa mig?
Jag kan bara surt konstatera att männen i min ålder (45-60) har så höga krav att de möjligtvis kan hitta någon.
Man ska som kvinna över 50 vara trådsmal (hur många är det?) och lagom lång (162 cm är för kort). Man ska endast arbeta på vardagar, vara intresserad av skogspromenader och villaliv och vara beredd att flytta till vilken byhåla som helst. Nej, jag uppfyller inte dessa krav.
Har nog många gånger funderat på om det är jag själv som inte längre kan anpassa mig till någon annans krav. Kanske jag har levt ensam för länge? Men tex att flytta känns omöjligt då jag är infödd stadsbo och levt hela livet där. Har en trivsam lägenhet och bra jobb på gångavstånd. Har barnen och barnbarnen nära.
Ensam kvinna 50+
Jag drogs bara till upptagna män
Jag tror absolut att man som evighetssingel kan fastna i mönster som gör det nästan omöjligt att hitta en partner.
Min idiotiska grej var att jag i flera år bara blev kär i män som var upptagna. Jag vill absolut inte vara orsaken till att någons relation tar slut, därför gjorde jag heller ingenting utan gick bara där och var olyckligt kär.
Men efteråt har jag fattat att jag drogs till upptagna män eftersom det kändes tryggt. Det kunde ju ändå inte bli vi två liksom, utan loppet var kört från första början. Och jag kunde hävda att ingen annan ändå var lika bra som den här upptagna killen, därmed slapp jag dejta. Skitbra! Eller sen inte.
Jag är singel fortfarande, men sedan poletten trillade ner gällande de upptagna männen har jag gått på flera riktigt lyckade dejter, även om det ännu inte har lett till något seriöst. Men kanske den där rätte dyker upp, får väl se.
Ingen home wrecker, 34