Hillbilly Elegy hör till de filmer som lanserades i skuggan av coronapandemin 2020. Själv såg jag den inte förrän inför Oscarsgalan 2021, när det stod klart att Glenn Close nominerats för sin insats.
Trots sina två Oscarsnomineringar var underdogstoryn i regi av Ron Howard allt annat än en kritikerfavorit. ”Stolpigt och falskt”, ”tvivelaktig fattigdomssafari”, ”onyanserad och självgod” var några av de utlåtanden man kunde läsa i de sågningar som gjordes på svenska.
Personligen tyckte jag att skådespelarna lyckades bära berättelsen till en trea på poängskalan, men som helhet var Hillbilly Elegy en film jag snabbt glömde.
Och i glömska låg den fram till dagen då JD Vance höll sitt första tal som nyutnämnd kandidat till posten som vicepresident.
Presentationen av sig själv inledde han med orden: ”Jag växte upp i en liten stad där människor sade vad de tyckte, byggde med sina händer och älskade sin Gud, sin familj, sitt samhälle och sitt land med hela sitt hjärta”.
Det var då jag insåg att det var dags att plocka fram filmen igen.
En hillbilly i Hollywood
Filmen inleds med bilder av ett somrigt Jackson, Kentucky, där ljudet från en radiogudstjänst lägger sig över den prunkande grönskan.
Predikanten målar upp en bild av ett 1997 fullt av löften och möjligheter innan han tillägger:
”Men för några av oss förblir den amerikanska drömmen, det enda hoppet för vårt folk, utom räckhåll.”
Medan andakten tonar ut möter vi 12-åriga JD – en pojke för vilken somrarna hos släkten i Kentucky är ett andningshål i förhållande till vardagen i småstaden Middletown, Ohio.
Mamma missbrukar och pappa lyser med sin frånvaro. Livet är kargt och tillvaron oberäknelig tills Mamaw – ett mullrande kraftpaket till mormor – träder in som räddande ängel.
Med hennes hjälp tar sig JD ur misären. Han kommer in till Yale, blir jurist, gifter sig och skriver en självbiografi vars filmatisering avslutas med en hyllning till det mormor lärde honom:
”Där vi kommer ifrån är det vi är, men vi väljer varje dag vem vi blir.”
Slutscenen övergår i bilder på verklighetens JD Vance och sedan sätter Ron Howard punkt.
Fyra år senare står Vance inför en samlad världspublik och berättar hur Mamaw på äldre dagar hade nitton handeldvapen utspridda i lägenheten eftersom hon ”inte ville vara mer än en armslängd ifrån det hon behövde för att skydda sin familj”.
”That’s American spirit!” konstaterar Vance inför en jublande kampanjpublik vars presidentkandidat fem dagar tidigare varit en hårsmån från att få ett skott i huvudet.
Det handlar om ett bra narrativ
Min första tanke efter att ha hört Vance och sett filmen på nytt är att det är snudd på omöjligt att konkurrera med hans upplägg.
Det finns många politiker vars liv skildras på film efter att de haft framgång, men hur många kan skryta med att ha gjort en omvänd resa?
Politiker som Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger har kunnat dra nytta av sina kändiskort och raljerande oneliners, men det är inte jämförbart med att kunna luta sig tillbaka mot en Hollywoodfilm där man själv personifierar den amerikanska drömmen.
Frågan är om filmen fungerar mera som gratisreklam för kandidaten Vance eller som en visualisering av den politiska ideologi han representerar.
I vilket fall som helst står det klart att filmens makt – vare sig det handlar om fakta eller fiktion – som påverkningskanal är obestridlig. Det har vi många bevis på i vår visuella samtidshistoria.
Serien West Wing (1999–2006) skapade ett så stort intresse för den fiktiva presidenten Jed Bartlet att många undrade om inte Martin Sheen som gjorde rollen kunde vara ett namn att räkna med.
När Sheen som är känd för sitt samhällsengagemang blev ombedd att ställa upp i senatsvalet 2006 sägs han ha avböjt med orden: ”I'm not a politician. I just play one on TV.”
Trots att han inte själv ställt upp i val har han upprepade gånger använt sin pondus till förmån för demokraterna – senast i april kunde man se honom i ett videoklipp där han talade om betydelsen av att ”försvara demokraternas majoritet i senaten”.
Fiktionen och diversiteten
Morgan Freemans roll som president i Deep Impact 1998 sägs ha fungerat som ett led på vägen mot att landet fick sin första svarta president. Eller åtminstone sin första poc-president – Freeman skapade rubriker 2012 när han konstaterade att Obamas vita mor gör att landet fortfarande väntar på sin första afroamerikanska ledare.
När Hillary Clinton kastade sig in i presidentvalskampanjen fanns det redan en del fiktiva kvinnliga presidenter att hänvisa till, däribland Geena Davis i serien Commander in Chief (2005–2006).
Inför valet 2016 ställde sig Davis bakom Clinton med orden: ”Vi vill inte ha en kvinnlig president enbart inom fiktionen”.
Det är uppenbart att fiktionen kan bidra till att påverka publikens uppfattning om världen: det vi redan sett i någon form anser vi vara möjligt.
Därtill är det intressant att märka att många tongivande fiktiva presidenter antingen varit uttalade demokrater eller antytts vara det.
Ordets makt
Vid sidan av att fungera som underhållning och intellektuell adrenalinkick får en välskriven film eller serie om maktens korridorer oss att inse hur viktigt det är att ha ordet i sin makt – helst i kombination med någon form av street cred.
Det är inte bara vad som sägs utan hur det sägs som betyder något. Det gäller att vara tydlig, skapa bilder, väcka känslor.
Filmen om JD Vance visar detta även om språket är hämtat från en annan planet än det som slipades fram i West Wing. Vance behöver nämligen vare sig talskrivare eller spindoktor för att förstå vilka bilder det lönar sig att ta till.
Utkastet till de tal han håller idag skrev han redan 2016.
Och för kampanjarbetet spelar det ingen roll att kritikerna sågade filmen, eftersom den gick hem hos publiken. Läser man recensionsbarometern Rotten Tomatoes har diskrepansen mellan kritikernas och publikens åsikt sällan varit större än när det gäller just Hillbilly Elegy.
Det säger kanske lika mycket om läget just nu som vilken politisk analys som helst.