Så är det över. Alla tiders största finländska rockföljetong, som inleddes redan för ett år sedan med alla tiders biljettförsäljningskaos och följdes upp av alla tiders mediebevakning.
Men var det värt det? Och hur förklarar man bandets enorma popularitet?
Brittiska BBC kallade nyligen Coldplay för bandet som definierar 2000-talet, på samma sätt som U2 definierade ett decennium kring 1990. Det handlar om att man helt enkelt är störst, 2000-talets bäst säljande band, men också att man med sitt synliga miljöengagemang är precis rätt i tiden – i väntan på bandet spelades otaliga videor med klimatarbete som delar av biljettintäkterna åstadkommer.
Samtidigt är Coldplay uppenbarligen också lätt att ogilla. Det har också finländskt kritikermottagande visat, hur allt var bättre förr eller hur hela showen med banal lyrik är lite naiv och allt annat än nyskapande.
Själv tänker jag lite som U2:s Bono som för BBC kommenterade bandet: ”Coldplay är inte ett rockband och ska inte värderas med rockregler”. Coldplay, tillade han, handlar inte om vrede och konfrontation utan om uppriktigt inkluderande.
Och just det är den förlösande engagerande nyckeln till framgången också i Helsingfors. Ett storartat visuellt trolleri, och ett oförfalskat inkluderande av publiken. Att lyckas skapa en jättelik lägereldstämning för över 40 000 personer kring teman som kärlek och miljö är redan det en svårslagbar bedrift.
Martin får klyschigt mellansnack att kännas genuint
Vokalisten Chris Martin är publikfrieriets kung. Han får sitt mellansnack om hur vacker publiken är att kännas genuint, liksom alla hans tankar om kärlek och glädje som kunde låta som tomma klichéer.
Det var ju där allting också började, i slutet av 1990-talet. I en tid som i England dominerades av pojkigt ruffig rockapproach och ironisk pop, kom ett gäng som var ett vulkanutbrott av sköra känslor. Ett gäng pojkar ur medelklassintelligentian som inte bara kunde formulera längtan efter kärlek och närhet, men också gjorde det till melodier och sound som var fina att försvinna i.
På vägen har Coldplay musikaliskt förlorat mycket av den laddningen i jakten på allsångmelodier och danceflirtande. Det gjorde konserterna i Helsingfors musikaliskt ojämna, men istället har man byggt upp ett visuellt fyrverkeri som ger stadionformatet nytt innehåll.
Nu skämtade Chris Martin för all del om Finlands ljusa kvällar; ”vi förlorar ljusshowen men istället kan vi se era ansikten och ögon, det blir mer av en FinlandFamilyFeeling”.
Småningom föll mörkret ändå över Olympiastadion, och idén med färggranna blinkande LED-ljus på allas våra armband som delats ut inför spelningen gav maximalt resultat. Som i gamla fina Yellow, då våra armband fick hela stadionfältet att lysa i gult, som ett oändligt hav av blinkande maskrosor.
Det kan låta simpelt, men det hämtade med sig en alldeles speciell magisk stämning. Vi alla i publiken var hundraprocentigt delaktiga i det som skapades i stunden. På ett snyggt sätt var vi alla inkluderade i Coldplays värld.
Tillsammans med eldstrålar, fyrverkerier och de återkommande glimrande orkanerna av färggrann konfetti (naturligtvis biologiskt nedbrytbar) skapade man en stämning som var precis rätt, som ÄR Coldplay.
Födelsedagsfest med musik på finska
Sista kvällen var rätt långt som de andra, alla fyra konserter följde en så gott som identisk låtlista. Helt nytt var bara debutskivans Don’t Panic, önskad av den unga kvinnan Amanda som för en stund fick sätta sig bredvid Chris Martin och hans piano på den lilla B-scenen.
Det unika för kvällen var födelsedagsöverraskningen.
Trummisen Will Champion fyllde år i onsdags, det blev gräddtårta med jordgubbar och ett finskt folkband som i folkdräkter jagade fram allsång med Paljon onnea vaan och Ollaan sankareita kaikki.
Och så påstod Chris Martin att han nu jobbat så mycket med sin finska att han vågade försöka säga mycket mer än bara Välkomna och Ni är vackra. Det gick sådär, men publiken älskade förstås hans avslutande ”nyt tuntuu että olen suomalainen” (nu känns det som om jag var finländare).
Men var det värt det? Allt biljettjagande och all mediahysteri?
Själv hade jag hellre upplevt Coldplay live för tio år sedan. Men också om de riktiga musikaliska höjdarna för mig inte var väldigt många, och jag tänker att U2 med sin Zoo-TV-turné (i början av 1990-talet) var mer visuellt banbrytande än Coldplay är idag, lämnade jag Helsingfors glad över att ha fått vara med.
Det var lite som i en av kvällens låtar – God Put a Smile Upon Your Face.
Såg du någon av konserterna? Berätta om din upplevelse i kommentarsfältet!