Kluck, kluck, kluck.
Ett helt gäng med höns och tuppar av olika raser springer runt på gården i Ylistaro. En fårskock vandrar runt i flock och på en annan del av gården ligger en skock med ankor och vilar sig i skuggan.
På djurhemmet Wanha Markki finns det djur av de flesta slag. Kaniner, höns, duvor, åsnor, alpackor, grisar, getter med mera.
Djurhemmet har varit verksamt i 24 år. Ägaren Heikki Laaksonen berättar att tanken från början var att starta ett djurhem för åsnor i Spanien.
– Vi hade turnerat runt med konstutställningar i Europa under en lång tid på nittiotalet och blev trötta på det och ville ha en förändring. Då skaffade vi den här gården. Sedan sa min fru att hon skulle starta ett pensionat för gamla åsnor i Spanien, men det blev ett djurhem här istället.
Det hela började småskaligt med renoveringar av gamla byggnader. Småningom började paret Laaksonen också ta emot djur till sitt hem.
– Plötsligt var det fullt av djur överallt.
För att få det hela att gå runt tar man emot besökare under sommaren. Besökarna får betala en besöksavgift och för en extra slant kan de också köpa en påse med frön som de får mata djuren med.
– Vi behöver ett rimligt antal människor för att hålla igång verksamheten så att vi kan mata djuren året runt. Det har fungerat fantastiskt, så vi behöver inte oroa oss.
Ett ålderdomshem för djur
De flesta av djuren på Wanha Markki har fått flytta till djurhemmet på ålderns höst. Djurhemmet är nämligen ett ålderdomshem för djur, även om det också bor unga djur på djurhemmet.
– Vi har mest äldre djur, men det är inte så strikt. Till exempel har vi en liten getkilling som kom hit med sin mamma, då kan man inte säga att mamman får komma men inte ungen.
Laaksonen poängterar att eftersom gården inte får några bidrag får de också själva bestämma vilka djur de tar emot.
Djuren som flyttar till Wanha Markki har olika historier. Några av dem kommer från bra hemförhållanden och har flyttat dit efter att den föregående ägaren blivit sjuk och inte längre är kapabel att ta hand om sitt djur. Andra djur har inte haft ett lätt liv och fått flytta till djurhemmet efter att djurskyddet ingripit.
Hästen Remu är ett exempel på ett djur som vanvårdats av sin förra ägare.
– Han var en travhäst, men så skadade han benet och kunde inte längre tävla. Ägaren stack iväg i ett par veckor och lämnade hästen utan mat och vatten.
Remu hittades av en slump av räddningsväsendet då de ryckte ut för att släcka en brand i närheten.
”Alla djur är lika värdefulla”
Om ett produktionsdjur insjuknar har det inte rätt till samma vård som till exempel en hund eller katt. Som produktionsdjur klassas till exempel grisar, får och kor. Produktionsdjur har exempelvis inte rätt till lika starka mediciner eftersom de enligt lagen är avsedda för människors föda.
Också utbudet av mediciner är begränsat, eftersom läkemedel som ackumuleras i djurens kroppar kan överföras till människor genom konsumtion av kött, mjölk eller ägg. Därför finns det strikta regler och karenstider för hur länge man måste vänta efter att ett djur har behandlats med vissa mediciner innan dess produkter kan användas som livsmedel.
De produktionsdjur som lever på skyddshem kommer inte slaktas. Därför har flera djurskyddshem och djurhem startat en namninsamling, som pågår till oktober, där man vädjar till beslutsfattare att på djurets ägares önskan låta en veterinär ändra produktionsdjurets status till sällskapsdjur och införa ett slaktförbud på djuret.
Trots att hästen i allmänhet räknas som ett produktionsdjur kan man redan nu låta hästens status ändras och därmed behandla dem mer effektivt och med ett bredare utbud av mediciner.
Heikki Laaksonen berättar att ingen har tagit kontakt med Wanha Markki för att be dem vara delaktiga i namninsamlingen, men han är öppen för ett deltagande.
– Självklart stöder vi gärna en god sak.
– Varje liv är värdefullt, man kan inte börja rangordna och säga att ett liv är mer värdefullt än ett annat. Det skulle kännas konstigt att tuppen skulle få sämre behandling än ett får. Alla djur är lika värdefulla och förtjänar samma behandling.
Laaksonen påpekar att även om han anser att varje liv är lika värdefullt så har han förståelse för att det inte ser ut så i praktiken.
– Jag förstår att det är på det här viset och att djur på ett sätt är människors egendom. Min granne har sextiotusen fåglar. Det är en ganska stor industri men jag motsätter mig inte det. Han skulle inte vilja ha så många, men marknadskrafterna kräver det. Han skulle klara sig med mindre, men människorna gör sina val i butiken.
”Ingen kommer hit med dåligt humör”
Arbetet på djurhemmet kan stundvis vara fysiskt tungt. Trots att det ibland blir tungt är inte det den största utmaningen på djurhemmet.
– Tyvärr måste jag säga att den största utmaningen just nu är byråkratin. Det kommer hela tiden nya krav baserat på det europeiska sättet att tänka. Till exempel är tanken på rinnande vatten till djuren bra, men i Finland fryser alla ledningar på vintern. Vi har gjort som vi blivit tillsagda, men sådana här saker orsakar mer problem än nytta för djuren.
– Djuren måste istället hållas inomhus eftersom de inte kan få rinnande vatten. Tanken är god, men det är ofta anpassat till syd- och mellaneuropeiska länder och passar inte i Finland. Jag förstår avsikterna, men här i Finland har vi vår egen syn på dessa utmaningar.
Trots det ständigt återkommande krånglet med byråkratin skulle Laaksonen inte byta ut sitt jobb och sin livsstil mot någonting annat.
Vad är det mest givande med detta arbete?
– Att få ett gott liv och hälsa. Jag tror att jag skulle vara lite lat annars, men här får man nyttig motion. Man möter trevliga människor under sommaren, ingen kommer hit med dåligt humör. Om jag hade kunnat komma på något bättre att jobba med skulle jag ha bytt, men jag har inte funnit en bättre livsstil.
– Djuren är underbara, människorna är underbara, så jag har inga stora problem med själva djurarbetet. Det är ett fysiskt arbete och när man blir äldre känns det, men vi har fått yngre människor som hjälper till.