Då Martti Puumalainen lutar sig bekvämt mot ett staket mot floden Seine och svarar på journalisternas frågor finns det ett förbjudet ämne som man inte får röra vid: De kommande motståndarna.
På fredag går Puumalainen rakt in i åttondelsfinal som favorit mot antingen Ushangi Kokauri från Azerbaijan eller Rafael Silva från Brasilien.
Den två meter långa, 37 år gamla och 160 kilo tunga Silva är tvåfaldig OS-bronsmedaljör, men inte i samma form som under fornstora dar. Kokauri har ett VM-silver från 2018 på meritlistan.
Om det blir blåvit seger väntar sannolikt Sydkoreas medaljhopp Kim Minjong i en kvartsfinal – då slår Puumalainen från underläge. Om han förlorar finns det en bakväg till bronset via återkval.
Men det här vill han inte veta. Först på fredag förmiddag tänker Puumalainen ta reda på vem den första motståndaren är. Varför?
– Då jag var yngre analyserade jag sönder alla deltagare. Då fick jag också känslan av att jag måste vinna över samtliga för att ta guld. Sanningen är att jag behöver fyra eller fem segrar. Det ger mig ingenting att ta reda på motståndarna i förväg.
En journalist bryter in:
– Men nu är du klar för andra omgången och …
– Det visste jag inte! Du spoilade det för mig.
– Den som kommer, kommer, säger Puumalainen till journalisten som ber om ursäkt.
– Det gör ingenting!
Självförtroendet maxat efter astmadiagnosen
Det var i fjol som Puumalainen snabbt avancerade från en anonym tillvaro till världstoppen. EM-guldet i november var den första blåvita stortävlingsmedaljen i judo på 30 år. Puumalainen tog också hand om segern i den prestigefyllda Mastersturneringen, där världseliten samlas.
Men under våren och försommaren mattades hajpen av. Formen dalade och i VM i slutet av maj slogs Puumalainen ut i den första omgången. En katastrof.
– Jag började bli rädd och orolig, ifrågasatte mig själv. Men det fanns en logisk förklaring, säger han nu.
Den logiska förklaringen? Astma.
– Då syresättningen inte fungerar är det svårt att tävla. Nu har jag fått medicin och kan andas normalt, säger Puumalainen och fortsätter:
– Det var en enorm lättnad och då jag märkte att medicineringen fungerade kom självförtroendet tillbaka.
Jag har accepterat att varje match kan sluta med en förlust. Därför vågar jag vinna
Martti Puumalainen
Ja, det där omskrivna självförtroendet.
Vissa uppfattar Puumalainen som kaxig, Han har klagat på Finlands brist på vinnarkultur och har den självförhärligande, svåröversatta texten vihaajat vihaa, mut Maravaani kulkee på sin Facebookprofil. Ungefär: Hundarna skäller men Maravanen drar vidare. På Instagram heter han Marasonni – alltså Maratjuren.
Han har också förmågan att kasta ur sig svar som både kan tolkas som djupa och banala. Ett exempel:
– Jag har accepterat att varje match kan sluta med en förlust. Därför vågar jag vinna.
En sak är i varje fall odiskutabel: han är principfast.
Puumalainens huvudprincip är vägran att förhandla med för sig. Han gör alltid det som planeras. Alltid. En annan är att öppet våga vara självsäker – det som många tycker rinner över i kaxighet.
Nu har ett av Finlands största medaljhopp chansen att visa att det finns fog för skrytet. Om han tar fyra raka segrar är han OS-guldmedaljör.
Den 185 centimeter långa och 132 kilo tunga Puumalainen är kortare än de flesta motståndarna och får förlita sig på sina styrkor: snabbheten, uthålligheten och förmågan att kasta varierat.
– Jag måste vara aggressiv. Om jag ger över initiativet till bjässarna jag möter förlorar jag.
Puumalainen är nästan 20 centimeter kortare än Frankrikes jättestjärna Teddy Riner, som går in som enorm guldfavorit. Har Puumalainen chansen att utmana den franska ikonen? Det blir svårt. Lovar han att simma i Seine om han tar guld?
– Hälsan först, säger Puumalainen och skrattar.