På franska heter de l'écrevisse de Louisiane eller écrevisse rouge de Louisiane, vilket direkt översatt blir Louisianakräftor eller röda Louisianakräftor. I USA, där arten är hemma, kallas de Louisiana crawfish eller red swamp crayfish och det är det senare namnet som har gett arten dess svenska namn, röda sumpkräftor, fast färgen kan variera ganska mycket.
I cajunköket i den amerikanska delstaten Louisiana äter man gärna kräftor och det har faktiskt just varit den röda sumpkräftan, på latin Procambarus clarkii, som varit den sötvattenskräfta som människor ätit mest av under 1900-talet, inte den europeiska flodkräftan eller signalkräftan, vars rötter finns i Kalifornien.
Det gav företagare idén att importera den amerikanska kräftsorten till Europa. Till Frankrike kom arten på på 1970-talet och den har också introducerats i såväl Spanien som Italien, men sedan har den fortsatt att sprida sig.
År 2016 klassade EU den röda sumpkräftan som en invasiv främmande art och trots de begränsningar som då infördes inom unionen har den spritt sig till minst tio medlemsländer och spridningen befaras fortsätta.
Till exempel i Sverige har Havs- och vattenmyndigheten klassat risken för att den röda sumpkräftan ska vara invasiv som en femma, vilket betyder ”mycket hög risk”.
Även signalkräftan klassas av EU som en invasiv främmande art. Naturresursinstitutet varnar för att signalkräftan också sprider kräftpest.
Upp till 40 kräftor per kvadratmeter
Att kräftor kan vara en delikatess vet man förstås också i Frankrike, men problemet är att sumpkräftan själv är matglad, i synnerhet när den kommer åt att föröka sig.
Som namnet säger trivs den röda sumpkräftan i sumpmarker. Ett område som tidigare drabbats av kräftans framfart är naturskyddsområdet Brière i Bretagne i nordvästra Frankrike, mellan floderna Loires och Vilaines utlopp.
Där exploderade antalet kräftor i början av 2000-talet, ställvis till upp till 40 individer per kvadratmeter, enligt tidningen Le Monde.
I sådana antal äter kräftorna stora mängder växter och skadar rötter genom att gräva gångar. Hela ekosystem förstörs, eftersom de olika arterna är beroende av varandra: När den gula näckrosen inte längre får växa i fred blir grodorna utan blad att sitta på och efter grodorna försvinner snokarna som lever av grodorna.
Utan tusenblad mister sötvattensfiskar såväl skydd som lekplatser. Sötvattenssniglar, dykare och trollsländor försvinner också från områden där de har förekommit.
Jean-Marc Gillier är direktör för naturskyddsområdet vid sjön Grand-Lieu nära Nantes i västra Frankrike. Han är ingen vän av den röda sumpkräftan:
”Den är invasiv, tvingar på sig, äter av vattenväxterna tills de försvinner, av trollsländornas larver tills de också är borta”, säger Gillier till brittiska The Times.
En fiskares fångst: fem ton kräftor bara i år
Dominique Guillet, 58, är en av fem yrkesfiskare som har tillstånd att fånga röda sumpkräftor i sjön Grand-Lieu, säger till tidningen Le Parisien att han säljer kräftorna för mellan fem och tio euro per kilogram, mest till finkrogar. Hittills har han tagit upp fem ton kräftor i år.
Efterfrågan är ändå begränsad på grund av EU:s bestämmelser om invasiva arter.
”Vi får inte föra dem levande utanför det här departementet”, beklagar Guillet.
Någon brist på kräftor råder inte heller. I år var vintern mild i Frankrike och det har lett till att de röda sumpkräftorna har ökat explosionsartat på många håll.
”När jag körde längs kanalen från Nantes till Brest körde jag bokstavligen på en matta av kräftor”, säger Laurent Le Manach till Le Parisien.
”De fanns överallt på vägen. Det var omöjligt att undvika dem. Under däcken hörde man skalen gå sönder, ett otroligt ljud, ett kontinuerligt knaster.”
Nästan överallt i Frankrike finns de röda sumpkräftorna nu i stora mängder, uppger tidningen.
Cédric Butin, som arbetar inom fiskeriindustrin i Bruch i sydvästra Frankrike, säger enligt The Times att kräftorna orsakar fiskarna nästan lika mycket skada som skarvarna.
Men de är läckra när man flamberar dem i konjak med vitlök och persilja, tillägger han.
