– Nu kommer han. Vi springer, viskar Hannes i Robs öra.
Sedan springer Hannes. Och Rob följer efter.
Det är Sixten som kommer. Han vill också vara med och bygga på kojan med de andra eftisbarnen, men Rob och Hannes vill inte leka med Sixten.
Eftisgården är ett myller av barn, skolväskor, pinnar och grejer. Sixten sitter på Gunvors bänk, dit den som inte har någon att leka med hamnar. När mamma kommer och hämtar Rob, är han ovanligt tyst. Inte ens godispåsen som mamma tar fram, tycks göra honom på bättre humör. Det är något som skaver.
”Den där förbannade Siv”
Kom vi springer! är en gripande bilderbok som handlar om vetskapen om att man borde tycka om alla, men att det inte alltid är så lätt. Robs mamma, en fräsch figur klädd i leopardbyxor och med lila punkfrisyr, verkar heller inte kunna hantera detta problem – Rob har hört hur hon har pratat om ”den där förbannade Siv” på jobbet.
Rob pendlar mellan de egna skuldkänslorna gentemot Sixten, och viljan att inte bry sig om honom och i stället låta sig dras med av de andra barnen. Med effektfulla perspektivbyten lyckas Hansson fånga den obehagliga känslan av att man har gjort något fel, samtidigt som man har gjort vad man har velat göra.
Robs funderingar på Sixten, som har lämnats alldeles ensam, beskrivs bland annat genom tankar på hur även mamma springer undan Siv mellan lastpallarna på fabriken. Samtidigt snurrar Rob runt sin fiskpinne i en pöl med ketchup och kommer att tänka på en överkörd räv som han såg på stora vägen.
När Rob nästa dag bestämmer sig för att Sixten får vara med och leka i kojan, går det ändå inte som planerat. Sixten är irriterande, han säger fel saker.
Varför kan inte Sixten leka med Eino, som inte heller har kompisar? Eller spela fotboll med Maryam?
Än en gång drar Hannes iväg med Rob, och Sixten blir ensam igen. Den här gången går Robs tankar till big bang och hur det måste kännas att bli lämnad ensam – som att allt åker utåt kanterna, tills det bara finns en ensam prick i mitten.
Till kvällen, då mamma läser en godnattsaga för Rob, kan han inte hålla sig längre. Sagan handlar om en hund som blir lämnad ensam i en park och då kommer gråten, fastän Rob drar upp täcket mot ansiktet.
– Jag och Hannes springer undan Sixten, viskar han och drar in snor. Mamma nickar.
– Ibland blir det så, säger hon.
Det kanske inte går att tycka om alla
Ulrika Hansson är en författare som förstår sig på att gestalta människors olika personligheter. I hennes tidigare romaner som Jaktlaget och Fannys väg har byametalitet och folks egenheter varit centrala teman, och denna fallenhet för att beskriva människors olikheter översätter sig också synnerligen väl till barnboksformat.
Hansson skriver klarsynt och utan utsvävande förklaringar. Denna mångbottnade men enkla historia tar fatt i ett barns begynnande sociala liv och de komplicerade känslor som uppstår i samband med att man vill göra rätt men inte kan. Så småningom utmynnar berättelsen i att människan är ett flockdjur som med allas unika fel och brister, helt enkelt fungerar bäst tillsammans. Genom välvalda situationer och diskussioner, lyckas Hansson porträttera detta dilemma i vilket vuxna och barn oftast står lika handfallna – det kanske inte går att tycka om alla, men det blir enklare om man helt enkelt försöker.
Maija Hurme är en illustratör vars charmiga illustrationer gjorde intryck inte minst i barnpoesiboken Ljusligheter – poesi som skiner. Hennes bilder gör även denna bok särdeles levande och för med sig humor, rörelse och en känsla av spontanitet. Hennes stundvis hafsiga kritstreck ger ett modigt och självsäkert intryck och lämpar sig lika väl på detaljnivå som i hennes häftiga hisnande uppslag i blå toner.
Det här är en stor bok i litet format, den tål att funderas på och återkomma till för att läsas flera gånger.