Att det iranska svaret dröjer kan vara ett positivt tecken och signalera att man inte är villig att fatta förhastade beslut, säger Erika Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut i Sverige.
Hon säger att Iran har haft många diplomatiska kontakter under veckan som gått där man försöker skapa stöd för sin sak internationellt.
– Alltså att peka på att så här [som Israel gjorde, red. anm.] får man inte göra och att Iran har full rätt till respons. Det är ett positivt tecken att de lyssnar på olika röster. Sen får vi se vad de faktiskt gör.
Holmquist tror mest på alternativ ett, alltså ett begränsat svar likt det vi såg i april. Mest osannolikt ser hon att alternativ två är. Det är mer riskabelt i och med att man då utsätter civila för större risk och dessutom är det oklart om Iran skulle ha kapacitet till en sådan attack.
Det är också möjligt att Iran och dess allierade utför någon form av koordinerat svar mot Israel från flera riktningar.
Iran försöker upprätthålla sin trovärdighet
Enligt Holmquist vill Iran knappast ha ett direkt storkrig med Israel. Däremot ser det gärna att Israel är uppbundet i konflikter i sitt närområde och därför stöder landet aktivt flera aktörer som alla har egna konflikter med Israel.
Irans allierade kallas ibland för Irans motståndsaxel och i den ingår Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, Huthirebellerna i Jemen och diverse milisgrupper i regionen.
– Den här alliansstrukturen har Iran skapat i syfte att hålla kriget borta från sitt eget territorium, och den är jätteviktig för Iran, säger Holmquist.
Vi rör oss allt närmare ett okontrollerbart scenario. Båda sidor spelar ett riskabelt spel
Iran är på alla sätt en slags spindel i nätet, men varje aktör kan ändå fatta självständiga beslut. Det gör att det är svårt att sia om vad som händer härnäst.
– Vi rör oss allt närmare ett okontrollerbart scenario, och Iran har ju sagt att man försöker agera på ett sätt som ska avskräcka Israel från att attackera Iran direkt, men det är ju inte så lätt att göra. Båda sidor spelar ett riskabelt spel.
Det är helt enkelt fråga om en balansgång där ett litet snedsteg kan få förödande konsekvenser för hela regionen.
Mer sannolikt att Hizbollahfronten aktiveras än direkt krig med Iran
Holmquist tror att det är den så kallade Hizbollahfronten, alltså vid gränsen mellan Libanon och Israel, som är mest trolig att aktiveras i ett större krigsscenario.
Irans styrka ligger enligt henne i alliansnätverket och att man försett det med robotteknik och ballistiska robotar.
– Iran ser absolut helst att om man måste kriga mot Israel så vill man göra det via Hizbollah.
Dels har Hizbollah uppskattningsvis 150 000 till 200 000 robotar att använda mot Israel, dels har Hizbollah tidigare erfarenhet av att kriga mot landet.
Men vill det sig så att Iran hamnar, eller försätter sig, i ett direkt krig mot Israel har landet en stor försvarsmakt och 89 miljoner invånare.
Teknologiskt kan Iran dock inte mäta sig med Israel, enligt Holmquist. Och 40 år av internationella sanktioner har lett till att Irans flygvapen är undermåligt.
Ingendera parten har enligt Holmquist kapacitet att bedriva ett långvarigt krig mot varandra utan hjälp från andra.
Kriget som tillfälligt tog ett steg utanför skuggorna
Fram till april i år har Israel och Iran fört ett skuggkrig där bägge upprepade gånger har utfört attacker mot varandra, genom ombud eller i form av lönnmord.
Den här skuggkrigsfasen har enligt Holmquist pågått åtminstone sedan år 2011 när inbördeskriget i Syrien bröt ut, och senare konflikten mot IS i Irak, som bidrog till att Iran kunde utöka sitt inflytande i regionen.
– Samtidigt fick Iran genombrott i sin tekniska utveckling, vilket gjorde att man kunde stärka sina allierade med robotar och teknik, vilket har gjort att hotnivån som Israel känner är högre.
Skuggkrigets dynamik förändrades när Iran verkligen slog till direkt mot Israel den 13 april.
Iran har främst bedrivit konflikten mot Israel via ombud eller åtminstone i områden utanför Irans territorium
Det hela föranleddes av att Israel dödade flera högt uppsatta personer inom det iranska revolutionsgardet i samband med en attack mot Irans konsulat i Syriens huvudstad Damaskus.
– Iran har främst bedrivit konflikten mot Israel via ombud eller åtminstone i områden utanför Irans territorium.
Att man verkligen slog till mot israeliskt territorium utgjorde enligt Holmquist en ny fas i konflikten.
– Jag tror att Iran främst syftade till att visa handlingskraft inför nätverket av allierade och att testa hur Israel skulle reagera och försvara sig.
Hur vet vi att Israel utför lönnmord?
Att Israel gång på gång lyckas utföra mord eller attacker på iranskt territorium är inte bra pr för det iranska ledarskapet. Och därför måste man sannolikt reagera.
Holmquist betonar att det ger intrycket av att iranierna inte har kontroll över säkerheten på hemmaplan.
– I förlängningen skulle man då kunna dra slutsatsen att det iranska ledarskapet inte kan vara säkert i sin egen huvudstad, och det är ju någonting som är oacceptabelt.
Israel erkänner aldrig officiellt det man kallar strategiska operationer, så hur kan vi då veta att det är Israel som ligger bakom?
– Den här konflikten som pågår mellan Israel och Iran karaktäriseras av just det här från båda sidor. De agerar ofta på ett sätt som skickar en tydlig signal. Båda parterna vet vem som har gjort vad, men de lämnar oftast ett litet utrymme till tveksamhet.
Enligt Holmquist är logiken att man försöker bekämpa varandra konstant under tröskeln till regelrätt krig.
Redan innan den 7 oktober i fjol utförde bägge sidor alltså attacker mot varandra i stor utsträckning. Det gäller allt från cyberattacker till att Israel exempelvis anföll mål och dödade forskare kopplade till Irans kärnenergiprogram.