När augustikvällarna börjar skymma och hipsterfolket rör sig mot urbana stadsmiljöer för att dansa till klubbmusik vet man att det är dags: Let's Flow!
Beskrivningen kunde likaväl passa årets Flow-festival som den allra första festivalen som ordnades för 20 år sedan. Jag var där då och har hunnit delta sjutton gånger.
Det hela började år 2004 när en grupp vänner beslöt att ordna en festival där de själva ville gå. Platsen blev VR:s magasin. Det var gruppen Nuspirit Helsinki som inom ramen för Helsingfors Festspel ordnade något som snarare påminde om en litet större klubb än en festival.
Musiken var mer jazz- och soulbetonad än i dag, kryddat med techno. Banden minns jag inte mycket av men bland det roligaste då var att man råkade på en massa bekanta. Evenemanget med sina omkring 4 000 besökare var ännu rätt litet.
När magasinen år 2006 brann ner blev festivalen hemlös, och spreds ut på olika håll i staden. Först till bland annat Kuudes Linjas innergård och Vita Salen. År 2007 flyttade Flow till sin nuvarande plats, Södervik, som med sin stämningsfulla gasklocka fortfarande är en klockren festivalmiljö.
I dag samlar festivalen dryga 90 000 besökare och har blivit en miljonbusiness som ska ta i beaktande såväl coolisar som vanlisar. Medelbesökaren är en välutbildad och välbärgad 30-åring från huvudstadsregionen, men bland deltagarna finns allt från småbarn till pensionärer, vilket vittnar om något för envar.
1. Musiken
Sin vana trogen bjöd också årets Flow-festival på många stora internationella stjärnor, guld från gångna tider och marginella artister som är okända för de flesta. Men jämfört med artsistbokningarna hos vår västra granne Way out west-festivalen i Göteborg känner man sig ändå lite snopen.
Bästa feelingen i år bjöd brittiska artisten Fred again… (Frederick Gibson) på. Han fick hela Flowpubliken med cirka 30 000 personer att dansa hejvilt i sensommarnatten med sina edm-hittar. Det var medryckande, poppigt och stundvis lite insmickrande – men äkta! Flowpubliken fick vad den suktade efter – den varma känslan av kollektivitet och att sjunga oneliners tillsammans.
Spelningen inleddes med Gibsons farfar som via skärmen talade finska till publiken. Senare syntes Gibsons dj-medspelare i rutan iklädd en HJK-spelskjorta. Gibson själv avslutade med en hälsning om att Helsingfors är världens vackraste stad. Skräddarsytt publikfrieri till en finländsk publik javisst, men Fred again… hade publiken på sin sida hela vägen till slut.
Brittiska Raye (Rachel Keen) imponerade med sin fantastiska röst, sköna soulstämma och glammigt självsäkra scennärvaro. Hon levererade både egna hittar och kända covers.
Idles bjöd i sin tur på kul brittisk postpunk/ladrock med politiska vänsterbudskap och smittade av sin energi på publiken.
Indiepop-bandet Blonde Redhead bjöd däremot på samma sköna eteriska drömpop som för nästan 20 år sedan. Lite sömnigt, men skönt att sjunka in i, när man behöver en paus från det hårdaste festivaldunket.
2. Maten
Flow-festivalen har genom åren gjort sig känd för att bjuda på läckerheter av olika slag. Helt nytt för i år var fine dining-tillställningen av Kozeen Shiwan, vars restaurang The Room i våras fick en Michelinstjärna på kort tid.
Nu dukades långbord upp inne i cirkushuset Cirko mitt på festivalområdet. I den stämningsfulla salen bjöds vi på en vegansk femrättersmiddag som i huvudsak bestod av vackra blommor, havrekräm, potatis och kikärter. Mat som definitivt gör sig vacker på sociala medier.
Kungspotatisen fotograferades också flitigt av alla influerare som jag delade middagsbord med. Portionen i sig var inte så mycket mer än en potatis i mangopuré. För 70 euro kunde vem som helst köpa sig en plats vid de senare dukningarna.
Middagen var definitivt en upplevelse, med lågmäld musik, rök och en discoboll i taket – nästan som en teaterföreställning.
Själv föredrog jag alla gånger den veganska discopotatisen i koreansk sås, som såldes bland de vanliga matstånden.
3. VIP-området
Södervikområdets gamla gasklocka inhyste årets vip-folk i det så kallade Gold-området som visade sig vara allt annat än guld.
Snyggt, visst, men knappast värt så många extra tior om målet är att slippa köa till toaletten och baren. Om man föredrar innetoalett i stället för bajamaja fanns det tillgång till flera stycken i byggnaden mittemot.
I år kunde man också för första gången följa huvudscenens spelningar direkt från Gold-områdets uteservering, ett litet omringat område där influerare och Sanna Marin lät fotografera sig.
En känd influerare påstod att man ser scenen mycket bättre härifrån på grund av att området ligger högre upp. En snabb koll visade att man faktiskt kanske kunde skönja en några centimeters upphöjning just vid ingången.
På söndagen fick våra barn följa med på dagen. Klubbfolkets strap on-utstyrsel och avsaknaden av byxor och skjorta fick båda barnens ögon att vidgas, ”men dom har ju nästan inga kläder…”
Jenny Jägerhorn, kulturjournalist
4. Kläder
”Vad ska du ha på dig?” är klassikermeddelandet som utbyts mellan vänner som ska på Flow. I och med att festivalen har utvecklats till en tillställning som tilltalar en väldigt bred publik syns nästan lika många stilar som besökare.
I år hade många valt svart läder, en stil som också vår tidigare statsminister Sanna Marin körde med på lördagen. På sitt Instagramkonto la hon ut en bild där hon poserar i svart läderkjol och marschkängor. Svettigt värre att dansa i, kan undertecknad bekräfta efter att ha valt samma plagg dagen innan.
Också country-stilen med boots, fransar och Stetson-hatt syntes flitigt. För andra tycktes ledordet vara: ju färggrannare desto bättre, och allt som glittrar är guld! Palestinabudskap syntes både i form av sminkade budskap på kroppen samt i sjalar och andra klädesplagg.
Transparenta plagg hörde redan i fjol till de mest trendiga. De mest extravaganta festivalbesökarna hade nu knappt en tråd på kroppen.
På söndagen fick våra barn följa med på dagen. Klubbfolkets strap on-utstyrsel och avsaknaden av byxor och skjorta fick båda barnens ögon att vidgas: ”men dom har ju nästan inga kläder…”
Tankarna går snabbt till sensmoralen i klassikersagan av H.C Andersen, Kejsarens nya kläder, som handlar om att påpeka något som alla kan se men som ingen vågat säga. Å andra sidan är rikedomen på festivalen just den: kom som du är och som du vill vara, allt är okej.
Mycket tycks ändå fortfarande handla om coolhet och om att sticka ut eller passa in. Flow-festivalen är fortfarande som roligast då man struntar i all hajp och allt poserande. Det bästa är att bara ”go with the flow” som mantrat lyder – att man har spontant roligt och är öppen för ny musik och nya människor.