Eftersom scifisagan om de slemmiga parasitmonstren har astronomiskt många fans är det självklart att det skrivits mycket om Alien: Romulus redan innan premiären.
Det har därmed knappast undgått publiken att det handlar om en fristående del vars handling är förlagd till tiden mellan Alien (1979) och Aliens (1986).
Regissören Fede Álvarez har också hunnit lägga ut texten om kopplingen till myten om Romulus och Remus – tvillingbröderna som sägs ha lagt grunden till Rom.
Inte bara rymmer namnet en syskondynamik som anknyter till tematiken, Romulus råkar dessutom bestå av sju bokstäver… vilket kan läsas som en kommentar till att detta är den sjunde Alienfilmen.
Alien: Romulus är med andra ord en film som glatt spinner vidare på det nät av symbolik som sedan 1979 producerat mängder av analyser.
Men tillför den nya filmen tillräckligt mycket nytt för en ny intressant tolkning?
Det börjar bra
Inledningen bådar gott när de skräckljud som ligger över förtexterna plötsligt övergår i total tystnad.
Mot en svart himmel avtecknar sig en ensam rymdfarkost. Det är majestätiskt, men hotfullt. Meditativt och störande på samma gång.
En känsla som förstärks i takt med att vi inser vad som pågår ombord.
Efter denna första resa ut i rymden landar vi på fast mark där vi möter Rain (Cailee Spaeny) och hennes bror Andy (David Jonsson). Ett udda syskonpar där brodern visar sig vara en humanoid i behov av ständigt beskydd.
Men Rains vänner har insett att Andys syntetiska egenskaper kan vara till nytta och lockar med duon på ett uppdrag som har att göra med en övergiven farkost som hittats drivande.
Ett uppdrag som inte kräver mycket alls – det gäller bara att borda farkosten, hämta de energikällor som finns ombord och sedan göra en snabb reträtt.
Vad kan väl gå fel när det enda som står mellan dem och skatten är långa ventilationstrummor och tomma labb?
Visa inte hajen!
När Dan O'Bannon och Ronald Shusett i slutet av 1970-talet försökte väcka intresse för sitt Alien-manus kallade de projektet ”Jaws in space” och när filmen väl gjordes valde Ridley Scott samma linje som Steven Spielberg – det vill säga: han pantade på att visa monstret.
Skräcken skulle komma smygande, vara svårgripbar, lura i mörkret, anfalla utan förvarning.
I Alien: Romulus går skräckregissören Fede ”Don't Breathe” Álvarez dessvärre i den klassiska monsterfällan och väljer att låta kameran hänga kvar vid slemmiga käftar på tok för länge.
Likaså får en spindellik armada av mindre monster alltför många gånger rusa fram över duken.
När slutuppgörelsen tar vid är man därmed så avtrubbad att man inte orkar engagera sig i vem som dör hur och var.
Spaeny gör en Sigourney
I motsats till den ursprungliga filmens betoning på dynamiken inom ett manskap står det från första stund klart att rymdfararna denna gång är enskilda individer med egna bevekelsegrunder.
Det enda gemensamma är att alla vill bort från planeten där de tvingas slava för en usel lön under usla förhållanden.
Efter sina roller i tv-serien Mare of Easttown och filmer som Priscilla och Civil War är Cailee Spaeny på god väg att bli en skådespelare att räkna med. Man köper henne både som tuff och sårbar, barnsligt naiv och vuxet målmedveten.
Ändå är det fortsättningsvis omöjligt att på allvar konkurrera med Sigourney Weaver. Inte bara för att hon var först, utan för att hon hade en unik styrka och säkerhet i sitt sätt att gestalta Ripley.
I Alien: Romulus är det slutligen humanoiden Andy som är mest intressant. I David Jonssons tolkning blir han en slags intellektuell mjukisvariant av Schwarzeneggers Terminator. Allt sitter i programmeringen.
Ingen ny klassiker
Även om Alien: Romulus har sina stunder så har den inte en chans att docka ens i närheten av den sfär där filmen från 1979 för evigt svävar omkring.
Inte för att jag vill vara en elitistisk glädjedödare, utan för att det helt enkelt inte går att vara först mer än en gång.
Visst finns det de som tycker att Camerons uppföljare från 1986 är minst lika bra – men de övriga fyra ger inte upphov till några unisona glädjerop.
Och personligen kan jag tycka att man istället för att gång efter annan lansera samma skräck med hänvisning till ”en ny publik” kunde tänka på att den förtjänar något som på riktigt är nytt.