Äldre Borgåbor nämner med jämna mellanrum rivningen av Socis 1972 som något som aldrig borde ha hänt. Nybygget Seurahovi från 1974 får sällan några höga stilpoäng.
– Man kan inte ens jämföra det nya huset med det gamla, så stor är skillnaden. Det är klart att när det nya huset byggdes så måste det byggas enligt den tidens modell, säger Ros-Mari Aarttila.
Som ung banfunktionär blev det då och då ett Socisbesök med kollegorna för Aarttila. Bankhuset som hon jobbade i står ännu kvar vid torget. En gång i månaden firades månadsbokslutet med en smörgås i bottenvåningen på Socis och sedan dansades det ofta i festsalen en våning upp.
– Det var fest när man gick upp för trapporna. Borden hade vita bordsdukar och servitriserna var välklädda, alla människor var välklädda på den tiden. Jag har nog dansat på Socis tiljor en och annan gång, säger hon.
I dansväg var det vals, tango och foxtrot som gällde i slutet av 60-talet.
– Det var först och främst en festlokal. När man var där kände man att man var på fest. Och atmosfären i den gamla salen var ju väldigt fin med kristallkronorna, säger Ros-Mari Aarttila.
Förlusten av Socis har hon ändå kommit över.
– Jag är inte den typen som stannar upp utan man måste ju gå vidare. Men det är ett vackert minne, det är det, säger hon.
Också Stina Lähde bär på minnen för livet från Socis.
– Jag var riktigt ung då min morfar bjöd mig på Socis. Vi gick dit för att äta och jag tyckte det var väldigt fint med vita bordsdukar och betjäning. Jag glömmer det inte för det var en så stor sak och det enda ståtliga huset vid torget. Den tiden och det huset finns inte mera, säger Stina Lähde.
Torgmiljön och -livet är en helt annan nu tycker hon.
– Man blev nog sorgsen då Socis revs. Jag måste säga att jag är besviken, men man är ju besviken på allt möjligt annat också. Jag pratade mycket med morfar och mormor och vi undrade varför det revs. Vi miste något bra, säger Stina Lähde.
1954 blev Leo och Satu Vuoristo ägare till Societetshuset i Borgå. Vouristokoncernen var då det största familjeägda företaget i Finland inom hotell- och restaurangbranschen med femhundra anställda. Haiko gård köptes 1965.
Som särskilt dragplåster på Societetshuset marknadsförs smörgåsbord med Borgåmått, 35 rätter samt kryssning från Helsingfors med J.L. Runeberg, som koncernen också ägde.
I en artikel i Borgåbladet 31 augusti 1971 uttalar sig Leo Vuoristo om rivningsbeslutet. Han säger att huset är gammalt och att det inte lönar sig att reparera det, grunden är så dålig att kostnaderna skulle bli enorma.
– Nog tror jag att det här är ett sår som inte riktigt har läkt, och kanske aldrig heller läker. Jag förstår att man saknar en sån här plats. Helt tydligt har det varit en jätteviktig mötesplats för stadsborna, säger Dan Mollgren.
Mollgren är arkitekt och stadsutvecklingsdirektör i Borgå och tycker att många saker från Sociseran lever vidare i dagens stadskultur.
– Jag tänker på innehållet. Jag tänker på restauranger, på kaféer, på mötesplatser, på danser. Danserna är lite annorlunda, menyerna är kanske annorlunda, men vi har en livskraftig stad med mycket fin restaurang- och kafékultur. Lyckligtvis finns den biten kvar, säger han.
Länge, länge var Socis den samlande punkten för mycket av livet i Borgå.
– Vi vet att konstnärer samlades där, också människor från affärslivet och politiker. Journalisterna hade ett eget rum uppe på andra våningen, säger Dan Mollgren.
Han säger att Socis var en knutpunkt på många sätt och berättar hur Runeberg och säkert många andra har tillbringat tid på Socis. Det finns till exempel en bild där Mannerheim står i sin öppna bil intill huset.
– Det var en samlingsplats att visa upp sig på och också se och höra andra, säger Mollgren.
Socis revs på våren 1972 efter att man först ordnat med en stor auktion då det mesta såldes. Allt från Runebergs soffa till tallrikar och dörrar. Vid rivningsskedet var Societetshuset i Borgå den restaurang som verkat oavbrutet den längsta tiden i Finland.
Det som många nu ser som en kulturskandal väckte på sin tid inga större protester. Åtminstone skrevs inga arga insändare eller bekymrade ledarstick om rivningen i lokalpressen under 1971. Endast små notiser publicerades om den stundande rivningen.
– Sådana här förändringar sker ju, och 1960- och 70-talen i Finland var ju en tid där man ville vara modern, man tänkte modernt. Det var bilismen som då tog stora kliv och i stället för att fundera på fasader i trä tänkte man kanske på bilparkering i betong, säger Dan Mollgren.
Men visst gjordes ett misstag.
– När en ståtlig byggnad har står i 125 år vid torget, så kan man nog fråga sig varför den inte kunde ha stått ganska mycket längre till där på sin plats, säger han.
Den 31 augusti 1971 skriver Lena Selen en artikel i Borgåbladet med rubriken Sista festen på Socis.
”Om ni hittar frukter av plast hos era bekanta så fråga lite försiktigt hur det var på Socis på söndag. Plastfrukterna hade nämligen god åtgång på söndagskvällen når Socis restaurang för sista gången var öppen för allmänheten. Gästerna langade ut plastfrukter genom fönstren, stoppade plastfrukter i fickorna, gömde plastfrukter i handväskorna. För att få en liten souvenir från gamla Socis, sa de.
Sista festen på Socis, måndagskvällens personalfest blev nog ganska hjärtnupen. I skenet av levande ljus talade direktör Vuoristo till sina anställda, han fick pausa då och då, tårarna var inte långt borta. Han manade fram minnen från den 17 år långa period då han och hans fru ägt Socis och konstaterade med beklagande att en del av personalen står utan arbete när Socis stänger. Sedan var det dags för avskedssupén.”
