En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
En sen kväll i januari 2024 faller 83-åriga Lisbeth Karlsson på gården hemma i Dragsfjärd på Kimitoön. Hon har gått ut klädd i bara pyjamas och tofflor.
Nästa dag vaknar hon på sjukhuset i Salo. Hon har kommit dit i ambulans.
– Lyckligtvis hade hon telefonen i fickan, så hon kunde ringa och få hjälp, säger Lisbeths dotter Maria Källberg.
Omöjligt att bo hemma
Lisbeth har bott i huset i Dragsfjärd i över 50 år. När hon flyttade in var hon 27 år och hade fått sitt fjärde barn.
De sista åren hemma har Lisbeth känt sig otrygg trots hemvårdens besök. Hon lider av en demenssjukdom och kan drabbas av hallucinationer.
– När hon gick ut och föll var jag och mina syskon överens om att hon inte kan bo hemma längre, säger Maria.
Den 9 februari ringer Maria till Egentliga Finlands välfärdsområde och säger att Lisbeth måste få vård på svenska och på Kimitoön.
Så här långt går allt rätt till: samma dag får Lisbeth ett beslut om serviceboende med vård dygnet runt. Men sedan går det snett.
Utan dröjsmål, högst 90 dagar
Lagen är entydig: välfärdsområdet ska utan dröjsmål ordna med service som har beviljats. Det ska ske inom tre månader, alltså 90 dagar.
Från sjukhuset i Salo skickas Lisbeth till Kimitoöns vårdavdelning. Det är en bäddavdelning där hon ska vänta på att en permanent vårdplats blir ledig.
På sjukhuset är Lisbeth ensam på rummet och hon äter också ensam. Hon klagar på att hon måste bära pyjamas och på att dörrarna till avdelningen är låsta.
Hon går av och an längs sjukhuskorridoren med sin rullator. Hon står ofta i ändan av korridoren vid det stora fönstret och ser ut mot träden utanför.
När veckorna går blir Lisbeth allt oroligare. I april kontaktar familjen Åbo Underrättelser som intervjuar två av döttrarna. Samma månad möter Svenska Yle Lisbeth för första gången.
– Det blir morgon, middag och kväll. Och man väntar bara, säger hon.
En ledig plats finns – varför kan Lisbeth inte få den?
Maria vet att det finns en ledig plats på det privata Dahliahemmet i Dalsbruk.
Sedan februari har hon gång på gång ringt till servicehandledarna på Egentliga Finlands välfärdsområde.
– De säger att Lisbeth inte kan få platsen, för att välfärdsområdet inte har något köpavtal där och för att de måste hålla budgeten.
”När 90 dagar börjar närma sig kan man fundera om vi får lov att köpa en plats”, sade servicehandledaren när Maria ringde i april.
Handledaren själv säger att hon inte kan uttala sig för Svenska Yle. Hennes chef kundhandledningsdirektör Salla Lindegren förklarar vad det handlar om.
I vår budget finns en målsättning att spara på inköp av tjänster
Salla Lindegren, Egentliga Finlands välfärdsområde
– Vi väntar i 90 dagar för att se om en av välfärdsområdets egna platser på ett serviceboende blir ledig, eller någon av de platser på privata äldreboenden som vi redan har köpavtal om. Vi ska i första hand bevilja platser som vi har budgeterat för, säger Lindegren.
Om det inte lyckas kan välfärdsområdet vid behov ingå nya köpavtal eller bevilja en servicesedel, men det sker först när den äldre är först i kön.
Lisbeth mår allt sämre
Den 12 maj har Lisbeth köat i 90 dagar, men inget händer.
Lisbeth själv förlorar tron på att hon någonsin ska få en plats. Maria ser henne tappa livslusten och äta allt sämre.
Hallucinationerna kommer tillbaka. Lisbeth tycker att hon är på en båtförvaring, inte på ett sjukhus.
– Jag och mina syskon skulle ju vilja att mammas sista tid skulle vara någorlunda dräglig, säger Maria.
Den 30 maj har Lisbeth väntat i 111 dagar. Den dagen får hon äntligen en servicesedel och en plats på Dahliahemmet i Dalsbruk. Det har gått exakt fyra månader sedan hon föll hemma på gården i Dragsfjärd.
Lagen tillåter dröjsmål om det finns särskilda orsaker, som att den äldre själv väljer att vänta på en vårdplats på rätt språk – eller närmare hemmet där en ålderstigen make eller maka bor. I Lisbeths fall finns det inga godtagbara orsaker för dröjsmålet.
Flera än Lisbeth väntar alltför länge
Inom Egentliga Finlands välfärdsområde fanns det under det första halvåret 2024 flera äldre som väntade alltför länge på en plats på serviceboende. Enligt kundhandledningsdirektör Lindegren var det mellan 10 och 20 personer vid olika tidpunkter under våren. I medeltal köade de 114 dagar utan giltig orsak.
Varför är det så här, Salla Lindegren?
– Vi har platser som vi inte kan besätta på våra egna boenden på grund av brist på personal. I vår budget finns en målsättning att spara på inköp av tjänster. Det syns mycket tydligt.
Samtidigt som de äldre har köat för länge har det funnits närmare 200 lediga platser på privata vårdhem i Egentliga Finland. Hur är det här möjligt?
– Det beror på att välfärdsområdet har ingått nya avtal med nygrundade serviceboenden och därför fått 250 platser till.
Men i Lisbeths fall fanns det en tom plats på Dahliahemmet hela den tiden hon väntade. Varför måste hon då köa så länge?
– Jag kan inte kommentera enskilda fall eftersom jag har tystnadsplikt.
Både familjen och Svenska Yle har tidigare fått höra att Lisbeth måste vänta längre för att välfärdsområdet ville utreda om ett delat rum på Dahliahemmet passade henne. Det svaret köper inte Maria Källberg.
– Varför gjorde de inte utredningen med det samma i så fall? Som det var nu började de diskutera saken med Dahliahemmet först efter att 90 dagar hade gått.
Välfärdsområdet bryter mot lagen
Att systematiskt låta äldre vänta i tre månader på att välfärdsområdet ska få plats på sina egna äldreboenden är inte lagligt, säger Nina Siro-Södergård. Hon är ledande överinspektör på Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland.
– Det är alltid klientens behov som ska avgöra hur snabbt hen får platsen. Redan grundlagen slår fast att var och en har rätt till nödvändig omsorg.
Det här innebär att välfärdsområdet är skyldigt att i varje läge ordna med serviceboende om den äldre behöver en plats här och nu och inte kan vänta.
– Det går inte att hänvisa till bristande ekonomiska resurser. Att få den nödvändiga omsorgen tryggad är en grundlagsenlig rättighet som var och en har.
Justitieombudsmannen utreder Egentliga Finland
I ett färskt beslut har biträdande justitieombudsman Maija Sakslin slagit fast att det är fel att låta äldre vänta i tre månader innan de kan få plats på privata boenden.
JO-beslutet gäller Birkalands välfärdsområde, men JO utreder för närvarande även om arbetsinstruktionerna som Egentliga Finlands välfärdsområde använder för äldres serviceboende håller måttet. Det finns likheter mellan de två välfärdsområdenas sätt att låta äldre vänta på boendeplatser.
Sakslin skriver i beslutet från 29.8.2024:
”Formuleringen ”utan ogrundat dröjsmål” som används i lagen innebär att genomförandet inte får fördröjas avsiktligt, till exempel för att välfärdsområdet försöker spara på kostnaderna för äldreomsorg. De personer som köar för dygnet runt-serviceboende är äldre i dåligt skick, deras vårdbehov har bedömts och de har ansetts behöva vård dygnet runt på ett serviceboende. Utgångspunkten för att ordna tjänsten för varje kund är deras individuella behov.”
Från och med nu ska JO sköta övervakningen av köerna inom äldreomsorgen i Egentliga Finland.
Kundhandledningsdirektör Salla Lindegren, hur kommenterar du?
– Problemet med alltför långa kötider har hängt med sedan kommunerna skötte om äldreomsorgen. Men läget har blivit bättre. Just nu har vi inte en enda som har väntat över tre månader utan särskild orsak. De äldre får plats utan ogrundat dröjsmål, och vår genomsnittliga kötid är 61 dagar.
Kan äntligen andas ut
Dahliahemmet är bekant för Lisbeth sedan tidigare. Hennes bästa vän har bott här och hon känner en av vårdarna.
När vi besöker Lisbeth här går hon rakare i ryggen än på sjukhuset. Hon ser friskare ut och maten smakar igen.
Maria Källberg säger att den långa väntetiden var svår för hela familjen.
– Byråkratin är som en djungel och allt kändes hopplöst. Vi såg hur mamma blev hospitaliserad och apatisk. Nu när vi vet att hon är trygg och välmående kan vi äntligen andas ut och umgås som förr.
Vi vill höra om dina erfarenheter
Berätta om dina erfarenheter av äldreomsorgen, och av att köa till ett boende.