Servitriserna Frida (Naomi Ackie) och Jess (Alia Shawkat) jobbar tillsammans och längtar efter ett intressantare liv. Ett liv där man inte behöver dras med jobbiga chefer och sunkiga omständigheter.
Därmed är det inte så konstigt att de tackar ja när techmiljardären Slater King (Channing Tatum) bjuder dem att följa med på fest till hans privata ö.
Visst har de hört rykten om hans extravaganta och depraverade tillställningar, men varningslyktorna slocknar snabbt inför utsikten att få bo lyxigt i sexigt sällskap.
Ett sällskap bestående av idel excentriska män och vackra kvinnor som lever för att ha ”a good time”.
Inledningsvis är det bara tittaren som tycker sig höra en mental larmsignal ljuda någonstans bortom skumpaklirret, poolskvalpet och sällskapslekarna.
Men snart kommer även Frida och Jess att höra den.
Och snart visar det sig att ingenting är vad det ser ut att vara – även om allt är just så galet som du hela tiden anat att det kommer att bli.
Snyggt och stringent
Visuellt är Blink Twice en snygg lek med en paradisisk miljö full av detaljer med obehagliga undertoner.
Ett kvarglömt läppglans vars innehåll klibbat ihop kring en hårslinga, kläder som för tankarna till en grekisk tragedi, en städerska som småleende går omkring och hugger huvudet av de ormar som ständigt letar sig in i grönskan.
Det råder ingen tvekan om att skådespelaren Zoe Krawitz gått in för att leka med tittaren i sin regidebut. Vi inser det senast när Frida frågar Jess om hon vill ha den blåa eller den röda klänningen.
Sedan är det bara att plocka repliker och visuella element som får en att associera till en lång räcka andra verk.
Och om inte det räcker kan man sitta och knåpa ihop ett referenspussel av de skådespelare som dyker upp.
Garvade stjärnor som Christian Slater, Geena Davis och Kyle MacLachlan varvas med den forna barnstjärnan Haley Joel Osment och nepobabyn Levon Hawke.
När MacLahan dyker upp som terapeut vet man att vad som helst kan hända. Och vem vet vad en nervöst leende Geena Davis kan ta sig till?
Tomt och torftigt
Upplägget är snyggt, referenserna smaskiga och intensiteten påtaglig. Krawitz har helt klart känsla för hur man portionerar ut sina effekter – på rätt ställe och inte för ofta.
Problemet är bara att det är svårt att investera sina känslor i rollkaraktärer man inte vet särskilt mycket om och som ganska långt förblir osympatiska.
Vi får så småningom veta varför Frida hamnat i den situation där vi möter henne, men Slaters drivkraft förblir något av ett frågetecken.
Om Don´t Worry Darling handlar om mannens flykt från verklighetens tunga förväntningar så påminner mannens drivkraft i Blink Twice mera om en kylig tomhet av det slag som präglade männen i den norska serien Exit.
När ingenting känns någonstans kan man göra vad som helst.
I princip kan jag köpa viljan att visualisera den ultimata dekadensen, men i den här inramningen blir ironin inte tillräckligt bitsk.
Skräcken kör helt enkelt över den intellektuella tanke som Ruben Östlund lyckades hålla vid liv i Triangle of Sadness.
Hämnden det nya svarta – igen?
Blink Twice råkar gå upp på repertoaren samma dag som nyfilmatiseringen av The Crow – en svart studie i kärlek, ondska och hämnd.
Även om filmerna representerar olika genrer och tonfall så finns det en likhet i sättet att varva begreppen ”forgive and forget” tills man når slutsatsen att förlåtelse inte är något alternativ.
Utan att gå in på vare sig slutuppgörelse eller andemening i någondera film är det uppenbart att mycket bygger på att rollkaraktärerna söker ett destruktivt utlopp för sin bitterhet och sitt hat.
Och även om drivkraften är logisk och lösningsmodellen kan erbjuda en sekunds tillfredsställelse så känner jag mig i slutändan lätt oroad inför all denna cynism och kyla.
Det är inte utan att jag har lust att lyda Fridas uppmaning om att blinka två gånger för att annonsera fara. För visst lurar det en fara i ett hämningslöst bejakande av rätten att utkräva hämnd – eller?
