Under årtionden har Sverige varit invandringens förlovade land. Över två miljoner människor i Sverige är födda utomlands och mer än hälften av dem kom hit efter år 2000.
För ett par veckor sedan ställde den svenska migrationsministen Maria Malmer Stenergard (M) till med presskonferens.
Sprickfärdig av stolthet klämde hon fram med sitt ärende: Nu har återvandringen börjat.
För första gången på femtio år är nu de utlänningar som lämnar Sverige fler än de som flyttar in, förklarade hon.
Det nya ordet är nettominus.
Beror på regeringens politik – enligt regeringen
I korthet var Stenergards budskap att regeringens politik har burit frukt.
Inför riksdagsvalet 2022 fanns i Sverige nära nog konsensus om att asylinvandringen måste minska eftersom Sverige inte klarar integrationen.
Men Sverigedemokraterna gick steget längre och lovade återvandring. De som enligt partiets ideologi inte passade in i Sverige, skulle flytta tillbaka till sina ursprungsländer.
Åk hem!
De andra så kallade Tidöpartierna i regeringen – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – gick efter valet med på Sverigedemokraternas löfte.
Invandringspolitiken har gjorts om med recept som påminner om den finländska regeringens: skärpta krav för familjeåterförening, medborgarskap och så vidare.
Siffror spelar mindre roll
En vecka senare berättade Statistiska Centralbyrån, bland annat i Dagens Nyheter, vad siffrorna egentligen beror på.
Skatteverket har helt enkelt fått i uppdrag av regeringen att rensa bort människor som inte längre – åtminstone officiellt – bor i Sverige ur folkbokföringen.
I migrationsministerns stora berättelse om återvandringens tid fick detta inte plats.
Som lök på laxen presenterade den särskilda utredaren Joakim Ruist förra veckan sin rapport som totalsågar regeringens återvandringsprojekt.
Nationalekonomens slutsats var enkel: Det är en dålig idé
Ruists uppdrag var att utreda om man kunde få människor att flytta tillbaka till sina hemländer om man ger dem 350 000 kronor, cirka 30 000 euro.
Nationalekonomens slutsats var enkel: Det är en dålig idé.
Förutom att det inte funkar riskerar man att sända ut en signal som ytterligare bidrar till stigmatisering och utanförskap.
Det viktigaste är ändå att Ruist underkänner det nationalekonomiska argumentet helt. Regeringen skulle genom att satsa en kvarts miljard kronor möjligen få 700 personer att resa i väg.
Det är som att kasta pengar i sjön. Eller snordyrt, som Aftonbladet sammanfattade.
Kvar blir den nakna ideologin
Och vad svarar den svenska regeringen på det? Jo att man fortsätter med nya utredningar i hopp om bättre lycka.
Enligt Sverigedemokraterna har Ruist missförstått sitt uppdrag: han skulle ju ge regeringen argument för sin återvandringspolitik, inte skjuta ner den.
För Sverigedemokraterna är återvandringen en ideologisk fråga. För de övriga Tidöpartierna är mer rumsrena nationalekonomiska argument viktigare.
Men vad händer när nationalekonomisk vetenskap inte stämmer med ideologin?
Ja då blir bara den nakna ideologin kvar.
Inställningen är inte olik den finländska regeringens. När SFP förra veckan konstaterade att Finland behöver minst 40 000 invandrare årligen för att säkra tillgången på arbetskraft gick Sannfinländarna i taket. SFP:s utspel betraktades som en provokation i regeringen.
Att samtliga höga tjänstemän vid Sannfinländarnas eget Finansministerium med klara siffror visat på exakt samma sak som SFP spelar mindre roll.
Magnus Swanljung är Svenska Yles Nordenkorrespondent. Swanljung jobbade före sin utnämning i flera år som politikreporter och har lång erfarenhet av politik- och samhällsbevakning.
