Först syns bara bubblorna, sedan dyker ett huvud upp över vattenytan.
Det är forskningsdykaren Eero Mäenpää, biolog på NTM-centralen. Han har med sig en rostig låda med ett dyrbart innehåll, som en skatt som han hämtat upp från åns botten.
Han öppnar locket med en tång och plockar försiktigt ut innehållet med en sked: Det är tiotals små flodpärlmusslor, 3–4 centimeter långa.
Det här är avkomman från några av Esse ås gamla flodpärlmusslor. För några år sedan fördes de till ett laboratorium i Norge och där lyckades de föröka sig för att sedan återföras till ån, skyddade i de lådor Eero Mäenpää har med sig från bottnen.
Efter några år i lådorna har de vuxit sig så stora att de kan planteras ut och på det sättet bidra till att rädda arten från utplåning i Finland.
Efter massdöden av flodpärlmusslor i ån Hukkajoki i Kajanaland har debatten om skogsbolagens miljötänk tagit fart.
Bland annat har vi fått veta att de ansvariga kan tvingas betala över 500 euro för varje död mussla.
Det blev stora rubriker eftersom flodpärlmusslan är akut hotad. Dessutom är den en indikatorart. Förekomst av flodpärlmussla tyder på att en å eller en bäck mår bra – särskilt om blötdjuren på bottnen är reproduktiva.
Det finns närmare tusen gamla flodpärlmusslor kvar på bottnen av Esse å, men trots att de haft uppemot 200 år på sig har de inte lyckats föröka sig en enda gång under de senaste 100 åren.
Flodpärlmusslans sätt att föröka sig är minst sagt komplicerat, det är därför arten är så skör.
Färre än en på miljonen klarar sig
Fortplantningen går till så att hanen i juni eller juli skjuter ut spermier i vattnet som en hona andas in nedströms på nära håll.
Därefter kan befruktningen ske och ägg bildas på honans gälar. De utvecklas under flera veckor och släpps ut som små larver.
De här glochidielarverna, som de heter, är mindre än en millimeter långa och har ingen chans att överleva på egen hand.
De behöver ty sig till ett värddjur, och det ska vara en lax eller en öring. En musselhona kan spruta ut över en miljon larver per säsong och av dessa dör så gott som alla.
Men om en larv har turen att inom någon timme fastna på gälarna hos en öring kan den klara sig. Då utvecklas den vidare på fisken tills nästa vår då den faller ned på bottnen där den utvecklas till en mussla.
Bara en av 100 miljoner glochidielarver lyckas göra denna resa med livet i behåll.
I Esse å har reproduktionen inte lyckats på över hundra år och därför är nästan alla återstående individer så gamla att de snart hade dött ut utan åtgärder.
I dag är de färre än tusen men när de började undersökas på 1970-talet var de över 50 000.
Musslan renar 50 liter vatten per dag
Reproduktionen har inte lyckats eftersom vattnet i Esse å inte har varit tillräckligt rent.
Utdikningarna som hör till vårt effektiva jord– och skogsbruk har gjort vattnet brunt av sediment som lägger sig på bottnen ovanpå musslorna, som får svårare att få sitt syre ur vattnet. Flodpärlmusslorna andas och får sin föda genom att filtrera femtio liter vatten per dygn.
Utbyggnaden av vattenkraften har samtidigt gjort att laxfiskarna minskat i våra vattendrag, vilket gjort det ännu svårare för musslan att överleva.
Vi får inte heller glömma att flodpärlmusslan jagats intensivt för sina pärlor.
När en orenhet som ett sandkorn tar sig in innanför skalet innesluts det i pärlemor som musslan utsöndrar, och på det sättet bildas en pärla. Fram till 1955 bedrev man intensiv jakt i Finland på de här pärlorna som bara en av tusen flodpärlmusslorna bildar.
Så för att hitta en pärla dödades tusen djur – av en art som skulle få mycket svårt att klara sig.
Flodpärlmusslor säger allt om vattenkvaliteten
I början av 1900-talet fanns flodpärlmusslan i över 200 av våra vattendrag, numera bara i 150.
Hela 90 procent av de åar och bäckar som ännu har flodpärlmusslor finns i norra Finland, och i bara några få av de här vattendragen fungerar reproduktionen så bra att bestånden klassas som livskraftiga.
I dag är vi mer medvetna än någonsin om miljöns tillstånd och dykaren Eero Mäenpää säger att räddningsinsatsen i Esse å kommer att fungera.
– Det har gjorts mycket för att förbättra vattenkvaliteten och arbetet fortsätter. Musslorna vi planterar ut är könsmogna om tio år och då är vattnet ännu bättre. De har lång tid på sig, 100–150 år, och poängen är att få stammen att överleva tills miljöerna återhämtat sig helt. Skulle man dessutom få bort vattenkraftverken skulle laxfiskarna komma fram bättre.
Eldsjäl: ”Det är oerhört”
Det naturliga beståndet är utspritt längs ån. Det är inte optimalt.
Nu placeras de nya musslorna ut i kluster med hjälp av burar som täcker dem i några dagar tills de grävt ned sig i dyn där de ska tillbringa sina 200 levnadsår.
När de är nära varandra ökar chansen att hanens spermier faktiskt tas upp av någon hona.
– Det har varit så mycket negativt i nyheterna. Nu är det fint att få göra något positivt. De är värda att räddas, säger Eero Mäenpää.
För första gången i mitt liv har jag sett unga musslor
Jens-Ole Hedman
Lokala eldsjälen Jens-Ole Hedman håller med.
– Det här är oerhört. I dag är jag nöjd. Det finns hopp. För första gången i mitt liv har jag sett unga musslor, och jag har sett dem läggas tillbaka i ån.
Esse å anses utvecklingsduglig men kräver arbete.
– Nu är det viktigt att lösa partiklar från lant- och skogsbruket hålls nere. Bäcköringen vi har här är också mycket viktig men nu ska Esse å utvecklas tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd. Det gäller alla åar och vattendrag i Finland, säger Jens-Ole Hedman.
Utplantering av flodpärlmusslor har aldrig förr gjorts i den här omfattningen. Om resultatet är gott ska försöket i Esse å fungera som mall för andra musselförande vattendrag i Finland.