– Jag kommer precis som förra gången att skriva ett brev och be om en manlig och en kvinnlig kandidat, sa kommissionsordförande Ursula von der Leyen när hon i juli höll presskonferens i Strasbourg strax efter att parlamentet hade gett grönt ljus för hennes nya mandat.
Men år 2024 är helt tydligt inte år 2019. De nationella regeringarna har helt struntat i hennes önskan om att få namnen på två kandidater från varje land, för att garantera att det blir en lika stor andel män och kvinnor vid kommissionsbordet
Man har bara presenterat ett namn och det är männen som dominerar.
Det vore olyckligt om von der Leyen inte skulle nå åtminstone samma könsbalans som hon hade förra gången
Forskare Sophia Russack
Den nuvarande kommissionen består av 13 män och 12 kvinnor, då man räknar med von der Leyen.
Som bäst känner man till 16 föreslagna män och sex kvinnor, och flera av de länder som ännu väntar med att presentera sin kommissionärskandidat tros föreslå en man. Tidsfristen går ut på fredag.
– Det vore olyckligt om von der Leyen inte skulle nå åtminstone samma könsbalans som hon hade förra gången, konstaterar forskare Sophia Russack vid tankesmedjan Centre for European Policy Studies (CEPS).
Hon påpekar samtidigt att det komplicerade uppdraget att bilda en kommission ändå handlar om mycket annat än könsjämlikhet.
Allt från kompetens till partipolitik är avgörande
EU-kommissionen kan betraktas som EU:s regering.
Och ”regeringschefen” von der Leyen har rätt att be om nya kandidatnamn. Men det är oklart till vilken grad hon använder sig av den möjligheten eftersom det också kan undergräva det stöd hon kan behöva i ett enskilt medlemsland.
Det var inte heller något som kommissionens talesperson Eric Mamer ville spekulera om under tisdagen.
– Hon gör allt som står i hennes makt för att säkerställa att vi har en välbalanserad kommission med personer som är kompetenta för rollen som kommissionär sa han och intygade att det blir så många kvinnor som möjligt.
Sophia Russack, som har specialiserat sig i hur EU-kommissionen fungerar, säger att det är frågan om en delikat balansgång.
– Det handlar inte bara om kön, det handlar också om expertis, om medlemsstaternas preferenser och om partipolitik, säger hon.
Att olika länderna har olika processer för att välja sin kommissionärskandidat och flera medlemsstater dessutom kan vara mitt inne i inrikespolitiskt turbulenta tider anses bidra till att processen inte har gått så smidigt.
Stora länder har bättre chanser till tunga poster
Finlands enda kandidat för en kommissionärspost är europaparlamentarikern Henna Virkkunen.
Att hon är kvinna kan förbättra oddsen för vilken portfölj som von der Leyen ger henne, och statsminister Orpo har hoppats att det kunde bli inom tunga områden som säkerhet och konkurrenskraft.
Men det är en hård kamp om de viktigaste posterna i kommissionen.
– Storleken på ett medlemsland är fortfarande en mycket avgörande faktor när det gäller tilldelningen av jobben inom kommissionen, framhåller Russack.
Och det är Europaparlamentet som har det sista ordet.
När namnen och portföljerna väl är klara är det parlamentet som ordnar hårda utfrågningar av kommissionärskandidaterna innan de röstar om sammansättningen.
– Parlamentet kommer säkerligen att tacka nej till minst en kandidat. Det gör det alltid, så vi kan förbereda oss på det, säger Russack.
Hon tippar att åtminstone Ungerns kandidat Olivér Várhelyi, som nu är utvidgningskommissionär, kommer att hamna i hetluften.