Det är snudd på omöjligt att göra Maxxxine rättvisa om man inte inleder med en tillbakablick på trilogins föregående delar.
I mars 2022 lanserades X – en extremt blodig story om ett filmteam som 1979 hyr in sig på en avlägsen lantgård för att spela in en porrfilm.
Videorevolutionen hägrar runt hörnet med löftet att ”filmer för vuxna” snart kommer att finnas tillgängliga i varje hem. Nu gäller det att smida medan järnet är varmt.
Och smider gör man tills det visar sig att paret som hyrt ut sin lada inte har för avsikt att stillatigande ta del av det moraliska förfallet.
Faktum är att den gamla dam som skymtar bakom gardinerna snart kommer att få Norman Bates och hans morsa att framstå som ett jämförelsevis inbjudande sällskap.
Något som den unga Maxine (Mia Goth) tvingas erfara.
En lek med drömmen om Hollywood
Bara sex månader efter att X knockat skräckfilmspubliken var det dags för Pearl – en prequal som avslöjar hur den gamla damen kommit att bli så bitter och blodtörstig.
Som helhet är Pearl en imponerande lek med en äldre Hollywoodestetik, samtidigt som manuset skickligt flätar ihop 2020-års pandemi med den skräck för spanska sjukan som präglade världen hundra år tidigare.
Vad händer med en ung kvinna som isoleras från omvärlden? Som drömmer om en framtid inom showbiz, men känner en snara av andra förväntningar spännas runt den egna halsen?
Welcome to the Pleasuredome
Just när publiken – eventuellt – hämtat sig efter den evighetslånga slutbilden på Mia Goths leende ansikte i Pearl är det dags för trilogins avslutande del.
Nu skriver vi 1985 och vid 33-års ålder har Maxine insett att ”bäst före”-datumet krupit närmare och att det är dags att hitta en ny nisch.
Varför inte satsa på skräck istället för porr? Stjärnor som Jamie Lee Curtis och John Travolta har ju trots allt visat att det går att slå igenom via denna bespottade genre.
Medan Maxine provfilmar för ett ”Exorcisten möter Carrie”-inspirerat spektakel visar det sig att en seriemördare (The Night Stalker som var verksam 1984–89) gör livet livsfarligt för stadens kvinnor.
Skall den forna porrstjärnan dra sig tillbaka eller ta upp kampen mot en mördare som verkar ha ett specialintresse för just henne?
Lyckas där andra misslyckats
Det geniala med Ti Wests trilogi är förmågan att skapa en balans mellan intrigen och leken med genreregler och referenser. Det blir aldrig form för formens skull utan alla element stöder varandra.
Det här syns i minsta detalj – från miljöer och inredning till fonter och musikval. Och klädmässigt slipper vi alla krampaktiga försök att skoja fram en tidstypisk look.
Här flyter sminket ut i korrekta nyanser medan paljetterna glittrar som de ska mot en bakgrund där till och med den plastiga sänggaveln har exakt rätt rundning.
Där Blink Twice snubblade på sin egen ytlighet genom att strö in en referens för mycket klarar sig West & co tack vare en fingertoppskänsla för det subtila.
Antingen känner man som tittare igen en blinkning eller så gör man det inte – det spelar ingen roll för själva intrigen.
I slutändan handlar det mesta om underhållning. Om stjärnans vilja att bli sedd till vilket pris som helst och publikens vilja att se vad som helst.
Och om den eviga frågan om fiktiv brutalitet någonsin överträffar verklighetens ondska?
Mia Goths segertåg
Det faktum att man rör sig inom en våldsam subgenre gör dessvärre att många kommer att gå miste om en av de bästa skådespelarprestationerna på senare år.
Mia Goth är helt enkelt magnifik – ibland en otyglad naturkraft, däremellan en finjusterad minimalist.
Det är få förunnat att i en enda närbild lyckas fånga alla skiftningar i en ocean av känslor. För att därefter leva ut allt från våldsam protest till segerviss självsäkerhet.
Nu är frågan bara om Goth – i likhet med Maxine – lyckas ta steget från en smal genre och in i en bredare?
Och om trilogin faktiskt lever upp till den ambition som den fiktiva regissören (Elizabeth Debicki) i Maxxxine beskriver med orden: ”en b-film med idéer som en a-film”?
I väntan på att det ska klarna gräver jag fram St. Elmo's Fire (1985) som upprepade gånger figurerar mellan raderna i Maxine.
Den här ikoniska Brat Pack-filmen innehåller en scen där Rob Lowes rollkaraktär redogör för begreppet St. Elmo's Fire: ett ljusfenomen som en gång i tiden kunde få sjömän att segla förgäves i jakt på en eld som inte fanns.
Lite samma känsla har jag efter att ha sett Wests trilogi – att jag jagar efter en underliggande betydelse utan att vara säker på att det finns en sådan.
Å andra sidan är jag övertygad om att den som klarar av ”slasher, splatter, gore”-delen nöjer sig med själva seglatsen.
Rättelse: Under den fjärde bilden hade namnet på skådespelaren vid Goths sida blivit fel - rätt namn är Halsey.