Trots vapenvilan den 4 september fortsatte sovjetiska soldater ändå beskjutningen i ytterligare ett dygn.
– En orsak till att beskjutningen fortsatte kan ha varit att de sovjetiska truppenheterna vid det finska frontavsnittet inte hade fått information om vapenvilan i tid, berättar Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet.
Han tillägger att det också finns en annan möjlig förklaring.
– Vår statsminister Antti Hackzell hade i ett radiotal (den 2 september 1944) inte tillräckligt tydligt sagt att kravet var att Finland skulle avväpna de tyska trupperna och tillfångata dem om möjligt. Och det här var någonting som Hackzell inte ville göra, för man ville försiktigt avveckla vapenbrödraskapet med Tyskland, säger Meinander.
Inledningsvis hade Finland betydande framgångar i fortsättningskriget, med återerövring av förlorade territorier som en central prestation. Den finska armén gick över den gamla gränsen från 1939 fram till Östkarelen, påpekar Henrik Meinander.
– Man hade kommit överens med tyskarna att mötas vid Svirfloden, som är floden som rinner från Onega till Ladoga, men tyskarna kom aldrig. Efter tre års ställningskrig kom man då att tvingas på reträtten, och det var en mycket svår situation sommaren 1944, säger han.
Avtal med Sovjetunionen
Efter vapenvilan ingick Finland formellt ett vapenstilleståndsavtal ett par veckor senare.
I vapenstilleståndsavtalet 1944 gick Finland med på flera betydande krav från Sovjetunionen. Det handlade bland annat om att återlämna områden som hade erövrats under fortsättningskriget och att arrendera Porkala-området till Sovjetunionen.
Några fler exempel var att Finland gick med på att betala omfattande krigsskadestånd, att avväpna och internera tyska trupper i landet, samt att legalisera kommunistpartiet och förbjuda organisationer som ansågs ”fascistiska”.
Många var skeptiska till vapenstilleståndsavtalet.
– Man litade inte på att Sovjetunionen skulle hålla det de hade lovat. Situationen var faktiskt komplicerad. Det fanns tyska trupper i norra hälften av Finland och röda armén pressade på i öst, säger Henrik Meinander.
Han tillägger ändå att folk så gärna ville ha fred efter att ha krigat i flera år, med stora mängder stupade.
Fredsavtal blev möjligt år 1947
Ett egentligt fredsavtal lyckades man först ingå knappt tre år senare i Paris, då det beslutades om fred i flera europeiska länder.
– Storbritannien var allierad tillsammans med USA med Sovjetunionen. Och Finland var officiellt i krig med Storbritannien. Storbritannien krävde, och ville, att man inte skulle sluta en fred utan att man skulle vänta till ett allmäneuropeiskt fredsavtal. Och så kom man att göra, säger Meinander.
Fredsavtalet formaliserade främst de villkor som man kommit överens om i vapenstilleståndsavtalet. Det kom ändå vissa preciseringar när det gäller hur beväpnad den finska armén fick vara.
”Viktigt att välja när man sluter fred”
Professor Henrik Meinander påpekar att det finns flera lärdomar dagens Finland kan dra av fortsättningskriget.
– En lärdom är förstås att det lönar sig att försvara sitt land. Oberoende vilka situationer man är i, oberoende vilka allianser man har, så måste man se till att man har ett försvar som fungerar.
Meinander betonar också att mobiliseringen var så gott som total under fortsättningskriget. Det gällde inte bara soldaterna vid fronten, utan också civilbefolkningen.
– Upplevelsen av att man var tvungen att åtgärda saker tillsammans var oerhört stark. När Rysslands invasionskrig mot Ukraina började märkte många europeiska länder att Finland var ett av de länder som hade den bästa beredskapen att agera i en kristid, och det sammanhänger med lärdomarna från andra världskriget, säger han.
Han nämner också ytterligare en insikt.
– Att det är viktigt att välja när man sluter fred med sin fiende. Tidpunkten är oerhört viktig. Och att det kanske på lång sikt lönar sig med vissa eftergifter om man på det sättet kan få fred och en fredlig utveckling att börja i samhället.