Bakom sig hade de ett dygn av olika prov i terrängen vid garnisonen i Dragsvik. Edith Brännbacka själv minns inte så mycket av hela marschen, men hon beskriver stämningen som god.
– Det sista jag minns ordentligt är den första punkten som var vattenöverskridningen. Jag skulle gå i vattnet. Sen minns jag att vi kom upp ur vattnet och klädde på oss. Sen försvinner minnet helt.
Ville avbryta
Hon har senare hört att hon hade bett om att få avbryta eftersom hon hade ont i höften, men hon blev övertalad att fortsätta.
– Jag kommer inte ihåg något, men jag vet att det hade varit kaos. Det hade varit kalabalik.
Det var djupare än vad vi trodde
Kaoset och kalabaliken berodde enligt Edith Brännbacka på att vattnet var djupare än vad de trodde det skulle vara på platsen där de hoppade ur båten.
– Det var djupare än vad vi trodde, än vad nån hade kunnat tänka sig att det var.
Nio beväringar hoppade i sjön på ett ställe som enligt Olycksutredningscentralens, Otkes, utredning låg 10–15 meter från stranden. Vattendjupet i området var minst 1,8 meter, och dessutom var det lerbotten. Enligt ögonvittnen var Edith Brännbacka under vattnet i tio minuter.
Du hamnade under vattnet för att det var för djupt?
– Det var för djupt och jag var trött. Det var tungt med all utrustning, och väskan vägde väl närmare 40 kilo. Med den på ryggen kommer man inte så jättelångt simmandes.
Och du hade ingen flytväst?
– Ingen flytväst, nej. Dessutom hade vi splitterväst på oss, den är ganska tjock och tung.
Svårt att säga nej
Egentligen var marschen redan avslutad, men landstigningen lades till som ett extra moment.
– De sa att båten hade kört på en mina och att alla skulle hoppa ut. Okej, då hoppar vi alla ut.
Finns det någon chans att man kan säga nej, här hoppar inte jag?
– Jag tror inte det.
Hon har inget minne av olyckan och återupplivningen. Hon har tagit del av Otkes rapport och hört vad de andra som var med har berättat.
– Jag har bara sett någon bild, jag tror det var i Otkes rapport. Där fanns en bild av helikoptern på idrottsplanen och de bar mig på en bår. Det var en massa folk runt och det var kalabalik.
Hur känns det att se att de bär dig, att läsa olycksrapporten och artiklar om dig själv?
– Jag känner inte så mycket. Jag fäster inte någon tanke vid det. När jag har läst olika artiklar om händelsen har jag läst från ett utomstående perspektiv. Då har jag bara hoppats att den här personen mår bra i dag, hoppas det gick bra.
Här sitter du nu. Hur mår du i dag?
– Jag mår bra.
Är du helt återställd?
– Ja, egentligen är jag helt återställd. Jag jobbar lite med minnet som luras lite då och då.
Drygt två veckor på sjukhus
Efter olyckan fördes Edith Brännbacka med helikopter till Mejlans sjukhus i Helsingfors. Där hölls hon nedsövd för att hjärnan inte skulle skadas. Hon väcktes upp på fredagen, tre dagar efter olyckan. På måndagen kördes hon med ambulans till Vasa och hennes första minnesbilder är från ambulansen.
– Det första jag egentligen minns är ambulansfärden från Mejlans sjukhus till Vasa centralsjukhus. Jag minns att jag låg och chillade i ambulansen. Jag minns att jag på något sätt trodde att vi var på väg till McDonalds.
Totalt 16 dagar vårdades hon på sjukhus innan hon fick komma hem till sina föräldrar, men hon minns inte så mycket av hela förra vintern.
Jag känner tacksamhet
I höst har Edith Brännbacka börjat studera till idrottsinstruktör vid Yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors. Innan olyckan tänkte hon bli polis, fredsbevarare eller kanske brandman. Polisyrket tycker hon att hon har sett tillräckligt av under det gångna året och fredsbevarare kan hon inte bli nu när hon inte har fullgjort sin militärtjänstgöring.
Samma Edith
När hon får frågan hur hon nu tänker och känner om olyckan blir hon tyst länge. Sedan svarar hon:
– Jag känner tacksamhet. På grund av att det hände blev hela mitt liv upp och ner och jag måste hitta nya sätt att klara mig och ta mig framåt. Så egentligen är jag tacksam för det, för det har lett till att jag har träffat väldigt många jättehärliga människor. Fast allra bäst skulle det ju ha varit om olyckan aldrig hade hänt.
Är du den samma som förut eller har det förändrat dig?
– Egentligen är jag samma Edith. Jag är fortfarande en yrboll. Men vissa saker har väl förändrats. Jag har nog blivit mycket mer tacksam för allting, egentligen. Men ja, jag tror nog att jag är den samma som person.
Skulle göra marschen igen
Edith Brännbacka vill inte kommentera skuldfrågan, den hör till rättsprocessen.
Inför kommande barettmarscher och landstigningar tycker Edith Brännbacka att arrangörerna ska fokusera ännu mer på säkerheten och kontrollera landstigningsplatsen noggrant. Hon tycker trots allt att det är tryggt att göra sin militärtjänst.
– Jag är inte rätt person att säga något dåligt om Dragsvik eller Försvarsmakten i sig. Vad jag minns så har jag goda upplevelser därifrån.
Om någon bad dig göra barettmarschen igen, skulle du göra det?
– Jag har faktiskt inte funderat på det. Jag tror jag skulle göra det, bara för att ... ja, jag tror jag skulle göra det.