Året är 1919 och i skuggan av första världskriget sliter den unga Karoline (Vic Carmen Sonne) för sin överlevnad i en av Köpenhamns fabriker.
Medan hon försöker undvika att nålen ska gå av när den tränger genom det tjocka uniformstyget tänker hon på den unge fabrikörens (Joachim Fjelstrup) trevande blick.
Att kärlekssagan inte kan få något Askungeslut står ändå klart när den rika friarens mor kräver att sonen kväver äktenskapsplanerna. Det hjälper inte att peka på magen som redan fått en lätt rundning.
Det är nu Dagmar (Trine Dyrholm) stiger in på scenen – en medelålders kvinna som förestår en karamellbutik där kommersen handlar om mer än kolaklubbor.
Ett oönskat barn? Inga problem! Ge mig bara en slant så ordnar jag det, lovar Dagmar medan en känsla av obehag löper genom tittarens kropp.
Den största skräcken
Det är inte lätt att genrebestämma The Girl With the Needle som har kallats allt från ”ett kriminaldrama” till ”en scandi-noir saga”. Men Magnus von Horn har inget emot att tala om den i termer av skräckfilm.
– Jag har alltid velat göra skräckfilm, säger regissören som är medveten om att ord som ”skräck” och ”seriemördare” väcker en viss sorts förväntningar.
Och The Girl With the Needle är helt klart en film som sträcker sig bortom den typ av ”hoppa högt i stolen”-skräck där ondska och övernaturliga element sitter på givna platser.
Skildringen av änglamakerskan Dagmar Overbye (1887–1929) och hennes offer suger istället sin kraft ur en blandning av ångest, fasa och desperation med hög igenkänningsfaktor.
Vem står väl ut med tanken på att barn far illa?
– Jag var själv ganska ny förälder och kunde inte föreställa mig något värre, säger von Horn om hur det var att börja jobba med temat.
– Berättelsen väckte en rädsla inom mig som jag inte visste vad jag skulle göra av, fortsätter von Horn som kände att bilden vidgades ju mer han läste.
– Det handlade inte bara om en isolerad, ond kvinna utan här fanns också en spegling av ett samhälle. En kvinna som kämpar med fattigdom, som tvingas göra hemska val, säger regissören som gör det mesta möjliga av varje miljö, bildvinkel och närbild.
Du kan känna lukten från fukten och smutsen, tyngden i stegen hos den som tappat hoppet, ana hur ångesten tär på den som börjat misstänka att allt inte står rätt till.
Det förflutna som filter
Beslutet att välja ett svartvitt berättande växte för von Horns del fram under de fyra år som processen pågick.
– Vi funderade på stilvalen och kom fram till att våra kollektiva bilder av den här tiden ofta är svartvita, säger regissören som ville framhäva intrycket av ett ”då”.
– Visst kunde man ha förlagt berättelsen till nuet och till exempel Polen, men då hade filmen blivit nästan omöjlig att titta på. Det blir en slags säkerhet för publiken att kunna tänka att det här är något som hände för länge sedan.
Vid sidan av att låta det svartvita fungera som ett emotionellt filter jobbade von Horn och manusförfattaren Line Langebek Knudson dessutom med en sagostruktur för att understryka det fiktiva draget.
Här finns en fattig flicka, en rik prins, ett oskuldsfullt barn med blonda lockar och en häxa som lockar med karameller. Alla bosatta i en oändlighet av trånga gränder där varje steg ekar olycksbådande.
Det viktiga var att skapa en känsla, inte att återskapa en exakt bild av Köpenhamn 1919.
Viktigt var också att den svarta skildringen inte skulle sluta i mörker – som tittare behöver man inte vara rädd för att bli lämnad i känslan av hopplöshet.
Den laddade abortfrågan
Hur många filter man än lägger mellan tittaren och det som skildras är det ändå omöjligt att undvika att ge upphov till starka känslor.
Uppenbart är också att läsningen av filmen färgas av den verklighet tittaren lever i.
Magnus von Horn berättar att det hela för hans del fick en personlig prägel i och med att han och hans hustru tvingades vandra från insikten om att fostret de väntade var svårt sjukt till att fatta beslutet om en abort.
– Vi är båda pro choice, men när vi gick igenom det där upplevde vi en komplicerad känslomässig reaktion som inte längre var politisk.
– Det finns en ångest med i spelet och det handlar inte om att ens politiska åsikt förändras, säger von Horn som ville få in den emotionella kampen i porträttet av Karoline.
– Film, litteratur och konst behövs för att komplicera det samtal som inom politiken blir väldigt indelat i att man är antingen pro choice eller pro life.
Skräcken som katalysator
Under vårt samtal återkommer vi ständigt till känslan av skräck. Varför dras vi till den, när fyller den en funktion och vad är en bra skräckfilm?
– Det roliga är att försöka bryta genrekonventionerna, de bästa skräckfilmerna är egentligen dramer, säger von Horn och nämner Exorcisten (1973) och Psycho (1960) som exempel.
När jag undrar vad han tror att skräcken ger oss kommer svaret snabbt:
– Skräcken är ett medel för att prata om mörker på ett sätt som vi kan handskas med, säger regissören och lyfter fram Stephen Kings bok Jurtjyrkogården (1983).
– Det är en otroligt bra idé att ha skräcken som form för att kunna prata om hur oförmögna vi som människor är att släppa taget om någon vi älskar, att acceptera döden.
– Det talar till ett vråldjup i människans själ, säger regissören som med The Girl With the Needle själv gjort en film som fått åtminstone min själ att skälva.
Av sorg över Karolines utsatthet, av glädje över att sagan om henne inte slutar i mörker.
Helt i enlighet med sagans genrekonventioner.
