Är det så att för en del människor räcker en mindre mängd låtar än för andra? Nöjer man sig helt enkelt med mindre, både vad gäller mängd, bredd och kanske till och med kvalitet?
Trots att min egen andel av dessa 120 000 sånger säkert är försvinnande liten tror jag att den är relativt hög jämfört med medeltalet. Jag lyssnar relativt sällan flera gånger i rad på en enskild låt. Senast jag kommer ihåg att jag gjorde det var 1982 då låten Eye of the Tiger av amerikanska rockbandet Survivor kom ut.
Samtidigt vet jag ju att det finns människor som kan spela en och samma låt i dagar, kanske till och med i veckor.
Det får mig att fundera på hur otroligt fin musik största delen av publiken aldrig hör. Musik som jag är övertygad om att skulle beröra många och som kanske till och med skulle ha kraften att förändra livet – så som musik och konst i allmänhet som bäst kan göra.
Att bedöma kvalitet är väldigt subjektivt. Därför tänker jag hellre att det kanske handlar om bredd och kvantitet i vad var och en vill ha: Hur mycket musik behöver vi egentligen och är taktiken att man tar det första man stöter på i musikväg tills man har “tillräckligt”?
En intressant sak är det så kallade dagens sound, som alltså betyder hur popmusik låter beroende på när den är gjord. Historiskt sett är 1980-talets ljudvärld säkert den mest säregna, men även då gjordes det stora mängder musik som inte lät så som vi kommer ihåg 80-talssoundet. Vår tids ljudvärld handlar mycket om autotune, överbetonad bastrumma och en starkt komprimerad ljudbild. Även här är det ändå bara en liten del av det som ges ut som låter så här.
Det så kallade klassiska soundet, som jag kallar organiskt, är det där alla instrument är i en naturlig balans. Den ljudbilden är den samma oberoende om vi talar om Little Richard, Chet Baker, Eagles, Waxahatchee eller Silk Sonic. Musik som komponerats tidigare i popmusikens historia framförs och görs också idag. Inget har försvunnit.
Varför nöjer vi oss då med så lite av det som finns?
Handlar det om den allmänna lättjan som redan Mika Waltari talade om? Har vi inte tid att söka? Skyddar vi oss själva från någonting?
En viss musiks popularitet har inte något att göra med dess värde i verkligheten. Jag frågar mig själv ibland: Är det värdefullare att trettio människor halventusiastiskt dansar till musik de alla känner, eller att en eller två människor blir så berörda av en sång att de är nära extas eller till och med känner att sången verkligen förändrar deras liv?
Naturligtvis har jag inget svar.
Kanske är det viktigaste att komma ihåg då vi talar om konst och kultur överlag, att den inte går att mäta i siffror. Den mäts i upplevelser och känslor. Och enbart var och en för sig själv kan bestämma vad som är bäst. Det skall alla ha rättighet till.
Att tro att populär och bra är samma sak är förstås falskt. Varför skulle majoriteten ha rätt i hur något låter eller ser ut?
Måns Strömberg är musikredaktör och dj och programledare för musikprogrammet Lux.