Jorden är en speciell plats. Av många olika orsaker, naturligtvis, men bland annat på grund av att jorden, såvitt vi vet med säkerhet, är den enda platsen i universum där det finns eld.
Det behövs nämligen syre för att någonting ska kunna brinna. Och jorden är det enda stället i universum vi känner till som har en atmosfär med syre i.
Men hur gick det till då vi människor tämjde elden? Frågar man de gamla grekerna så stal titanen Prometheus elden av gudarna och gav den till människorna. Och gudarna utmanar man inte ostraffat, och så gick det som det gick sedan för stackars Prometheus, illa.
Men vi människor då, hur slutar sagan för vår del? Hur har vi förvaltat Prometheus gåva? Vem var verklighetens Prometheus? Vem tände den första lägerelden? Och var skedde det här?
Svaret på det här kan gå att hitta i Kenya i östra Afrika, på en plats kallad Koobi Fora. Tidigt på 1980-talet lade ett team med arkeologer märke till några besynnerligt färgade fläckar i jorden medan de grävde där. Fläckar som en lägereld tenderar att lämna efter sig. Det krävs nämligen temperaturer på uppemot 400 grader Celsius för att lämna dylika spår i marken.
Hur det nu råkar sig så har arkeologerna också hittat ett fossiliserat käkben, en kvarleva från en tidig hominin i samma område. De har också stött på bevis för att någon tillverkade och använde verktyg av sten i just den här samma trakten – för 1,6 miljoner år sedan.
Det är förstås fullt möjligt att våra avlägsna förfäder, som bevisligen var här, stötte på en eld som hade tänts på naturlig väg, av en blixt, och kom på att utnyttja den så länge som glöden ännu pyrde. Att fläckarna hör ihop med det.
Det var inte vi, det var våra föregångare
Det var högst sannolikt så här som människan först lärde sig använda elden, i samband med skogsbränder och vulkanutbrott.
Men i något skede var det någon som kom på att plocka upp en brinnande pinne från den brinnande skogen, och använda den till att tända sina egna brasor.
Det var nästan säkert inte vi som hade den snilleblixten, utan våra föregångare och förfäder, Homo erectus. Ett ställe där spår av förhistoriska brasor har hittats är grottan Wonderwerk i Sydafrika, bland annat i form av brända ben och växtdelar. Man vet att det här var ett av de här tidiga förfädrens tillhåll på den tiden.
Vissa forskare menar att Homo erectus fysiska uppenbarelse i sig vittnar om att de hade tämjt elden. Deras tänder är mindre till storleken än hos tidigare homininer, vilket kan ha att göra med att det inte längre var nödvändigt med allt det där jobbiga tuggandet som förknippas med rå föda.
Tämjandet av elden förändrade oss människor på ett fundamentalt sätt, oåterkalleligt. Det styrde vår evolution på ett helt nytt spår. Kroppen du har i dag, hur du ser ut och tänker, allt det är kopplat till den här ena händelsen. Till verklighetens Prometheus och stunden då vi tämjde elden.
Det är svårt att överskatta hur viktigt det här är. När du steker din mat blir den lättare att tugga och smälta. Hettan från elden bryter ner sega växtfibrer och spjälkar upp proteiner i kött, vilket gör näringsämnena enklare för matsmältningen att bryta ned. Kroppen får fler kalorier och näringsämnen från samma mängd mat, helt enkelt.
Det här innebär framför allt att hjärnan får tillgång till superviktiga byggstenar som aminosyror och fettsyror, oumbärliga som bränsle för hjärnans tillväxt och kognitiva funktioner. Hjärnan är ett mycket energikrävande organ.
Man kan jämföra vår utveckling med gorillorna till exempel. Gorillornas evolutionära väg har varit en helt annan än vår. De är växtätare, uttryckligen råa växter. Det här har lett till att de inte har kunnat omdirigera lika mycket energi från matsmältningen till hjärnans utveckling som vi.
Att steka födan över eld bryter också ned diverse farliga ämnen i växter och dödar skadliga mikrober, vilket besparar kroppen energin och besväret i att försvara sig från förgiftning och sjukdom.
Elden besparade oss tidsödande tuggor
Sedan har vi också tidsaspekten. Matlagning med hjälp av eld sparar tid och energi som annars skulle läggas på en massa tuggande. Återigen, se på gorillorna som ägnar största delen av sin tid åt att tugga.
Stekt mat gjorde så att våra förfäder kunde äta mer effektivt, vilket lämnade mer tid över för saker som social interaktion – sitta och skvallra, med andra ord – och att tillverka verktyg och andra prylar med händerna. Båda sakerna satte ytterligare sprutt på hjärnans utveckling.
Våra tidiga förfäder utnyttjade också eldens värme till att utvidga sina domäner till kalla regioner som tidigare hade varit utom räckhåll för dem. Större delen av Europa skulle ju ha varit på tok för kyligt och ruskigt för dem som levde innan elden tämjdes.
Vilken hominin var, såvitt vi vet, först med att ströva ut i världen bortom urhemmet i Afrika? Jo, det var den redan nämnda Homo erectus.
Sedan finns det också de som invänder och säger att elden kanske inte alls var nyckeln till vår hjärnas evolution. Den utvecklingen började kanske redan långt tidigare, med de första stenverktygen, som gjorde det möjligt att stycka bytesdjurens kött till mindre tuggor. Det var ändå elden som satte fart på utvecklingen på allvar.
Det var med den moderna människan, Homo sapiens, som elden verkligen flammade upp på allvar. Användningen av eld blev djupt inbäddad i den mänskliga kulturen under paleolitikum, alltså äldre stenåldern, för cirka 50 000 år sedan.
Personligen fascineras jag allra mest av lägereldens sociala och språkliga dimensioner. Det var vid lägerelden som klanen samlades om kvällarna och utbytte skvaller och sällskapade, allt det där. Därför var det sannolikt just vid lägerelden som språket föddes, förmågan att uttrycka komplexa tankar i form av ord. Trots allt, nu hade vi ju äntligen en hjärna som duger till sådant, tack vare all den härliga stekta maten.
Lägereldarnas och sagornas tid
När orden väl fanns på plats kunde också berättelserna födas. Vi är ett släkte av berättare. Det här var den riktiga lägereldarnas och sagornas tid, den som Astrid Lindgren förlade till Nangijala i fantasin.
Det var vid lägereldarna som våra tidigaste sagor föddes, och våra tidigaste spirituella myter och ritualer. Under stjärnorna, som var så mycket mer framträdande när nattens mörker inte punkterades av mer än enstaka lägereldar. Sådant sätter fart på fantasin.
Sannolikt spelade diverse psykoaktiva svampar och drycker också en viktig roll här. Men det var antagligen vid lägereldarna som fröna såddes till det som senare blev våra stora religioner.
Elden spelar en central roll i otaliga religiösa och andliga traditioner, allt från de keltiska druidernas våreldar till eldslågan som symbol för den Helige ande i kristendomen.
Elden representerar också det ultimata syndastraffet inom flera religioner, ofta i form av helvetet där syndaren sonar sina överträdelser i den eviga elden som bränner köttet utan att förtära det, etcetera.
Men för att nu återgå till mer praktiska tillämpningar: elden användes också i ett mycket tidigt skede till att skapa effektivare jaktvapen. Ett av de tidigaste fynden kommer från Schöningen i Tyskland, där upp till 400 000 år gamla jaktspjut av eldhärdat trä har hittats.
Man har alltså hållit spjutens spetsar över en brasa eller glöd för att avlägsna fukt och härda träet för att lättare penetrera de tjocka djurhudarna. De här spjuten tillverkades troligen av Homo heidelbergensis, den sista av våra och neandertalarnas gemensamma förfäder.
Nästa steg var då Homo sapiens, återigen med eldens hjälp, började smälta metaller för att skapa de ultimata spjuten och knivarna, som inte bara var bra att ha när man jagade, utan när man krigade. Den första metall vi smälte var koppar, kring slutet på den senaste istiden, för omkring 11 000 år sedan.
Efter istiden slog vi oss i allt högre grad ned och blev bofasta bönder, och alla som mot förmodan har röjt skog och buskmarker till åkrar vet vilket slitgöra det är. Det dröjde inte länge förrän någon märkte att det går kvickare om man tuttar eld på vad som nu än råkar växa där som man vill grunda sin åker.
Människan, inte först med att tämja elden?
Frågar man Australiens ursprungsbefolkning så är det här ingenting nytt under solen. Ursprungsbefolkningen i Australien har i uppemot 50 000 år använt eld för att röja terräng för olika ändamål, inklusive jakt, främjande av vissa växters tillväxt, och överlag skötsel av landskapet för att minska risken för stora, okontrollerade skogsbränder.
Som en liten kuriositet: det finns en teori om att vi människor inte är den första arten som tämjer elden för sina egna behov. De australiensiska ursprungsfolken kan ha snappat upp knepet med att använda eld från vissa fågelarter som avsiktligt tänder bränder.
Vissa australiensiska rovfågelarter – de kallas kollektivt för ”firehawks”, eldhökar – har för vana att plocka upp brinnande pinnar från befintliga skogsbränder och släppa ned dem i oförbrända områden. Det här gör de sannolikt för att driva ut byte, typ små däggdjur, reptiler och insekter som flyr från branden, vilket gör dem till enklare mål för fåglarna.
Men vem som än tämjde elden först, vi eller fåglarna, har vi blivit lite väl bra på det för vårt eget bästa. När organiskt material brinner frigörs koldioxid, och det har blivit för mycket av den varan i atmosfären, vilket har lett till en galopperande klimatkris.
Vi har inte ens behandlat hela den industriella revolutionen och eldens roll som drivkraft bakom våra ångmaskiner, fabriker, bilar och så vidare. Elden från förstenade växter som brinner, växter som grodde under en sol för 400 miljoner år sedan.
Men också det är en annan berättelse som vi säkert får återkomma till.
