Det är femton år sedan Jussi Sorjanen blev Finlands yngsta konstnärliga ledare, då han som 23-åring tog över Lahtisteatern Vanha Juko.
Hoppet via Teater Viirus till en institution som Esbo teater, eller & (ET) som teatern numera gärna kallar sig, kan verka stort. Men då vi träffas berättar han att jobbet kändes som gjort för honom.
Det beror på teaterns helt speciella koncept: en stadsteater med en egen organisation och scen men utan egna skådespelare. Här skapar man en repertoar av både finländska och utländska gästspel, tillsammans med egna produktioner där man bygger upp ensembler utgående från just den produktionens behov.
Det här är en rätt vanlig modell ute i Europa men helt unik på den finländska stadsteaterkartan, och helt rätt just för Sorjanen.
Under sina sex år som konstnärlig ledare för Teater Viirus var han med om att bygga upp ett av Finlands största gästspelprogram, Viirus Guest. Och just den idén är något han vill utveckla också i Esbo.
– Det är oerhört spännande och inspirerande, att kunna producera och introducera konstnärer och fina föreställningar och undersöka hur en teaterinstitution i Finland kan se ut.
Efterlyser mer samarbete
Esbos koncept kunde tänkas vara en framtidens modell nu när teatrarnas anslag hotas.
– Den finländska teaterstrukturen är egentligen byggd för en värld som inte längre finns, konstaterar Sorjanen.
Han syftar inte bara på systemet med ett omfattande nät av stadsteatrar med egna ensembler och ibland väldigt stora salonger, och repertoarer som i hög grad liknar varandra, utan också på systemet där nya produktioner alltid skuffar bort gamla från repertoaren.
– Det är ett otroligt slöseri med resurser att arbeta fram en föreställning som bara spelas i några månader, att föreställningar som kunde lämna avtryck för åskådare också på andra orter eller ute i Europa bara spelas för en enda stads publik.
– Jag menar inte att man borde lägga ner stadsteatrar på mindre orter. Men jag menar att man borde satsa mer på samarbeten, så att uppsättningar man satsat mycket pengar och kreativitet och energi på skulle få längre livstid och kunna visas på fler orter.
– Om vi i Finland nu kontaktas av utländska producenter som hört om en intressant finländsk produktion, får de nästan alltid höra att den redan har lagts ner. Varför det? frågar de. Ja för att vi bara spelar dem i några månader. Och varför det? frågar de. Ja för att det är så vi gör i Finland. Och varför det? Jag vet inte. Ingen vet.
Nästa steg är internationella samarbeten
Där kommer vi till Sorjanens vision.
Hans mål är att göra &, Esbo teater, till en central aktör på den europeiska teaterkartan.
Det handlar inte bara om att hämta spännande utländska gästspel till Finland. Det handlar också om att skapa samarbetsmodeller med internationella aktörer, och via det skapa kanaler så att också finländska teaterarbetare och produktioner når ut till andra länder.
– Det är något vi ska jobba på nu, och när vi sedan får ett nytt teaterhus till Esbo ger det nya möjligheter att genomföra den planen.
Nytt teaterhus om fyra år
Esbos nya teaterhus, ja.
Tanken är att det ska stå klart hösten 2028, och enligt dagens planer ska Sorjanen då fortfarande fungera som konstnärlig ledare för teatern.
Det hade vi tänkt prata mer om, eller om vilka drömmar om utländska gästspel som lever i hans tankar. Istället har Sorjanens första månad på det nya jobbet fyllts av pessimistiska ekonomiska utsikter, som följd av regeringens rekordstora nedskärningar inom kultursektorn.
Därför har jag bett också teaterns nya verkställande direktör Matilda von Weissenberg delta i intervjun.
En intressant detalj med höstens spardiskussioner har nämligen varit att man egentligen bara pratat pengar och inte alls ideologi, om det finns andra avsikter bakom sparåtgärderna än bara besparingar. Handlar det också om att uttryckligen skära i en obekväm verksamhet, som finansministern Riikka Purra klassat som ”lyx”?
– Det är ett faktum att Finland har stora skulder, börjar Matilda von Weissenberg.
– Men alla åtgärder man föreslår är naturligtvis ideologiskt färgade, och här talar vi om en regering som inte prioriterar kultur och konst. Om man ser på det här ur ett historiskt perspektiv så har det alltid varit så att man skär i utbildning och kultur när man vill ha större makt över ett folk, och då kan man ju fråga sig om det finns en sådan agenda inom regeringen nu. Och vad man vill att den ska leda till.
– Jag har inga svar, men det är klart att åtgärderna nu väcker sådana frågor.
Jussi Sorjanen bygger på:
– Allt handlar om signaler som vi måste ... ja, vi måste hållas vakna och reagera på dem.
”Vill vi alls ha ett Finland?”
– Jag tänker också att hela idén om Finland har skapats genom kultur, fortsätter Sorjanen. För säg 200 år sedan existerade inte Finland som koncept, det var något som skapades via kulturen och språket och konsten.
– Det borde vi tala om. Vilket slags Finland vill vi ha? Vill vi alls ha ett Finland? För det behövs något annat än NATO för att existera, och vem stöder finländsk kultur om inte Finland?
Matilda von Weissenberg tillägger att följderna av det som sker nu kommer att synas på allvar först om flera år, kanske decennier.
– Det att vi exempelvis har en internationellt oerhört framgångsrik konstmusikscen är ju ingenting som hänt bara för att man haft tur, utan för att man byggt upp en struktur som gjort den framgången möjlig. Och när man skär i de strukturerna har det långtgående följder.
– När man talat om att kultur är lyx har man alltför mycket tänkt på att det är vissa lite rikare människor som går på opera. Det är den bilden som har odlats, och då har man missat så väldigt mycket av den stora bilden.
Jussi Sorjanen:
– Kulturfältet är ett ekosystem. Jag säger inte att allt idag är som det ska vara, vi kulturarbetare borde också se oss själva i spegeln och tänka på vad vi kunde göra annorlunda. Men liksom det för klimatet finns en ”tipping point” så finns en sådan också i kulturekosystemet.
– Om vi gör så att institutioner och det fria fältet och hobbyverksamheten skärs ner, då finns det inte längre heller någon finländsk kultur.
Man blir provocerad, inte lamslagen
En fråga som diskuterats sparsamt är hur budgetnedskärningarna påverkar kulturarbetare på ett personligt plan. Blir man lamslagen? Fylls man av hopplöshet? Eller leder det till att helt nya energier dyker upp?
Jussi Sorjanen ler åt min fråga.
– Jag är ett barn av 90-talets lama, så jag har vant mig vid att komma in i situationer där partyt redan är över. Det är samma sak nu, men som helt ny konstnärlig ledare här skulle det vara ansvarslöst att känna sig lamslagen.
– Jag blev inte lamslagen heller under pandemin, tillägger Matilda von Weissenberg.
– Det jag lärde mig då var att inte försöka fundera på olika framtidsscenarier utan att ta det som kommer och planera enligt det.
– Men jag måste säga att jag blir provocerad och fylls av en fan anamma-känsla, att visst ska vi på något sätt fortsätta kämpa för det vi vill göra.
– Samtidigt, tillägger Jussi Sorjanen, måste man också titta på den större bilden, att vad händer runtom oss i världen, klimatförändringen och Gaza och Ukraina och hur fascismen växer i Europa.
– Det finns mycket att fundera på, vilken plats teatern kan och borde ha i den här situationen, och hur vi här i Esbo borde tala om allt det här i våra föreställningar.
Ännu idag har varken Sorjanen eller von Weissenberg något slutligt svar på den frågan. Men en första vink kanske vi får redan nästa vår, då de första spåren av Sorjanens egen repertoarplanering fyller Esboscenerna.