Slättens systrar – det låter lite som en engelsk dramafilm från 1980-talet. Även omslaget, som har en stark retrokänsla av dammigt fantasybibliotek, får mig att undra vad jag riktigt ska ge mig in på. Spekulativ fiktion, eller fantasy – denna populära genre som Maria Turtschaninoff bland andra gått i bräschen för i Svenskfinland, har av någon anledning aldrig riktigt lockat mig. Jag har fördomsfullt föreställt mig att böckerna är fulla med påhitt och vem orkar med folks påhitt? Världen är väl minst lika intressant så som den är, har denna cyniker alltså mer eller mindre resonerat.
På de första sidorna öppnar sig en karta över Gibat och ett stilenligt persongalleri, väl illustrerat av Eeva Nikunen. Det tar inte många sidor förrän jag hänförs av Klingenbergs enkla och stilrena sätt att berätta. Boken bjuder på en gnistrande och påtaglig värld som är så tydligt förankrad i sin egen historia och sitt persongalleri, att allting ter sig fullständigt självklart. Dessutom har den starka paralleller till något jag gått och saknat – kanske är det just en värld utan bilar och blinkande reklamskyltar, där folk går och samlar mat, sköter djur och åker till marknader för att göra affärer. Det är som att en del av det barn jag en gång var åter väcks till liv.
En värld där marken och floderna bjuder på maten
Saba och hennes syster Sarina hör till ett nomadfolk som vintertid slår läger vid Slätten och sommartid packar ihop och beger sig längre in mot Skogen. Vi befinner oss i en fantasivärld som för tankarna till en romantisk dåtid, där vattnet bärs i skinn och mat är sådant som marken och floderna bjuder på. De två systrarna är äventyrslystna och egensinniga – de spenderar hellre dagarna genom att rida på sin häst Taiga, än att hjälpa till med sysslorna i lägret.
Deras mamma är död men minnet av henne är fortfarande levande. Pappan Lote, som är klanens ledare, bryr sig inte mycket om dem och den tillknäppta styvmodern Moira verkar också vara mest nöjd när flickorna håller sig undan. Det är dock något som inte står rätt till i lägret, det finns en ondskefull stämning som sprider sig. Så snart det går upp för systrarna att pappan, utan att blinka, säljer bort klanens barn till villiga handlare med silver- och guldmyler i fickorna, förstår de att något är fullständigt på tok.
Då de smiter iväg med Taiga, möter de pojken Alve, som får dem att inse att det finns en del av deras egen historia som helt har förtryckts. De besitter magiska krafter, vilket deras mamma tydligen också var en mästare på. Det här är bara början till ett hisnande äventyr som utmynnar i mäktiga och brutala scener. De två systrarnas integritet och magiska krafter sätts på prov. De är tvungna att återta makten över sitt eget liv.
Människan, djur och natur i ständig dialog
Detta är den första delen i trilogin Berättelser från Gibat. Berättelsen är starkt förankrad i grundtanken om att jorden, människorna och djuren är delar av samma sak och befinner sig i ständig dialog med varandra. Det här förstärks inte minst av Klingenbergs omsorgsfulla beskrivningar av hur djur och människor besitter liknande tankevärldar, samt hur de magiska krafter som människorna besitter, snarare är en följd av sambandet mellan människa och natur, än något som sker oberoende av det andra. För att hela sår kan Sarina av misstag råka döda en hel buske, ifall hon inte har sett till att ta kraft från delar av hela omgivningen och inte en enskild individ. För att göra sig osynlig, måste Saba äta ett gnistfrö ur glödtallarnas kottar och släppa taget om sig själv.
Jag kan kort och gott inte vänta på att få veta hur allting fortsätter, och har dessutom fått ett nytt, spirande intresse för fantasylitteratur.
Dessa experiment med magiska krafter är så inspirerande och välbeskrivna, att jag själv vill bege mig ut i skogen och pröva hur det går till. Med samma dedikation, eftertanke och skaparglädje beskriver Malin Klingenberg resten av omgivningen och detaljerna i den värld hon har uppfunnit och resultatet är en underhållande och sprakande text som inte tvekar ett ögonblick, eller kollrar bort sig själv i några försök att verka mer märkvärdig än den är.
Slättens systrar har fått mig att inse att fantasylitteratur måhända är något jag har gått och missat i hela mitt liv. Den är också ett bevis på att Malin Klingenberg är en av Svenskfinlands mest intressanta barnboksförfattare, som inte bara är väldigt produktiv utan också strävar till att utmana sig själv genom att kasta sig in i nya genrer. Boken slutar med en äkta cliffhanger. Jag kan kort och gott inte vänta på att få veta hur allting fortsätter, och har dessutom fått ett nytt, spirande intresse för fantasylitteratur.