Recension: Pappas flickvän är inte den hon utger sig för att vara i Maria Turtschaninoffs lågmälda skräckberättelse

Mantikoran är en kapitelbok där skräckinjagande fantasi tar oanade dimensioner i en melankolisk skolflickas vardag.

Bildkollage med porträttbild på kvinna i röd töja och man med med skjorta i burgund som lutar mot en grön vägg.
Fantasyförfattaren Maria Turtschaninoff och illustratören Peter Bergtings hotfulla stämningar stöder varandra. Bild: Veikko Somerpuro / Caroline Andersson Renaud
kvinna står på gräsplan vid staket med ac/dc skjorta
Lotta Greenlitteraturkritiker

Pappa har en ny flickvän. Hon har vita, gnistrande tänder som är alldeles för många och hon försöker vara alla till lags genom att verka inställsam och snäll. Huvudpersonen och berättaren Li får en polaroidkamera i present av henne, något hon länge har önskat sig, men det låter henne inte rubbas. Det är bara Li som vet att pappas flickvän egentligen inte är någon människa. Hon är en mantikora, alla tecken är tydliga. Det står om mantikoran i uppslagsverket som finns i bokhyllan.

Människoätare, läser jag.

Tre rader tänder. Lejonkropp, människohuvud,

tassar och klor och svans.

Dödligt farlig. Lämnar varken

ben eller kläder kvar av sina offer.

I en helt vanlig stadslägenhet där gatlampans sken lyser in genom fönstret, går Li om natten och tittar på den sovande mantikoran. Hon ser skarven som går från mungiporna upp till öronen. Hon försöker varna pappa genom att lämna uppslagsverket på köksbordet, men utan resultat. Hon konfronterar honom genom att vara mer direkt och visar uppslagsboken för honom – påminner inte den här dig om någon? men pappa blir bara bekymrad och säger att Li ska sluta prata strunt.

När Li läser att en mantikoras hjärta måste huggas ut med ett horn av en enhörning, vet hon vad hon måste göra. Hon beger sig till Naturhistoriska museet, där det i ett avskilt rum faktiskt uppenbarar sig ett vitt horn i en glasburk. ”Enhörningshorn” uppvisat på Lovisa marknad mot betalning. Sannolikt narvalshorn, ålder okänd. Innan någon hinner märka det har Li satt burken i sin skolväska.

Kuslig stämning med oanade följder

Maria Turtschaninoff som beskrivits som Svenskfinlands största fantasyförfattare, erhöll Finlandia junior-priset 2014 för Maresi – idag en modern klassiker. Hennes böcker är översatta till mer än 30 språk. Hennes senaste verk, vuxenromanen Arvejord (2022), tilldelades Svenska Yles litteraturpris 2022, Tack för boken-medaljen 2022 och Nuori Aleksi 2023 och är redan översatt till 22 språk.

Mantikoran är en kortare och mer lågmäld berättelse än hennes tidigare verk. Den beskriver hur en främmande inkräktare i det trygga och vanliga kan ta rent skräckinjagande dimensioner. Det är omöjligt att tycka om någon som man vet att har onda avsikter – hur god mat den än lagar och hur mycket den än försöker verka god och snäll.

Turtschaninoff bygger upp en kuslig stämning genom korta meningar och beskrivningar, där det är omöjligt att föreställa sig vad som ska hända härnäst. Hon får en alldeles vanlig vardag att kännas hotfull, och lyckas med mycket små medel skapa en bild av en rätt ensam och melankolisk flicka vars mål är mycket större än hon själv – hon är den enda som kan rädda hela familjen från monstret de har låtit komma in.

Bokomslag med illustration på unga kvinna med vingar och svans som går längs med en gata i ruskigt väder.
Maria Turtschaninoff bygger upp en kuslig stämning i Mantikoran. Det är omöjligt att föreställa sig vad som ska hända härnäst. Bild: Förlaget M

Stämningen förstärks av illustrationerna som är gjorda av Peter Bergting, en av Sveriges mest framstående fantasy-, horror- och science fiction-illustratörer. Han har gjort omslag till såväl Harry Potter som Ronja Rövardotter och Sagan om ringen samt nominerats till Augustpriset 2018 för seriealbumet Vi kommer snart hem igen tillsammans med Jessica Bab Bonde. En kväll framför teven får i Bergtings tappning en synnerligen skräckinjagande underton och ute är det ständigt mörkt eller regnigt, vilket ger omgivningen en filmatisk Sin City-känsla. När Li drömmer om en enhörning, hamnar hon däremot i ett romantiskt grönskande landskap, vilket kontrasterar effektfullt mot den mörka vardag hennes liv utspelar sig i.

Tidvis finns det något schablonmässigt över beskrivningarna, något i skrivandet som ter sig aningen avståndstagande. De korta meningarna känns ibland lite väl mekaniska och avhuggna, som om stämningen Turtschaninoff är ute efter att beskriva, inte riktigt vill ge sig till känna: Jag tar min tallrik, ställer in den i diskmaskinen och går till pappa. Sätter mig bredvid honom och Jonas i soffan. Trycker mig tätt intill hans varma kropp.

Mot slutet kulminerar berättelsen i en utdragen och blodig kamp, där gränserna mellan dröm och verklighet ytterligare suddas ut. Skepnader förändras, natt blir till dag och det ena mer fasansfulla scenariot överträffar det andra, det finns ingen annan utväg. Polaroidkameran som Li till en början början fick i present av den ondsinta flickvännen, blir slutligen som en länk mellan den verkliga världen och det osannolika. Fotografier ljuger aldrig, det blir bevismaterialet som Li kan ta fram ifall hon börjar tvivla på sanningen.