Efter att ha tagit makten i en kupp år 2021, där de avsatte den demokratiskt valda regeringen med Aung San Suu Kyi i spetsen, tappar militärjuntan allt mera mark i kampen mot de grupper som tagit upp vapen mot dem. Olika konstellationer av så kallade etniska arméer, både äldre och andra som bildats sedan militärkuppen 2021, har framgångsrikt tagit över område efter område i både öst och väst. En del av de politiker som ingick i den avsatta regeringen har flytt landet och bildat en så kallad skuggregering.
Ett avgörande skede inleddes förra året då tre större etniska arméer i Shanstaten i nordöstra Myanmar gick ihop och drev bort militärjuntans allierade från trakter nära gränsen till Kina. Sedan dess har olika etniska grupper ryckt fram söderut i delstaterna Shan och Rakhine och i Mandalayregionen, som ligger bara 140 kilometer från landets huvudstad Naypyidaw.
Militärjuntan och armén kontrollerar framförallt landets centrala delar och större städer.
Militärjuntan visar allt fler tecken på desperation och har klassat vissa av de väpnade grupperna som terrorister, och utlovat hårda straff för de som har samröre med dem.
Men juntan har också problem i de egna leden. Motståndsarméernas framryckning har gjort det allt svårare för militären att förse sina trupper med ammunition, utrustning och förnödenheter.
– Om man ser på dem som tillfångatagits ur militären så är deras uniformer slitna, de är tärda och hungriga, säger Zachary Abusa, professor vid National War College i Washington i USA och specialist på Sydostasien.
Juntan har allt svårare att rekrytera folk till militären, och har i år infört en impopulär obligatorisk militärtjänstgöring för både män och kvinnor i vissa åldersgrupper.
– Det här leder till att du får folk som fått mindre än en månads stridsträning och som sedan förväntas slåss vid frontlinjen, säger Abusa. Ingen armé, inte den finländska eller den amerikanska, kan skapa stridsdugliga soldater på en så kort tid.
Det finns också rapporter om kidnappning och tvångsrekrytering av unga män. Armén har också kunnat straffa familjemedlemmar om någon som kallats till tjänstgöring inte dyker upp. Många soldater uppges ha deserterat till rebellerna eller flytt landet.
Juntans svar på sitt trängda läge har varit att intensifiera flygräderna och den tunga artillerielden över de områden som kontrolleras av miliserna – utan hänsyn till civila offer. Stora mängder människor har dödats och tvingats fly från sina hem.
De väpnade grupperna
Myanmar är etniskt ett mycket splittrat land. Majoritetsfolket burmeserna utgör cirka två tredjedelar av befolkningen, det finns åtminstone 135 olika officiellt erkända etniska minoritetsgrupper. Landet delas administrativt in i sju delstater för de etniska minoriteterna och sju regioner där majoritetsbefolkningen är störst.
Det här har lett till att Myanmar sedan juntans kupp är ett svåröverskådligt lapptäcke av olika väpnade motståndsgrupper (ofta gemensamt beteckande som EAO) där vissa slåss för etniska grupper, vissa slåss för skuggregeringen, och vissa slåss för sin egen specifika minoritet eller sitt område.
Efter militärkuppen flydde tiotusentals människor, många av dem unga och välutbildade, och bildade mera än 200 olika väpnade grupper; så kallade People's Defense Forces eller PDF. De här har i många fall allierat sig med och tränats av de många olika etniska militärgrupperna som länge funnits i landets olika provinser.
De kämpar alla mot militärjuntan, men allianserna är på inget sätt säkra och kan skifta beroende på gruppernas egna målsättningar.
De väpnade grupperna blir allt starkare
De olika etniska arméerna kontrollerar nu stora delar av landets gränser. De är i full färd med att stärka sin närvaro i sina respektive hemtrakter och utveckla autonoma småstater.
I vissa områden, som i delstaten Rakhine, har de etniska arméerna inte bara militär kontroll utan också en förhållandevis fungerande civiladministration.
Ett nytt Jugoslavien?
En av de stora frågorna som uppstått efter att det visat sig att etniska milisgrupper klarat av att slå tillbaka militärjuntan, är vad som ska hända med Myanmar när stridigheterna väl upphör. Vilken sorts statsbildning är möjlig om juntan försvagas men inte försvinner? Och om juntan besegras helt, vem tar över?
– Ju mäktigare de här olika grupperna blir, desto mera kommer de att hamna i vägen för varandra, säger Stein Tønnesson, professor vid Peace research institute Oslo.
Man ser redan exempel på hur olika grupper försöker ta viktiga ekonomiska positioner i norra delstaten Shan, där mycket av handeln med Kina äger rum.
Riskerna med att landets styre kollapsar helt är att det uppstår ett stort laglöst tomrum i hjärtat av Asien. En del observatörer befarar att det kan leda till nya former av sammandrabbningar mellan de beväpnade etniska grupperna och våldsamheter som exempelvis etnisk rensning av den sort som förekom under inbördeskriget i dåvarande Jugoslavien på 1990-talet.
– Det finns en väldigt stark etnisk identitet hos många grupper i Myanmar. Den identiteten är också starkt knuten till ett motstånd mot andra grupper. Så det finns en stor risk att de kommer att slåss mot varandra, säger Tønnesson.
Stein Tønnesson tar upp exempel från Rakhinedelstaten i väst och Kachindelstaten i norr där två av de stora etniska arméerna har haft framgångar, vilket har oroat de mindre etniska grupperna. Och liknande situationer ser man i hela landet.
– En möjlighet är att de starka etniska arméerna tar kontrollen över viktiga områden och städer helt, säger Tønnesson.
I vissa fall kan de ta över en hel delstat, som i Arakanarméns fall. De har en uttalad ambition att ta över hela Rakhinedelstaten och göra den autonom. Det kan bli väldigt dramatiskt och kan skapa en katastrofal humanitär situation för den muslimska folkgruppen Rohingyerna, som redan i nuläget är svårt utsatta för våld av både militärjuntan och Arakanarmén.
Kina är kungmakaren i regionen
En avgörande faktor för Myanmars framtid är grannen Kina.
Kina är Myanmars främsta handelspartner. För Kina är stabilitet längs den 2 000 kilometer långa gränsen till Myanmar viktig. Kina har också investerat i järnvägar samt olje- och gasledningar som löper genom Myanmar till Kina.
Kina var en av de första som valde att inleda dialog med militärjuntan efter kuppen år 2021 men har under de senaste åren flera gånger visat att man inte är nöjd med juntan eller deras ledare general Min Aung Hlaing.
– Kina gillar inte alls Min Aung Hlaing, de ser honom som inkompetent och kan inte förstå hur hans militär kan förlora mot de här etniska arméerna, säger Abusa.
Officiellt stöder Kina juntan med vapen men samtidigt stöds också vissa motståndsarméer som är verksamma nära den kinesiska gränsen.
– Kina har inte lagt sig i militärt för att man har en princip om att respektera staters suveränitet, men den här inställningen är under debatt i Kina, säger Tønnesson.
Tills vidare har man valt att markera sitt missnöje genom att hålla övningar längs gränsen till Myanmar och lagt ekonomisk och diplomatisk press på både juntan och de väpnade motståndsgrupperna, säger Tønnesson.
Ett exempel på hur flytande Kinas allians med juntan är var Operation 1027.
Men Kinas attityd verkar ha svängt något.
Efter att Kina krävt en kort vapenvila i området i början av året, har stridigheterna återupptagits och de etniska arméerna har tagit ny mark och varit nära konflikt med andra etniska grupper som har band till Kina.
Den här nya instabiliteten oroar Kina som nyligen gick ut och krävde att de etniska arméerna skulle upphöra med offensiven och samarbeta med Kina för att stabilisera regionen, eller ”känna av konsekvenserna” som Kina uttryckte det. Det är inte sannolikt att Kina ger sig in desto mera aktivt på militärjuntans sida, utan de vill bara slippa problemen vid sin gräns, tror både Stein Tønnesson och Zachary Abusa.
Myanmars framtid utan en militärjunta
Även om motståndsgrupperna har rejäl medvind just nu, kan juntan fortfarande ställa till med problem.
– Ett värsta scenario skulle vara att juntan bestämmer sig för att dra samman sina styrkor i landets centrala del och ställer in sig på att nöta ner motståndet på längre sikt, säger Abusa.
– Även om de förlorar sextio procent av landet så har de tillgång till pengar och industri och kan tillverka vapen. Deras enda sätt att anfalla skulle vara med artilleri och flyg, vilket skulle leda till ännu större dödstal bland den civila befolkningen.
Både Stein Tønnesson och Zachary Abusa tror dock att ett mera sannolikt scenario är att juntan kollapsar inifrån.
– Det gick rykten nyligen om att general Min Aung Hlaing arresterats av sina egna generaler, säger Abusa.
– Ryktet var falskt, men ingen verkade överraskad över att ryktet uppstod. Min Aung Hlaing har använt sina generaler som syndabockar när något gått fel, och många av dem oroar sig för att de kan vara nästa på tur.
Juntan har också misskött landets ekonomi så att en stor del av landet hamnat i svår fattigdom, vilket ytterligare spär på folks missnöje med de styrande militärerna.
– Skuggregeringen har sagt att de inte tänker förhandla med juntan som helhet, men man kan tänka sig att de försöker övertala enskilda generaler med mutor eller annat, så att militären så småningom urholkas helt, säger Tønnesson.
Drömmen om en federal stat där alla får vara med
Skuggregeringen uttalade i ett tidigt skede en vilja att göra Myanmar till en federal stat, där enskilda regioner får stor autonomi.
Innan man kan fundera på en federal lösning måste konflikten med juntan lösas.
Sedan kvarstår utmaningarna att få med sig Kina. Hittills har motståndsgruppernas och skuggregeringens inställning varit att Myanmars framtid ska skrivas utan någon som helst samarbete med militärjuntan, men det faller inte i god jord i Peking.
– Kinas version av en fredsplan ger militärjuntan en plats vid bordet. Kina vill inte se en federal lösning med bara skuggregeringen och de etniska grupperna, eftersom det i Kinas ögon är ett oprövat alternativ och därmed mera oberäkneligt, säger Abusa.
Även om man får med Kina på tåget så blir alla förhandlingar mycket svåra, säger de på grund av de olika etniska arméernas framgångar och tilltagande makt.
– Många av de etniska arméerna har börjat inse värdet av naturresurserna de har på sina områden, och kommer att kräva mera och större kontroll över dem, säger Abusa.
En federal maktstruktur skulle innebära att de här grupperna skulle behöva ge upp en del av den makt och de fördelar de har i utbyte mot något som många av grupperna ser som sämre alternativ.
– Jag önskar att det internationella samfundet hade börjat fundera på lösningarna redan nu, medan de olika grupperna behöver varandra, säger Abusa.
– Om militären faller så kommer allting att bli betydligt svårare.