– Jag älskar problem, jag får kicks av att möta problem som måste lösas, säger Maria Sid och skrattar.
Då har hon hittat rätt arbetsplats.
Senast vi träffades för snart fem år sedan hade hon nyss tillträtt som teaterchef mitt i en mycket turbulent tid. Teatern hade flyttat till tillfälliga lokaler när Kulturhuset renoverades. Samtidigt gick teatern igenom en traumatisk tid efter tidigare chefen Benny Fredrikssons självmord.
Sedan kom pandemin, all teaterverksamhet stängdes ner, och när dörrarna igen öppnades gjorde teatern ett katastrofalt år med sviktande publiksiffror.
– Då tänkte jag att jag egentligen borde sluta när vi gör ett så dåligt resultat, säger hon nu.
Istället tackade hon ja till ett förlängt kontrakt, och sitter kvar som chef åtminstone till 2027.
Nu har vi lyckats städa bort det gamla hierarkiska gubberiet. Jag vill ge mina anställda ansvar så alla kan få inspiration
– Jag upplevde att jag inte var klar, att jag aldrig hade fått jobba här i ett normaltillstånd. Eller, det finns ju inga normaltillstånd i teaterbranschen, men så att vi har en fungerande organisation och kan jobba med framförhållning. När jag såg att det fanns en möjlighet till det ville jag våga fortsätta ge min kraft åt Stadsteatern.
– Och jag är jätteglad att jag vågade, för nu är vi på en bra plats.
Det Maria Sid upplever att hon lyckats förändra är själva arbetskulturen.
– Jag har gjort en ganska hård städning här vad gäller arbetssätt.
– Här fanns mycket av en oldschool-mentalitet i arbetet, att man var lite rädd för cheferna. Jag vill gärna ge mina anställda ansvar så alla kan få inspiration, för det är jättesvårt att vara inspirerad om du är rädd för en chef eller inte vågar ta ansvar. Nu tycker jag vi har lyckats städa bort det gamla hierarkiska gubberiet.
– Och så har publiken kommit tillbaka. Det är fantastiskt.
”Smärtpunkten var en svår och skrämmande produktion”
Det Maria Sid senast har fått uppmärksamhet för är ändå inte jobbet som teaterchef utan för rollen som producenten Isa Stenberg i Smärtpunkten, tv-serien om kultdramatikern Lars Noréns arbete med fängelseinterner som fick stor uppmärksamhet när två nynazistiska interner efter sista föreställningen deltog i ett bankrån som slutade med dubbelt polismord.
Den rollen gav Sid priset som bästa kvinnliga skådespelare i den årliga Kristallen-galan i Sverige.
– Då jag nominerades tänkte jag inte så mycket på det, men då jag vann insåg jag att det är ett otroligt fint pris. Och då tänker man att, ja, att man har gjort någonting lite okej.
”Lite okej” är en verklig underdrift. Med sin starka rollprestation fick Maria Sid serien att väldigt långt handla om hur producenten tar på sig mer ansvar än vad hon egentligen klarar av.
– Det var ett jättesvårt arbete, och nu kan jag säga att jag först faktiskt tackade nej till produktionen.
– Jag var så rädd för hela temat, jag tyckte det var svårt och skrämmande att gå in i det när det utmynnade i morden. Men sen förstod jag att det är jätteviktigt att prata om de här sakerna, också för att vi måste bli bättre människor och lära oss.
Men kände du efteråt att det blev bra?
– Nej, jag brukar aldrig känna så. Jag är nog aldrig riktigt nöjd med det jag gör. Man ger sitt allt och sen går man vidare.
”Egentligen är jag ganska mjäkig”
Maria Sid är också aktuell som huvudperson i en svensk tv-dokumentär om arbetet som teaterchef. På vägen till intervjun ser jag den och fastnar för några detaljer som jag ber henne kommentera. Som att Sid i dokumentären presenteras inte bara som en problemlösare utan också som en känslomänniska.
– Det kan hända att det är just så, svarar hon.
– Jag är visserligen mest intresserad av allt det som är omkring mig och inte mig själv, så jag hamnar lite i blåsten när jag börjar känna för mycket. När jag var yngre tog jag på mig en ganska hård yta just för att jag inte skulle vara emotionell, men med åren har jag tillåtit mig själv att vara lite mer just det.
I dokumentären konstaterar någon också att hon alltid kan gömma sig bakom bilden av finsk energi.
– Det är intressant det där med vilken bild man har här av en finne. Jag får ofta höra ord som tuff och hård och sisu och perkele och kniven.
Jag råkar vara finsk och ha hög röst, och när man är tydlig på finlandssvenska kan det bli för tydligt för någon
– Själv försöker jag inte gömma mig bakom nånting, jag bara är. Men jag råkar vara finsk och ha hög röst, och så försöker jag vara rak i mitt dagliga arbetsliv. Det jag märker att behövs som ledare är tydlighet, och tydlighet när man gör det på finlandssvenska kan bli lite för tydligt för nån.
Brukar folk kunna bli kränkta?
– Jag har ett team omkring mig som jag ber att verkligen inte bara vara tysta om de har en åsikt, och det var nån som sa att jag låter väldigt hård så jag märker bättre nu om jag faktiskt låter hård. Och egentligen är jag ju inte så hård, egentligen är jag ganska mjäkig.
Skriver ett debattinlägg om nedskärningar
Samtidigt som Kulturhuset Stadsteatern har lyckats vända publiksiffrorna uppåt igen, följer Maria Sid med oro det som händer på kulturfältet i dag. Hon har också följt diskussionerna som förts i Finland, och säger sig vara ”lite i chock”.
När vi träffas försöker hon sammanfatta sina tankar i ett offentligt debattinlägg, där hon pekar på faran med att strypa kulturanslagen. I Stockholm har den fria internationella scenen Konträr nyligen stängt när pengarna tagit slut, och i inlägget beskriver Sid hur viktig den fria scenen är för teaterns ekosystem.
”I många av Europas städer ser vi samma utveckling när den fria teaterkonsten utmanas av olika begränsande krafter”, skriver hon.
”Egentligen är det inte synpunkter på de konstnärliga valen som är de allvarligaste hoten, det är de små stegens utarmning som hotar friheten på våra scener.”
– Problemet är att vi behöver alla grupper som egentligen inte tycker om oss på de stora institutionerna. Om gräsrotsnivån försvinner så kommer inte heller det som alla vill ha att finnas, tillägger Sid när vi träffas.
– Jag har ju jobbat på Viirus och minns hur vi ropade Svenskis är skit. Det är den energin som behövs.
Hon berättar om gymnasietidens teatergrupp som gjorde Shakespeares Macbeth som rockopera.
– När jag förstod att man kan förverkliga sig själv och påstå saker via konsten ... alltså det är så hisnande, och det bär mig fortfarande.
För en chef tar dagen aldrig slut
Samtidigt som Maria Sid varit omgiven av goda nyheter, tv-pris och fina publiksiffror måste hon också förhålla sig till dåliga nyheter som medierna fylls av politisk oro och sparkrav.
Då vi diskuterar teaterns roll i kristider börjar hon med att slå fast att teaterns uppgift nu är att hela tiden påstå att den behövs.
– Vi kan lätt bli lamslagna och deprimerade. Men det får vi inte bli. Vi måste ännu starkare bevisa för människorna omkring oss att ni vill ha det här, alla vill ha sina tv-serier och sina skådespelare och sin teater.
– Vi ska kunna berätta för alla hurdana vi är som människor, så man kan komma hit och spegla sig. Sen kan man göra det på olika sätt, så att du som publik ibland blir underhållen och ibland gråter. Alla känslor är viktiga.
Orkar du fortfarande jobba för det här, fast man i dokumentären hörde dig lite utmattat säga att ”den här dagen tar aldrig slut”?
– Alltså här tar dagen för en chef aldrig slut, men jag måste hela tiden hitta nya strategier för att orka. Samtidigt är det också väldigt inspirerande, så att gå omkring och säga ”åh vad jag är trött” är bara banalt.
– Men jag måste sova, mycket, alla nätter. Och det kan jag faktiskt. Oftast.