Staden där pappersindustrin och dess massafabrik sprider en lukt av kallt kattpiss över hela samhället tycks vara en samlingsplats av religiösa hihuliter, sadistiska och mobbande lärare och elever, frustrerade föräldrar, uppgivna och bortglömda åldringar, helt vanliga suputer och annat suspekt folk.
Den här gången är det Philip Teir som i romanform tar itu med sin forna hemstad och han gör det med besked.
Kanske var de stora kläderna en protest mot det strängt genuskodade samhälle som Österbotten utan tvekan var, inte särskilt mycket mer modernt än ett talibansamhälle i Mellanöstern.
ur Eftermiddag i augusti
Hans Jakobstad är en stad på dekis där odugliga båtbyggare försöker bygga eller renovera lika så odugliga båtar (Jakobstads Wapen, skonaren Vega) och där stadens stolthet, fotbollslaget Jaro (Jakobstads Rostfria) hoppas på att en rysk familj (Eremenko) skulle kunna ge föreningen tillbaka sin forna glans.
Jakobstadsbashing
Philip Teirs roman utkommer bara en dryg månad efter att en annan Jakobstadsförfattare, Rosanna Fellman, publicerade sin Jakobstadsbashing med den talande titeln Det Jakobstad ingen vill ha.
Teir låter sin berättelse om ett par ganska så dysfunktionella familjer i Jakobstad börja på en eftermiddag i augusti och Eftermiddag i augusti heter också boken. Läsaren får bevittna en fest i ett småhusområde någonstans i Jakobstad.
”Egentligen gjorde man inte så här – bjöd sina grannar på fest, inte här i stan”, tycker Mona. Men ”det var alltid någon som måste börja om det skulle bli någon gemenskap grannarna emellan. Det kunde lika gärna vara hon”, funderar hon vidare.
På den här festen introducerar Teir sitt persongalleri. Det är i huvudsak Mona och hennes man Mick, med sonen Robert och dottern Josefin. Där är också Roberts kompis Jacob som fortfarande bor hos sin pappa Frank eftersom hans mamma knarkar runt i Köpenhamn.
Lite senare flyttar Jacob till sina farföräldrar Greta och Harald. Mona får senare ett sladdbarn, en gökunge, Wilhelm, som är en produkt av en one-day-stand på en tvättmaskin med Jacobs far Frank.
Kosovokriget som tidsmarkör
Jakobstad skildras ur de två pojkarnas perspektiv: Robert, den aktiva och bråkiga och Jacob, den timida och snälla.
Snart får de följe av Besim, en pojke som kommit med sin familj från Kosovo via Sverige till Jakobstad. Nu vet läsaren också vilken tid det är frågan om, nämligen nittiotalet.
Besims roll tillfogar egentligen inte så mycket till berättelsen. Han är mera en tidsmarkör för Teir, liksom freestyles, Nintendo och musiken på MTV.
Författaren skriver i sitt tacktal i slutet av boken (varför har förresten alla finlandssvenska författare det nuförtiden?) att han hade fått en mapp med tidningsurklipp om österbottningars engagemang i flyktingsituationen under 90-talet och att han hade användning för urklippen i det aktuella romanbygget.
Det märks tyvärr i boken att Teir beskriver Besim och hans familj med hjälp av andrahandsinformation, till skillnad från Robert och Jacob och deras familjer.
Om han skulle ha känt eller umgåtts med flyktingbarn under sin ungdom i Jakobstad skulle han knappast ha låtit Besim gå i skriftskola tillsammans med Robert och Jacob. Mig veterligen finns det inga protestanter i Kosovo.
Coming of age
När det är frågan om Robert och Jacob tycks han dock sitta på förstahandsinformation. Sådana typer kände han. De var hans klasskamrater och kompisar. Därför får de en betydligt mera trovärdig skildring av författaren.
Eftermiddag i augusti är en typisk coming of age-historia där vi får följa Robert och Jacob från barndomen in i vuxenvärlden. Samtidigt är det också en coming out of age-historia, eftersom vi får följa föräldrarnas väg från vuxendomen till ålderdomen.
Får du inte också ångest av den här stan?
Jacob till Robert efter att de flyttade hemifrån och träffats igen i Jakobstad på ett hembesök, ur Eftermiddag i augusti
De vuxna stannar i Jakobstad, medan barnen så småningom flyttar bort och börjar studera – Jacob till Helsingfors och Robert till Åbo. Samtidigt börjar de två glida ifrån varandra på grund av de olika livsval de gör när de är vuxna. Det går bra för den ena och sämre för den andra.
Vad är det för fel med Jakobstad?
Detsamma gäller för de vuxna. Där går det också bra för några och sämre för andra. Men mest sämre, faktiskt. Philip Teirs Jakobstad tycks inte vara en bra grogrund för att åldras med värdighet. Och inte heller en bra grogrund för att växa upp i, för den delen.
Vad är det för fel med Jakobstad, börjar jag fundera medan jag läser boken. Men när jag riktigt tänker efter är Jakobstad lite som alla de andra finlandssvenska småstäderna längs vår strandremsa.
De är lite för små, lite för instängda och lite för inåtvärmande. Folk som bor där är för mycket släkt med varandra, vet för mycket om varandra och det bor för många finlandssvenskar där.
Det som skiljer Jakobstad från låt oss säga Pargas, Karis eller Lovisa är det faktum att det kommer rätt så många finlandssvenska författare därifrån, som älskar att skriva om sin mestadels forna hemstad.
Många av dem har nämligen flytt fältet. Någonting som man kan förstå när man har läst Teirs och Fellmans senaste böcker.
Många av dem tycks också ha ett hatkärleksförhållande gentemot Jakobstad. Men med betydligt mera hat än kärlek.
Romanen är för kort
Till sist ännu några ord om Teirs ganska så traditionella romanbygge. Eftermiddag i augusti består av tre delar i kronologisk ordning: barndom, ungdom och vuxendom. Philip Teir skriver sin vana trogen i en enkel och lättläst stil.
Den fungerar bra i barndomens del, lite sämre i ungdomens och ännu sämre i vuxendomens del. Språket skaver för lite när huvudfigurernas problem börjar hopa sig. Man skulle gärna ha sett att Teir skulle ha tagit ut svängarna lite mera. Nu tänker jag hela tiden på en ungdomsroman, fastän boken vill vara en vuxenroman, tror jag.
Det som gäller språket gäller också för berättelsen. Den fungerar bra i den första delen, helt okej i den andra och nästan inte alls i den avslutande tredje delen. Det är lite som om Teir skulle ha tappat styrfart när han skrev romanen. Var det en deadline av förlaget som ställde till det för honom?
När berättelsen saktar in blir den också alltmer fragmentarisk. Jag tror faktiskt på riktigt, och det är första gången jag skriver det här i en romanrecension, att boken skulle ha vunnit på att vara bra mycket längre. Eller om man skulle ha utvidgat den till en trilogi. Berättelsen skulle ha hållit för en sådan alla gånger.
Så som den är nu fasar den bara ut i slutskedet, när det dramaturgiskt sett skulle ha varit bättre att ta ut svängarna: både språkligt och innehållsmässigt. Därför blir den också ganska tråkig i längden eftersom det är det den saknar: längden.