När vi första gången möter Lee Miller (Kate Winslet) är hon redan gammal och bor ensam i ett pittoreskt hus på den engelska landsbygden. Här får hon besök av en ung man (Josh O'Connor) som vill höra henne berätta om det förflutna.
En blivande fotograf som vill veta allt om de svartvita bilder hon en gång tagit.
I samma stund förflyttas vi till 1930-talets franska solkust där en barbröstad Lee tillbringar dagarna i en bohemkrets som med oro följer utvecklingen i världen.
Vad vill Hitler? Hur illa kan läget bli? Vad kan man göra för att påverka?
Lee inser så småningom att kameran är hennes främsta vapen och ber sin arbetsgivare på Vogue (Andrea Riseborough) om en chans att föreviga krigets Europa i reportageform.
I det skedet anar hon inte vidden av de fasor hon kommer att ställas inför.
Verklighetens Miller
Elisabeth ”Lee” Miller (1907–1977) växte upp i New York, flyttade till Paris som 18-åring för att studera bland annat ljus och design, återvände ett år senare för att ägna sig åt experimentell teater – bara för att året därpå övergå till att studera konst.
I samma veva blev den unga skönheten upptäckt på gatan och kunde inleda en framgångsrik karriär som modell. Kameravana hade hon redan eftersom hennes hobbyfotograf till pappa inte dragit sig för att använda dottern som nakenmodell.
Men Lee hade inte bara poserat för sin far utan också fått lära sig hur man hanterar kameran, fått en inblick i tekniken och sett de konstnärliga dimensionerna av fotograferandet.
Då kunde pappa Theodor ändå inte ana att dottern en dag skulle komma att rikta linsen mot sönderbombade städer och krigets offer.
Snyggt, men svajigt
Lee är regisserad av Ellen Kuras som har en lång karriär som filmfotograf att luta sig tillbaka mot. Känd i regisammanhang har hon blivit via tv-serier som Inventing Anna – om bedragaren Anna Delvey (även känd som Anna Sorokin).
Impulsen till att börja tänka på en film om Lee Miller lär ha fötts då Kuras i en bokhandel fick syn på en bild av Miller och tyckte sig urskilja en utseendemässig likhet mellan fotografen och Kate Winslet.
När det gäller Kuras visuella fingertoppskänsla finns det verkligen ingen anledning att klaga på filmen – Winslet är ett perfekt val och filmen rymmer många effektfulla scener där ord är överflödiga, där all styrka sitter i bilderna.
I kompositionen, belysningen, fokuspunkten.
Filmens problem är att den berättarmässiga strukturen haltar något, vilket gör att övergången från ett moment till ett annat stundvis känns forcerad.
För mig förblir det oklart hur Lee blivit den hon är, vad det är som driver henne, varifrån hon hämtar modet att kasta sig in i den ena farliga situationen efter den andra.
Men då stannar tiden
Även om helheten dras med vissa störande element råder det ingen tvekan om att Kate Winslet lyckas bära sin Lee över mållinjen.
Den nakenhet hon visar prov på handlar om långt mer än en blottad kropp, den handlar om en blick som speglar den ultimata chocken och sorgen.
Sorgen inför ruinerna av en värld där vissa berövats sitt människovärde, medan andra bedövat sin mänsklighet.
Vi har alla sett dem – bilderna på koncentrationslägrens döda kroppar – men hur ofta tänker vi på fotografen som lyfte kameran för att ta dessa bilder? I Lees fall handlade det om att föreviga offer i Dachau.
Och vem har någonsin sett ett annat foto av det slag som Miller tog i Hitlers badrum i München den 30 april 1945 – samma dag som han begick självmord i Berlin?
En bild där hon själv sitter naken i badkaret, med ett par smutsiga kängor i förgrunden. En bild lika mystisk som den är emotionellt laddad och visuellt vacker.
Den del av filmen som fokuserar på Lees arbete bakom kameran fungerar med andra ord så bra att jag är villig att förlåta alla andra svagheter och glömma att jag saknar någon form av koppling till dagens värld.
En värld av visuell mättnad, en värld där det blir allt svårare att hitta bilder man kan lita på.
Men även om helheten inte är helt tillfredsställande, väcker den en hunger efter mera info om kvinnan som fungerat som förebild för den fiktiva krigsfotografen i filmen Civil War.
Efter att ha sett Lee förstår jag åtminstone innebörden i att Kirsten Dunsts rollkaraktär heter Lee.
Här kan du se Lee Millers samlade verk.
Rättelse: Fotografiet i badkaret är taget i München, inte i Berlin.