Idag, lördagen den 21 september, öppnar utställningen Mina ögon är som trattar, min röv är en hand på Moderna Museet i Stockholm, och den går att besöka ända fram till mitten av januari.
Två konstnärers verk möts i utställningen. Den ena är den franskfödda amerikanen Nicole Eisenman, en välkänd multidisciplinär konstnär som haft utställningar på anrika institutioner som MoMa i New York och på Venedigbiennalen.
Den andra är prisbelönta, finlandssvenska tecknaren, illustratören och författaren Edith Hammar.
– Det är väldigt väldigt stort för mig, och jag tänker att alla som rör sig i den här världen på ett eller annat sätt förstår precis hur stort, säger Hammar.
– Det är ju monumentalt, det är en väldigt stor och viktig institution att röra sig i och med, så för mig är det verkligen enormt.
Vägen till utställningen inleddes i våras, och Hammar har skapat verket nu i september. Det är fråga om teckningar och vissa skulpturala element längs väggarna i museets nya utställningsutrymme på entréplan.
Hammars teckningar omger Eisenmans verk Maker's Muck från 2022. Hammar och Eisenman hade ett möte men något konkret samarbete är det inte fråga om.
– Museet har sett ett samband mellan Nicole Eisenmans praktik och min praktik. Nicole är från en annan generation och en annan geografi, men tematiskt finns det gemensamma beröringspunkter.
Hammar säger att hens verk är ett slags svar på Nicole Eisenmans verk, som i sin tur är något av ett miniretrospektiv över Eisenmans karriär, men också ett porträtt på en konstnär i sitt arbetsrum.
– Och när jag började skissa på hur jag ville arbeta med det här rummet, så funderade jag på vad konstnären gör när konstnären inte är i sin ateljé? Och vad gör en queer konstnär när den queera konstnären inte är i arbetsrummet? Och då utgick jag från vissa nyckelmiljöer som är utomhus, en offentlig toalett samt hemmets privata sfär, sovrummet, berättar Hammar.
Hammar ville utmana dessa miljöers realism och regler då hen skapade sitt verk. Hen kallar slutresultatet för spegelvärldar.
– Med hjälp av vissa förskjutningar i skala och perspektiv, eller genom att ge vissa föremål ett extra symbolvärde, blir det ett verk som får bli en egen dimension och en egen verklighet.