Som före detta sportjournalist med många matchreferat i cv:t är det spännande att för första gången någonsin se hur idrottsvärlden får spela huvudrollen på en teaterscen.
Helt unikt är det ändå inte. I Sverige kunde man i våras stöta på rubriken Nu tar fotbollen över på svenska teaterscener när tre pjäser med fotbollstema sattes upp i Göteborgstrakten. Också i tv-världen finns det ett stort utbud av dokumentärserier om livet i fotbollsvärlden.
Det är egentligen en självklar utveckling. En stor del av världens befolkning lockas till idrottens dramatik och stora känslor, och fotbollsarenorna har ofta kallats för världens största teaterscener. Samtidigt har man gång på gång misslyckats med att föra över fotbollsplanernas magiska äventyr till filmduken.
Det är alltså med en blandning av pirrig förväntan och oro som jag tar mig till ÅST:s premiär. Det är väldigt länge sedan teatern fått så mycket förhandsuppmärksamhet i medierna inför en premiär. Att ge idrottsvärlden plats på en teater och förvandla en stor scen till en handbollsarena väcker intresse.
Trots alla spaltcentimeter lyckas jag inför premiären ändå inte riktigt greppa vad Förlorarna ska handla om. Idrottens stora känslor? Handbollsplanernas ruffiga verklighet? Livet bakom kulisserna?
Arbete med Devising-metod
Här har ensemblen tillsammans med regissören Hallveig Kristin Eiríksdóttir (med handbollsbakgrund) och dramaturgen Per Ehrström pusslat ihop en föreställning enligt den så kallade Devising-metoden.
Man har alltså inte utgått från ett färdigt manuskript, utan skapat berättelsen under arbetsprocessen utgående från egna upplevelser och researchsamtal med människor från idrottsvärlden, allt från Åbo IFK:s B-juniorflickor via handbollsmammor till viktiga föreningspersonligheter.
Det man velat undersöka, har det berättats inför premiären, är inte nödvändigtvis lagidrottens innersta väsen utan samhällets ständiga krav på att prestera i en värld där ingenting känns tillräckligt.
Det gör man med ett collage av fristående scener där man betraktar förlorare och vinnare i idrottsvärlden. Här blandas sketchdoftande komiska scener och improviserade dialoger, personliga monologer och långa minuter där skådespelarna värmer upp och tränar, eller spelar matcher där man försöker jaga fram idrottsvärldens dramatik.
Kvällen innehåller en parodi på sportreferat med en handbollsmammas kakbakande i centrum, skämtsamma återberättelser av researchsamtalen, plötsligt kan Döden från Ingmar Bergmans klassikerfilm Det sjunde inseglet lockas in i en straffkasttävling, en dansk handbollsguru från tidigt 1900-tal introducerar sportens historia för en finsk publik, den fruktansvärda öronplågan Live is Life (80-talssång av gruppen Opus) återkommer som ett ledmotiv. Som åskådare får man också sitta på scenen, delta i en lekfull tävling, bli en del av hejarklackar, allt som hör till en idrottshändelse.
Feelgood-atmosfär och stark scennärvaro
Det fina med uppsättningen är hur ensemblen lyckas jaga fram en feelgood-atmosfär, med tätt samspel och scennärvaro och publikkontakt.
Min egen höjdpunkt är scenen där ensemblen genast efter en studsbollsmatch (!?) samlas för debriefing och improviserar fram ”djupa samtal” om hur man lyckats och misslyckats under matchen. Här briljerar alla fem skådespelare med härligt tillbakadragen komik, och balanserar snyggt mellan det komiska och det tragiska.
Fast man drar ut på det goda en stund för länge.
Det här är en kväll fylld av fina enskilda ögonblick, men som alltid med uppträdanden som flirtar med improvisation och standup-atmosfär står och faller mycket på känslan att veta när man ska sluta och gå vidare till nästa scen.
Här drar man ut på egentligen alla scener lite för länge, ibland väldigt mycket för länge. Det handlar inte om skådespelarna och deras närvaro, utan om att det hade gjort helheten gott med några varv till i bearbetningen av texten och föreställningens rytm.
Nu snusar man på stora känslor, drömmar om framgång och känslan av att bli dumpad, lagsportens stora känslor av eufori och spänning, snygga avslut som är som underbara konstverk en publik aldrig kan få nog av, och förlusternas ödsliga eftersmak som känns som knivhugg i bröstet.
Det är ofta underhållande, med hög igenkänningsfaktor och starkt närvarande skådespelarprestationer. Men för någon som, som jag, tar idrott på blodigt allvar och gärna låter mig dras in i känslan av fotboll på liv och död, är jag efter slutapplåderna fortfarande inte helt säker på vad Förlorarna egentligen ville berätta.