BRYSSEL Han kallas Teflon-Mark eller Trumpviskaren, ibland även den cyklande holländaren.
De två första benämningarna har att göra med Mark Ruttes konst att navigera också i stormiga politiska vatten.
Som premiärminister gjorde han sig dessutom känd för att cykla till jobbet, som man förstås gör i det cykelvänliga Nederländerna.
Men vad kan man vänta sig av Mark Rutte när han tar över Natochefskapet i en tid då västliga militäralliansen upplever allt svårare säkerhetspolitiska utmaningar?
Erfarenhet av komplicerad politik på hemmaplan
– Han är den ultimata kompromissmakaren, säger Dick Zandee som leder forskningen i säkerhets- och försvarspolitiska frågor vid den nederländska tankesmedjan Clingendael i Haag.
Med fjorton år bakom sig som premiärminister är Rutte den långvarigaste på posten, i ett land känt för svåra politiska koalitionsbildningar.
Och hans erkända förmåga att hitta medelvägar blir viktig i det nya jobbet med 32 olika Natoländer, inte minst i relationen till USA.
Vi får aldrig ta bandet mellan Europa och Nordamerika för givet
Jens Stoltenberg
Att Rutte ibland kallas Trumpviskaren handlar om en episod från Natos toppmöte år 2018.
Den nederländske premiärministern anses ha räddat ett laddat ögonblick mellan den dåvarande presidenten Donald Trump och övriga ledare, genom att säga att Natoländerna faktiskt lägger ut mera på försvaret och att det är Trumps förtjänst.
Forskaren Zandee kallar det för fingertoppskänsla.
– Det är ett politiskt smart sätt där man ibland säger saker som kanske inte är 100 procent korrekta.
Men det gläder motståndarna, menar han och påpekar att det är ett förtroende som då byggs upp och som gör att man kan vara kritisk när det behövs.
Stoltenberg redogjorde för sina erfarenheter
När den avgående norska Natochefen Jens Stoltenberg höll sitt avskedstal nyligen tog han fram flera lärdomar efter sina 10 år i militäralliansens topp.
– Vi får aldrig ta bandet mellan Europa och Nordamerika för givet. Nato är inte skrivet i sten. Det är resultatet av medvetna val och politisk vilja, sa Stoltenberg.
Enligt honom är militär styrka en förutsättning för dialog och Natoländerna måste vara villiga att betala för freden i form av vapen till Ukraina.
– Det paradoxala är att ju mer vapen som vi kan leverera till Ukraina, desto sannolikare är det att vi kan nå fred och ett slut på kriget.
Så är Mark Rutte också mannen som kan garantera ett fortsatt Natostöd till Ukraina?
För att få svar på det, kan det vara motiverat att blicka tillbaka på en tragedi som blev ett nationellt trauma i Nederländerna.
Nedskjutningen som skärpte tonläget
I juli 2014 sköts passagerarplanet MH17 ner över det av Ryssland ockuperade östra Ukraina.
Planet var på väg från Amsterdam till Kuala Lumpur, och två tredjedelar av passagerarna var nederländare. Alla ombordvarande dog.
Det blev en vändpunkt för Rutte, menar Dick Zandee vid Clingendael-instutet, och den nederländske premiärministern började efter det jobba för att höja sitt lands försvarsbudget, ägna mera uppmärksamhet åt de väpnade styrkorna och satsningar på den militära hjälpen till Ukraina.
Efter år av besparingar är Nederländerna på väg att i år nå tvåprocentsmålet och landet har varit i bräschen för hjälpen till Kiev och lovat bland annat två dussin F-16 jaktplan till det ukrainska flygvapnet.
Den nya Natochefen väntas samtidigt fortsätta på samma linje som har formats under Stoltenbergs mandat.
Militärpaktens generalsekreterare har ingen formell makt, utan ska framförallt styra arbetet enligt de gemensamma målen som länderna tillsammans har beslutat om.
Eftergift till Ungern gav stöd
Utnämningen av Rutte krävde enighet mellan militäralliansens alla medlemmar, och Ungern stretade emot innan man till slut gav efter.
Budapest har överlag inte bjudit på samma förhalningsteknik inom Nato som i EU-sammanhang, men motståndet mot Rutte löstes med att man gav Ungern rätten att inte delta i det militära stödet till Ukraina.
Följande steg är att blidka de östeuropeiska länder som hade hoppats att topposten den här gången hade gått till dem.
Det kan ske genom att utse en kandidat från en östlig medlemsstat till något annat centralt jobb i organisationen.
Och trots att Rutte allmänt prisas så har ändå en egenskap som kan vara en nackdel, påpekar forskaren Dick Zandee i Haag.
Det är att nederländare är kända för att vara väldigt direkta i sin kommunikation, vilket inte alltid uppskattas i till exempel sydeuropeiska länder.
– Det kan vara den största utmaningen, att anpassa sig till hur man ska hantera vissa nationer på ett annat sätt jämfört med den nationella omgivningen.