Regissören Ruben Östlund har gjort filmer som The Square, Turist, Play och De ofrivilliga. Filmer som får åskådaren att vrida sig lite obekvämt i stolen, för filmerna har en bitande ironi som ofta kommer väldigt nära.
Ironi finns det också i Triangle of Sadness och en maktkamp som ibland tar nästan absurda drag. Filmen är omdiskuterad och hyllad, den vann bland annat Guldpalmen i Cannes, fick tre Oscarsnomineringar och sex Guldbaggar.
Triangle of Sadness är indelad i tre kapitel och skildrar paret Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean). De är båda fotomodeller, men hon är mer framgångsrik än han.
De har pengar, men ändå grälar de om vem som ska betala restaurangnotan. Eller egentligen handlar grälet om något helt annat – makt. Den makt som pengar ger.
Sedan ger de sig ut på en resa med en lyxyacht. Yaya, som är influerare, får resan gratis och på båten omges de av människor med extremt mycket pengar. Nu blir maktbalansen ännu tydligare, för som stewarden förklarar för de anställda – ”du säger alltid ja till gästerna”.
Tills katastrofen kommer och alla maktstrukturer vänds upp och ner. Vad är man då beredd att göra för att överleva? Eller för att få behålla sin position i hierarkin?
Eller som Silja Sahlgren-Fodstad skriver i sin recension – ”Vem skor sig på vem, till vilket pris säljer man sin själ och hur ser det ut när skenbar vänlighet övergår i plågsam maktutövning?”
Ett snabbt möte ledde till en filmroll
Men vi börjar från början. För filmens inledande scen beskriver egentligen allt det som sedan följer.
Vi möter vi en rad manliga fotomodeller som väntar på att få gå på en audition.
I väntrummet blir de intervjuade och demonstrerar hur man marknadsför kläder från ett fint modehus eller kläder från en lågpriskedja. Det ena kräver allvarlig, lite nedlåtande blick det andra ett glatt, inkluderande leende.
Den som gör de här intervjuerna är Thobias Thorwid, känd bland annat från Skrattattack, Eurovisionens förfest och även som cheerleader i det finländska landslaget.
Thorwid bor i dag i USA och berättar att han fick rollen nästan lite av en slump.
– Jag var på premiärfesten för Ruben Östlunds förra film The Square och tyckte det var den ”sjukaste” film jag någonsin sett. På premiärfesten gick jag sedan förbi Östlund, stannade upp och sa det till honom.
– Jag tänkte ”nu sa jag något dumt”, men jag måste ha gjort ett intryck för ett halvår senare blev jag uppringd av Östlunds team och blev erbjuden att åka till Göteborg och träffa honom.
– Vi diskuterade allt möjligt, film och skådespeleri, men jag fattade inte att det var fråga om en audition för en filmroll, säger Thorwid och ler brett.
Ytterligare ett halvår senare, då Östlund gjort en massa provspelningar, blev det klart att Thorwid, som själv beskriver sig som en glad amatörskådespelare fick rollen.
En gonggong signalerar guld
Själva filminspelningen var utmanande, men också en upplevelse.
– Det kändes verkligen att det var en stor produktion. Jag hade egen chaufför, sminkös, frisör och en assistent som gav mig mat. Det var fantastiskt, säger Thobias Thorwid och ler.
Samtidigt är han också glad att han var lyckligt ovetande om hur en filminspelning går till. Ruben Östlund är känd för att göra långa scener och även många tagningar innan han är nöjd. Och det kom lite som en överraskning för Thorwid.
– Vi gjorde nog 40 tagningar, men den scen som finns i filmen är en av de första, säger Thorwid och ler igen.
– Men jag antar att Östlund ville se vad som kan hända, han ville att det hela ska ske organiskt och han sa också att jag gärna fick avvika från manuset om jag fick feeling.
– Jag fick utforska min roll och spela på det som skedde, så han gav mig mycket frihet.
– Det var krävande, jag hade aldrig gjort någonting liknande. Och min scen är dessutom det som inleder hela filmen. Men jag hade pluggat in mina repliker och ville inte göra Östlund besviken.
Thorwid berättar också att Östlund hade en stor gonggong på inspelningen. Då han slog på den visste alla att nu var han nöjd med en scen.
– När Östlund slog på gonggongen visste man att det var guld, nu är han nöjd. Och jag fick faktiskt en applåd av Östlund och hela teamet för att jag inte stakade mig en enda gång, säger Thorwid, som efteråt var både stolt och lättad.
Disciplinerad av Östlund
Det som överraskade Thobias Thorwid var hierarkin på inspelningen, som var väldigt strikt. Och det fick han lära sig den ”hårda” vägen då han en gång under en inspelning tolkade Östlunds tystnad som att det var ok att börja småprata med en annan.
– Det borde jag inte ha gjort. Östlund vände sig till mig och sade ”Tobbe, det är jag som är regissör, det är du som är tyst”.
Men Thorwid säger att han självklart fattar att det måste vara ordning och reda på en stor filminspelning.
– Jag blev disciplinerad av Östlund och en erfarenhet rikare, säger Thorwid och skrattar.
Och slutet?
Thorwid gillar när filmer är oförutsägbara och det är Triangle of Sadness. Han beskriver filmen som en mörk komedi i ”klassisk Ruben Östlund-stil”.
– Jag tycker att den påminner om filmer från förr, då film var nyskapande och inte bara remakes och uppföljare. Den här filmen är någonting helt annat, jag gillar att man vågar testa någonting nytt, det är uppfriskande.
– Man ska ge filmen en chans, för den växer på en. Varje gång jag nu ser den älskar jag den mer och mer.
Slutet på filmen kan man tolka på många olika sätt. Varför springer Carl? Fattar Yaya vad det är hon säger? Kommer saker och ting att lösa sig eller väntar ytterligare en tragedi?
– Ja, hur ser du slutet, för det går att tolka på många sätt. Jag har min tolkning, men är nyfiken på din?
Triangle of Sadness
Hur tolkar du filmen? Motivera ditt svar i kommentarsfältet.