Då Etseri djurpark nu skickar tillbaka jättepandorna Jin Bao Bao (Lumi) och Hun Bao (Pyry) till Kina i förtid, motiveras beslutet främst med ekonomiska skäl.
Frågan är om Kina också kan uppfatta det finländska beslutet som politiskt.
Perry Johansson Vig är analytiker vid Nationellt kunskapscentrum om Kina (NKK), vid Utrikespolitiska institutet (UI) i Stockholm och han tror att man i Peking också förstår att skälen främst är ekonomiska.
– Men det är klart det kan användas politiskt om de skulle behöva det, kanske internt i media exempelvis. De kan ju alltid framställa det här som de vill, men det måste ju då finnas någon poäng med det för dem, säger Johansson Vig.
Börje Ljunggren, i sin tur, menar att Kina tolkar det finländska pandabeslutet både som ett ekonomiskt och ett politiskt beslut. Ljunggren betonar att pandan är närmast ett heligt djur i Kina och att djuret har en större symbolladdning än vi förstår.
Ljunggren är medarbetare vid UI:s Asienprogram och tidigare svensk ambassadör i Kina, bland annat.
– Pandan är en gest som handlar om vänskap och förståelse. Om man då avvisar den eller skickar hem den, så är det klart att det tolkas som en litet ovänlig gest, säger Ljunggren.
– Det blir ju knappast någon allvarlig kris i relationerna. Men det är klart att Kina tycker att pandorna är en väldigt viktig soft power-gest. Det är en besvikelse då de återlämnas.
Ljunggren påpekar också att återlämningen sker medan Kinas relation till hela västvärlden blivit allt mer ansträngd.
Pandadiplomatin har en lång och krokig historia
Det kallas för Kinas pandadiplomati är alltså en strategi där Kina använt jättepandor för att upprätta eller stärka diplomatiska förbindelser med andra länder.
Främst har pandor skänkts eller hyrts ut till västländer och USA har varit ett viktigt mål för den mjuka, lurviga strategin.
Ljunggren påpekar ändå att pandadiplomatin tycks ha fått sin allra första början redan under Tangdynastin på 600-talet då Kina skänkte två jättepandor till Japan.
I modern tid började fenomenet 1941 när Kinas första dam Soong Mei-Ling (fru till Republiken Kinas statschef, Chiang Kai-shek) skickade två pandor till Bronx Zoo i New York. Pandorna var ett tack för USA:s stöd till Kinas nationalistiska regering under Japans ockupation av Kina – och en önskan om fortsatt stöd, förstås.
Ny fart tog pandadiplomatin på 1950-talet, men alldeles speciellt efter USA:s president Richard Nixons historiska besök i Folkrepubliken Kina år 1972.
I samband med det besöket uttryckte Nixons fru Pat sin stora förtjusning för pandor och ett par månader senare landade jättepandorna Ling-Ling och Hsing-Hsing i Washington. De var en symbol för det nya, öppnare Kina.
Mellan 1957 och 1983 skickades 24 pandor till nio olika länder länder som ett tecken på Kinas goda avsikter, bland annat till USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Sydkorea, enligt tidskriften Historia.
Pandorna blir ”vita elefanter”
1984 slutade Kina ge pandorna som gåvor och i stället började de hyras ut mot en hög avgift, upp till en miljon dollar per år. Pandaungarna som föds under lånetiden betraktas också som den kinesiska statens egendom och måste återlämnas till Kina.
Johansson Vig menar att de här pandorna i det skedet ibland kunde jämföras med de ”vita elefanterna” i Thailand.
Kungen i Thailand brukade skänka vita elefanter till underlydande som han tyckte att hade skött sig dåligt. Då tvingades de sköta om elefanterna som var svårskötta och dyra i drift.
– Så har det ju blivit litet med pandorna också nästan, säger Johansson Vig.
– Pandorna har blivit ett tecken för mottagarlandet att det stora Kina vill ha bra diplomatiska relationer med oss, men då faller det ju på oss att betala notan och sköta om de här pandorna. Det finns djurparker som inte har klarat av att hålla dom friska och välmående och då har kineserna reagerat illa på det, tillägger Johansson Vig.
Är pandadiplomatins tid över?
Johansson Vig menar att pandadiplomatin kanske var viktigast under kalla kriget.
– Då var det ett sätt att överbrygga den här naturliga fiendskapen mellan det kommunistiska Kina och väst. Det behövdes kanske sådana här starka symboler för att visa att vi kanske kan vara vänner. Idag känns det litet som en relikt från en svunnen tid. Kina har ju alla möjliga relationer med omvärlden ekonomiskt, politiskt och diplomatiskt, säger Johansson Vig.
Ljunggren menar också att pandorna knappast är lika välkomna i väst som de var då Kina fick allt större ekonomisk betydelse i världen. Då var det ”hyperglobalisering” som gällde oh Kina skulle ”bli mer och mer som oss”.
– Om man tar exempelvis USA, så är ett begrepp jag brukar använda ”strategisk misstro” (strategic distrust) som präglar den relationen (till Kina) så långt man kan skåda, säger Ljunggren.
Han menar ändå att det är anmärkningsvärt att USA, eller San Diego Zoo, tog emot pandor nu i somras, i juni. Pandadiplomatins tid i väst kan vara över, men den är alltså inte helt död, enligt Ljunggren.
– Och den kan ju återuppstå, säger Ljunggren och hänvisar då till dess långa historia.
Källor: STT, Georgetown.edu, nationalzoo.si.edu