Elisabeth Sparkle (Demi Moore) strålar där hon för hundrafemtioelfte gången drar sitt träningspass inför tv-kamerorna. Den färggranna lycran smeker hennes vältrimmade kropp medan hon peppar tittarna.
När svetten väl lagt sig äter hon lunch med tv-producenten Harvey (Dennis Quaid) som helt oväntat låter henne få veta att hennes dagar som stjärna är räknade. Det finns inget liv i rutan efter femtio.
Castingprocessen är redan igång för att hitta en yngre förmåga.
Innan Elisabeth hinner deppa ihop helt får hon kontakt med ett företag som erbjuder henne en utväg. Det finns en ny produkt som gör att ens kropp kan producera en yngre, förbättrad version av sig själv.
Är hon möjligen intresserad av att testa?
Det finns bara ett aber: man måste följa väldigt specifika regler och se till att de två versionerna av ens jag inte vill olika saker.
Rasande snyggt
Den franska manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat har skapat ett verk som utan tvekan kommer att väcka starka reaktioner och ge upphov till debatt var än den drar fram.
Vad säger den om den åldrande kvinnans värde? Om samtidens kroppsfixering och den tidlösa drömmen om evig ungdom? För att inte tala om människans vilja att leka Gud?
Och alla dessa frågor levererar den i ett elegant paket bestående av idel rena linjer, starka färger och stilig symbolik som garanterat kommer att sysselsätta kommande års filmstudenter.
Här finns korridorer som påminner om hotellet i Stanley Kubricks The Shining, en ”aerobic-look” som andas Jane Fondas 1980-talssvett, slemmigt kroppsäckel à la David Cronenbergs The Fly och ett missbrukarvansinne som för tankarna till Darren Aronofskys Requiem for a Dream.
Samtliga rollkaraktärer är starkt förknippade med specifika attribut – Elisabeth med sitt långa svarta hår, hennes yngre version med sitt bländvita Lolita-leende. Producenten med sina smaklösa kostymer.
Kort sagt: det hela är snyggt på ett oerhört stiliserat sätt. Och inledningsvis fungerar det.
Stjärnan Demi Moore
Fargeats val att lyfta fram Demi Moore ur Hollywoodskuggorna är ett genidrag. Här har vi en skådespelare som under hela sin karriär blivit definierad i relation till sitt utseende och dess formbarhet.
Till och med håret har upprepade gånger stått i centrum.
På 1980-talet var hon den snygga bratpack-tjejen med långt hårsvall, på 1990-talet körde hon med korta frisyrer och fick spela vuxna roller i filmer som Ghost (1990) och A Few Good Men (1992) och Indecent Proposal (1993).
1992 blev det ramaskri när hon höggravid poserade naken på pärmen till Vanity Fair och fyra år senare gav hennes nakenhet i filmen Striptease (1996) upphov till många höjda ögonbryn.
Det var när Moore rakade av sig håret och hårdtränade sin mammakropp för att spela beväringen GI Jane (1997) som hon slutgiltigt stötte på patrull. Vilken typ av feminism förutsätter att kvinnor slår lika hårt som män och vrålar ”suck my dick” när det drar ihop sig till dramaturgiskt klimax?
2003 zoomade man än en gång in Moores kropp när hon dök upp i bikini i Charlies Angels och fick en hel värld att undra hur hårt 40 plussaren pressat sin kropp.
Sedan dess har det genomgående talats mer om Demi Moores utseende än om hennes kapacitet som skådespelare. Och allt detta bidrar förstås till att skapa stora förväntningar på rollen i The Substance.
I hur hög grad leker man med hennes egen image?
Svaret är att ansatsen fastnar någonstans på vägen. Visst är Moore fenomenal och visst klär hon av sig alla masker både bildligt och konkret – men ändå känns det som om manuset inte vågat löpa linan ut.
Body horror med hög splatterfaktor
Efter en lysande inledning och en lovande upptrappning faller The Substance i slutskedet för frestelsen att skruva upp den visuella volymen tills hela härligheten exploderar.
Istället för att hålla fast vid inledningens krypande skräck med dess nyansering väljer Fargeat att plocka fram hela den samlade monsterarsenalen.
Det sorgliga är att man som tittare ganska snart blir avtrubbad och börjar längta efter sluttexterna. När dessa väl kommer har åtminstone jag hunnit glömma de intressanta tankar som höll på att ta form medan Elisabeth höjde den första sprutan med den gula substansen.
Istället sitter jag där med förhöjd puls och en gnagande känsla av att ha bevittnat en film som försöker ge den exploaterade kvinnokroppen upprättelse – genom att i närgångna bildsvep exploatera den kvinnliga kroppen.
Den som är perfekt formad med ansat sköte och vältrimmade muskler. Den som fortsätter att vända smärtan, ångesten och självhatet inåt.
