På Göteborgs bokmässa träffar Svenska Yle dramatikern Gertrud Larsson. Hon skrattar och säger att vi har stött på den enda kulturarbetaren i Sverige som försvarar regeringens försök att ta fram en svensk kulturkanon.
– Alltså om det kan få någon att öppna en bok så fine. Problemet är ju att folk inte läser överhuvudtaget, säger Larsson.
Den svenska regeringen har utsett en kommitté med uppdrag att utse konst- och kulturområden som ska ingå i en svensk kulturkanon – en slags gemensam nationell uppfattning om kulturen och konsten.
Uppdraget är politiskt och i bakgrunden finns en uppfattning om att många inflyttade har allt för vaga begrepp om det svenska samhället och kulturen.
– Det finns en upplevelse att vi har väldigt mycket mångfald men ganska vaga föreställningar om ett gemensamt vi. Så jag tror det finns ett behov av att bygga fram någonting som vi alla kan relatera till. Något som unga människor kan lära sig när de kommer till Sverige så de får en karta och kompass och orientera sig i Sverige, säger professor Lars Trägårdh som leder kommittén.
Väcker rädsla för att bli exkluderad
Många kulturarbetare ser med misstro på försöket att skapa en kulturkanon. Det anses vara nationalistiskt och auktoritärt, medan kulturen och en eventuell kulturkanon är någonting som bör vara dynamiskt och växa fram av sig själv.
Vetskapen om att det nationalistiskt sinnade partiet Sverigedemokraterna ligger bakom kraven gör inte känslorna svalare.
På Bokmässan i Göteborg handlar diskussionen om böcker.
– Om man går in och säger att vissa böcker är mer svenska eller viktigare än andra så hamnar man lätt i en debatt som blir problematisk och farlig, som bjuder in till lätt rasistiska tankegångar, säger Johan Sandberg McGuinne som är ordförande Tjállegoahte – författarcentrum Sápmi.
Poeten Amer Sarsour tar det inte så allvarligt. Så länge han själv får ingå i kulturkanon kan det väl vara okej, säger han.
– Bra eller dåligt? Jag lägger inte så mycket värdering i det, jag skulle säga att det beror på vilket syftet är. Är det till för att främja något gott ja då är det okej. Är det till för att exkludera andra människor, då säger jag nej.
Finlands kultur en del av det svenska
Lars Trägårdh tar kritiken med ro. Han vet att projektet är ett rött skynke för kultureliten.
Det är inte heller just den läsande klassen som behöver en kulturkanon, utan de som strävar efter att bli en del av samhället.
– Det är fråga om lika tillgång till vårt gemensamma kulturella kapital. Detta är oerhört viktigt för att man i Sverige ska kunna nå framgång, trivas, göra karriär och bli lycklig, säger han.
Samtidigt bjuder han också sina politiska uppdragsgivare på motstånd. Ännu vill han inte säga om han ens tänker föreslå några konkreta listor över böcker och konstverk även om det ingår i uppdraget.
I stället säger han sig inspireras av Hollands kulturkanon som snarare öppnar fönster in i landets idéhistoria.
För Trägårdh är de svenska institutionerna, rättsstaten och demokratin minst lika viktiga som konsten och litteraturen.
Något uteslutande nationalistiskt projekt anser han sig inte heller hålla på med, utan säger att influenser från andra kulturer är en given del av det svenska samhället.
Särskilt Finland som var en del av Sverige i 800 år har en självklar plats, säger han.
Mumindalen svenskare än det svenska
Ebba Witt-Brattström, av sitt förlag beskriven som Sveriges mest kända litteraturprofessor, är kluven till regeringens kulturkanonprojekt.
– Jag tror inte att Sverige behöver en litteraturkanon om den ska tas fram av den grupp som har tillsatts för att eventuellt göra det.
– Men jag tror att vi verkligen behöver förstärka litteraturundervisningen i skolorna. Och det är jag gärna med och bidrar till, säger Witt-Brattström.
Hon anser att det finns en märklig uppfattning att unga läsare inte skulle kunna intressera sig för klassikerna i litteraturen.
Själv har Witt-Brattström en klar uppfattning om vilka författare som kunde ingå i en litteraturkanon: Edith Södergran, Moa och Harry Martinson och Tove Jansson.
Två av dem är från Finland...
– Jag tänker ju mer i termer av svenskspråkig litteratur och då tycker jag att Tove Janssons Mumindal är drömmen om folkhemmet, där man bryr sig om vartenda knytt, där godheten segrar i en tid av yttre hot, kometer eller atombomber.
– Och sen är det ju bara så helt strålande litteratur, säger Bratt-Wittström.