Redan år 1968 beslöt de finländska massmedierna gemensamt att övervaka sig själva för att bidra till förtroendet för journalistiken. Så föddes Opinionsnämnden för massmedier (ONM) som försöker se till att medierna följer Journalistreglerna.
Praktiskt taget alla seriösa finländska medier har förbundit sig till de reglerna.
Och nu (1.10) har de reglerna uppdaterats och moderniserats. Det överraskande i sammanhanget är kanske hur lite som har behövt ändras. Klassiska ideal står sig, hur dramatiskt medielandskapet än har förändrats under de senaste 10–15 åren.
Regler för journalister alltså? Nja, egentligen är det ju precis lika mycket regler som tagits fram med tanke på er, publiken – för er som konsumerar det medieinnehåll som journalisterna publicerar. Ett slags ”facit” mot vilket ni har rätt att betygsätta det vi gör.
Vem som helst kan göra en anmälan till ONM ifall man upplever att vi i vårt arbete brutit mot god journalistisk sed. Och tro mig – även om nämnden inte utdömer några egentliga straff eller böter, så anses det pinsamt att fällas i nämnden.
Självregleringen verkar faktiskt fungera, vilket syns inte minst i det internationellt sett väldigt höga förtroendet för medier i vårt land. Det i sin tur gör att vi som land är bättre rustat för diverse informationspåverkan utifrån (läs: Ryssland).
Egentligen är det ju precis lika mycket regler som tagits fram med tanke på er, publiken
Läser man igenom Journalistreglerna kan man ändå med rätta tycka att de slår fast rätt självklara saker. Om vikten av sanningsenlighet och oberoende, om den intervjuades rättigheter, om etiken i brottsrapportering, om anonymitet, reklam och så vidare.
Jag hör redan vissa säga: det där låter ju visserligen bra, men nog är det i praktiken mest blomsterspråk och högtravande ideal.
Men Journalistreglerna är högst närvarande och konkreta för oss på verkstadsgolvet, varje dag.
Ta till exempel sprejandet av Riksdagshuset förra veckan. Det var viktigt att allmänheten fick veta vad som händer i samhället (Journalistregel nummer 1), men minst lika viktigt att de som utsätts för hård kritik (i det här fallet miljöaktivisterna) fick förklara och försvara sitt handlande (regel nummer 21).
Nej, det är inte samma sak som att vare sig godkänna eller förstå deras agerande, utan en självklar del av verklighetsbeskrivningen. Nog var det ju väsentlig information för publiken att känna till vem aktivisterna riktigt var, och vad de ville med sin aktion, alldeles oberoende om man tycker att deras tillvägagångssätt var berättigat eller inte.
Kontext och bakgrund, liksom också den diskussion som följer på stora nyhetshändelser som den här, är en del av att berätta ”vad som händer”. Det är inte detsamma som att ge gratis publicitet.
Journalistreglerna är högst närvarande och konkreta för oss på verkstadsgolvet, varje dag
Eller ta den grävande journalistiken. Vi gjorde nyligen en uppmärksammad kritisk granskning av äldrevården vid Esperis vårdhem i Jakobstad.
Den publiceringen föregicks av flera avväganden som direkt hade med Journalistreglerna att göra: förhöll vi oss tillräckligt kritiskt till våra informationskällor (regel nummer 12), säkerställde vi att våra källor kunde ge oss information på ett konfidentiellt sätt (regel nummer 14), hade rubrikerna täckning i innehållet (regel nummer 15), kunde vi på ett tillräckligt trovärdigt sätt argumentera för varför vi hade tillåtit anonyma källor (regel nummer 13)?
Och framförallt: kunde vi med gott samvete säga att vår rapportering respekterar allas människovärde och skyddet för privatliv (regel nummer 23, respektive 25)?
Frågan handlade ju om sårbara äldre, om känsliga saker kring integritet och hälsouppgifter. I dylika fall måste pressetiken tåla en verkligt hård och självkritisk granskning.
Liknande knepiga gränsdragningar uppstår ofta då det handlar om namnpublicering i samband med brott (regel 32), om frågor som rör minderåriga (regel 27) eller om hur vi ska iaktta diskretion när det handlar om offer för olyckor och brott (regel 28).
För att inte tala om hur och när vi ska göra rättelser (regel 35), ifall någon påpekar det via publikresponsen (eller vi själva märker brister och fel).
Att man inte håller med om något man läst, sett eller hört är inte tillräcklig grund för att anmäla ett innehåll
Om vi inte hade något regelverk att luta oss mot, skulle de enskilda besluten präglas av godtycke och personligt tyckande.
Journalistreglerna är hela 37 till antalet, så för den finländska mediekonsumenten finns det gott om principer att hänvisa till om man är missnöjd med rapporteringen, det vill säga om medierna inte lever som de lär.
Vad Opinionsnämnden däremot inte tar ställning till är sådant som gäller åsikter – att man inte håller med om något man läst, sett eller hört är inte tillräcklig grund för att anmäla ett innehåll. Och så måste det förstås vara.
I ett opinionsklimat där många är stenhårt övertygade om sin egen sanning är det viktigare än någonsin att man konfronteras med sådant som strider mot ens egen världsbild och egna värderingar. Att medierna redogör för sådant är en helt central del av pressfriheten och den redaktionella självständigheten.
Men på den punkten är det förstås upp till bevis för oss journalister.
Återger vi på ett korrekt sätt det finländska samhället i all sin brokighet? Var finns de vita fläckarna i vår rapportering och var finns det slagsidor? Vad gör vi för att skingra den misstro som många – alla goda föresatser till trots – ändå känner mot oss?
Brister finns det utan tvekan gott om i vår bransch. En självreglerande verksamhet kommer alltid att vara ofullständig. Någon exakt manual för god journalistik finns inte och kommer aldrig att finnas. Men Journalistreglerna ger åtminstone en bra grund att stå på.
Jonas Jungar är innehållschef på Svenska Yle med ansvar för journalistik och etik. Han har haft flera olika redaktörs- och chefsbefattningar inom huvudsakligen nyhetsjournalistik sedan 1995.