Ellen Strömberg är en författare som har ett flertal titlar för både barn, unga och vuxna bakom sig. Hon slog på stort då hon år 2022 kammade hem det svenska Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin ungdomsroman Vi ska ju bara cykla förbi (2022).
I och med ungdomsboken Ingen början inget slut visar Strömberg att hon ingalunda har tappat bort sig bland förväntningar och bubbelglas i författarskapets slingriga korridorer. Med en välarbetad intrig och ett mångskiftande språk, som också gör att berättelsen lämpar sig väl för äldre läsare, har hon skrivit en bok som har en sällsynt kombination av lätthet och djup.
Utan att skynda på sig bygger Strömberg upp det lilla samhället där handlingen utspelar sig. Vi får följa den 14-åriga Benjamin (Benny) som hittar sig själv i en husvagn på den österbottniska landsbygden, en sommar då hans pappa jobbar med arkeologiska utgrävningar. Benny är uttråkad, hans enda vän Olivia är upptagen på annat håll och på campingplatsen huserar endast Carola och Harald som mest hänger utanför sin husvagn, samt några hippier som sysslar med diverse sinnesutvidgande aktiviteter från sin rymdskeppsliknande bas. När Tristan dyker upp på stranden, tar allt en ny vändning.
I de jämnåriga pojkarnas bekantskap föds ett spirande intresse för omgivningen, bygdens mystiska sägner och inte minst varandra. Attraktionen emellan dem går inte att ta miste på, och till en början hoppas jag att passionen ska komma in som en storm och riva till ordentligt. Det visar sig dock att det inte riktigt är så det går till. Ju mer berättelsen vecklar ut sig, och avslöjar mönster och historier jag aldrig skulle ha kunnat gissa mig till, förstår jag att det här är en romans som låter vänta på sig.
Österbottniskt lugn går hand i hand med magiskt tänkande
Det är enkelt att låta sig hänföras av berättelsens stilla lunk. Boken präglas av Österbottens lugn som så ofta går hand i hand med ett magiskt tänkande som dyker upp i form av bönehus eller sökande efter andra dimensioner. Kanske är det just på grund av skärgårdsidyllen, närheten till småstaden, persongalleriet och inslaget av magi, som jag får för mig att boken känns som ett exempel på den välskrivna österbottniska litteratur som vi så ofta har glädje att ta del av i Svenskfinland. Det främmande ses på med misstänksamhet av lokalbefolkningen, de nyinflyttade behandlas som något slags kändisar och så finns det alltid rum för någon form av nyandliga bohemer.
Tidvis ter sig personerna i boken aningen förutsägbara och intrigen balanserar emellanåt på gränsen till att bli lite överdrivet förklarande. Speciellt dialogerna kring hippien Jess kan ibland kännas aningen klichémässiga och jag hade önskat att det hade funnits lite mer att säga om hans karaktär än att han håller på med yoga, letar efter spöken och vill sprida mer kärlek i världen.
Trots tendensen att emellertid flirta med klyschor, är Strömbergs språk så målande och finkänsligt att läsningen blir ett nöje. Det är liksom omgivningen – lätt och luftigt som en sommardag. Även de välplanerade kapitlen som följer ett liknande mönster, är uppbyggda så att intresset för vad som kommer att hända, växer sig allt större ju mer jag läser.
Skickligt ihopvävt persongalleri
Förhållandet mellan Benny och Tristan beskrivs med omsorgsfullhet och en känsla för deras bakgrunder och personligheter. Det som Benny uppfattar som vardagligt och tråkigt, blir i Tristans ögon spännande och fullt av historier – en skillnad som Strömberg mästerligt får ord på. Pojkarnas spirande intresse för varandra är skickligt ihopvävt med de andra personerna i boken – pappan och hans hälsofixering, de alldagliga Harald och Carola, de egensinniga hippierna, Tristans familj och den bulldogsliknande Tommy Tusen som har en secondhandbutik inne i den närbelägna staden.
Förhållandet som Benny har till sin mamma, som för ett år sedan dog i cancer, är också porträtterat med stor vördnad och känsla för det som blir kvar i en familj när en väsentlig del går bort. Utan att det blir långrandigt eller överdrivet sentimentalt väver Strömberg in Bennys minnen av henne, berättar om deras likheter och olikheter och förklarar hur förhållandet mellan Benny och hans pappa har förändrats sedan bortgången.
När magin söker sig in i berättelsen i form av ”everlevare” – människolika varelser som lever bland människor men som inte föds och dör liksom vi – är jag först inte alldeles övertygad. Måhända är det ordvalet ”everlevare” som skaver lite, det låter som om ett nutida tonårspåhitt har sökt sig in i gammal bygde-folklore. Strömbergs dedikation till hur sägnen blandar ihop sig med realiteten är dock så pass övertygande att det här är en detalj jag så småningom glömmer bort.
Filmatiskt mot slutet
Mot slutet tar sig intrigen allt mer filmatiska proportioner och jag frågar mig om vi inte snart har med ett finlandssvenskt filmmanus att göra? Jag kan nästan höra Bennys röst, när han i epilogen skriver ett brev till Tristan och reflekterar över det skedda och oskedda. Jag ser även kamerans panoreringar över de österbottniska slätterna och solen som färgar hav och himmel orange och kan bara hoppas att någon vill göra film av det.
Strömberg har etablerat sig som en författare som självsäkert dragit in på nya marker och nu inte heller duckar undan för lite väl genomtänkt magisk realism. Vid sidan av författarskapet hörs hon bland annat också regelbundet i Svenska Yles podd Sällskapet samt driver den populära bloggen Din BFF Ellen sedan ett 20-tal år tillbaka. För att själv dra till med en gammal klyscha ter hon sig mer eller mindre som ett riktigt gott vin som bara blir bättre med åren. Vad ska Strömbergs nästa klunk ha toner av? Det känns som att det kan bli vad som helst, men jag gläder mig redan åt nästa årgång.