I inledningen till den nyutkomna självbiografin Ludmila – svenskare kan ingen vara (skriven i samarbete med journalisterna Johar Bendjelloul och Henrik Johansson) berättar Ludmila Engquist att hon inte vill be om förlåtelse för alla de skandaler och spekulationer hon gett upphov till.
På sin höjd vill hon be om förståelse eftersom hennes livsval inte alltid varit rationella utan framtvingats av kontrollerande män, desperation och depressioner.
I boken blir det fort uppenbart att Ludmila sprungit för att hon måste, inte för att hon ville.
Det fanns inget jag tyckte om med häcklöpning, men häcklöpning fick det bli.
Ludmila Engquist
I Sovjetunionen var idrott ett sätt att skaffa sig fördelar och anseende. Rekord kunde omvandlas till en bostad eller en bil och Ludmila som kom från fattiga förhållanden insåg fort att idrotten för henne blev det halmstrå som skulle garantera henne ett bättre liv i framtiden.
Genom att helhjärtat satsa på häcklöpningen skulle hon dessutom komma bort från den ångestfyllda hemmiljön där pappans alkoholmissbruk och misshandel förmörkade vardagen för Ludmila och hennes mamma.
Ludmila är målmedveten och rationell och bestämmer sig för att satsa på häcklöpning. Konkurrensen inom just den här friidrottsgrenen är inte särskilt stor i Sovjet och med sin bakgrund som gymnast inser hon också att hennes välutvecklade motorik är som klippt och skuren för att flyga över häckar.
Idrotten en frizon
När Ludmila är 15 år gammal rymmer hon hemifrån och flyttar in hos sin farmor. Hon börjar träna målmedvetet och ett år senare träffar hon Nikolaj Narozjilenko som blir hennes personliga tränare och pojkvän trots att han är 10 år äldre.
Det familjevåld som Ludmila flytt ifrån stöter hon dessvärre på i den nya relationen. Också Nikolaj är alkoholiserad och våldsam, men som tränare ser han hennes potential och hur den kan omvandlas till en fribiljett till ett bättre liv.
I häcklöpning handlar det inte om snabbhet, utan om teknik.
Ludmila Engquist
Ludmila blir ett verktyg för Nikolajs egna ambitioner, men också under den inledande landslagskarriären är det andra som bestämmer över Ludmilas träningspass och hennes kropp.
På det sovjetiska landslagets träningsläger anses det vara självklart att manliga lagledare knackar på hos kvinnliga idrottare när dagens träningspass är utförda. Dessutom tillkommer dopningen som i Sovjetunionen satts i system och som också Ludmila involveras i eftersom alla äter “vitaminpreparaten” som läkarna ordinerar.
Ludmila lever i en tuff värld som kantas av våld, övergrepp och dopning. Som en maskin fortsätter Ludmila ändå att springa, eftersom det är det enda hon kan och för att framgångarna ger henne fördelar.
Sammanbrott och nya vägar
När Sovjet i början 1990-talet rasar samman inträder en lugnare period i Ludmilas liv. Statens och tränarens grepp om henne minskar och samtidigt får de ryska idrottarna en chans att tjäna pengar på sin snabbhet.
Med hjälp av den svenska agenten Johan Engquist tecknar Ludmila lukrativa avtal med utländska sponsorer och tävlingsarrangörer och vid sidan av den affärsmässiga relationen utvecklar paret också en kärleksrelation som inleder ett helt nytt kapitel i Ludmilas liv.
Svenskt medborgarskap, en svensk man, en flytt till Sverige och ett olympiskt guld i blågul dress i Atlanta 1996 gör Ludmila till hela Sveriges kelgris. När hon besegrar bröstcancern och under cytostatikabehandlingar fortsätter att imponera på löparbanorna, finns det inga gränser för hennes popularitet.
Bara fem år senare ska Ludmila vara hatad och föraktad när hon efter en seriös satsning på bobsleigh blir fast för dopning. Det idrottande Sverige som älskat henne öppenhjärtigt, fördömer henne lika förbehållslöst och till följd av skammen och den offentliga uthängningen väljer Ludmila att flytta till Spanien.
Skam och stolthet
Ludmila – svenskare kan ingen vara bjuder på gripande läsning. Hennes röst är tydlig och rättfram när hon oförskönat berättar om sina svek, sitt självmordsförsök eller den ständiga smärtan som följt henne efter den avslutade idrottskarriären.
Samtidigt visar boken bilden av en målmedveten kvinna som kan ta sig fram i livet, alla hinder till trots. Många gånger har priset varit alltför högt och Ludmila tvingats betala med sin hälsa, men samtidigt har uppoffringarna lett till något nytt och insikten om att man trots allt kan bryta sig loss.
Det är både sorgligt och beklämmande att läsa om hur idrotten i Ludmila Engquists liv var både fängelse och fristad.
Trots ännu ett nedslående cancerbesked verkar Ludmila idag ändå ha försonat sig med sitt liv och sina misstag. Den trygghet hon letat efter verkar hon nu ha funnit. Hon behöver inte längre vara bäst. Hon behöver inte skämmas längre. Det enda hon ber om är en smula förståelse.