Hur var det Winnerbäck sjöng?
Tandläkarväder.
Jodå, nu känner vi igen höst-Helsingfors. Här hälsade en hel huvudstad på Heimir Hallgrimsson med tusen nyanser av grått, hällregn och virvelvindar som vred upp obehaget.
Det gick inte att undvika en tanke: Vilken talande och alldeles perfekt kuliss för Nations League-mötet mellan Finland och islänningens Irland.
Ett väl tilltaget följe irländska reportrar fingrar redan på att höja volymen runt Hallgrimsson – förbundskaptenen som knappt har installerat sig i ett landslag som bara har slagit Gibraltar i tävlingsmatcher sedan sommaren 2022.
– Vi är i en nedåtgående spiral, som Hallgrimsson sa.
Spegel, spegel, Finland.
Om Irland knappt kommer ihåg hur man vinner, har Finland fullt upp med att minnas hur man kittlar massorna med något positivt. Landslaget drog i gång hösten och det nya Markku Kanerva-projektet med noll poäng, noll avslut och noll tilltro.
Nu kommer höstrusket hand i hand med en av landslagets oktobertraditioner: T-korsning på Olympiastadion.
En match för trovärdigheten
Markku Kanerva plaskade runt i sin regnjacka, spelarna doppade tårna i en gräsmatta som inte började må bättre då Finland nötte en sista gång inför torsdagen.
Landslaget pratar med enad tonträff om att den taktiska korrigeringen av kursen måste få ta lite tid, Lukas Hradecky rubriksätter den förra samlingen som den intensivaste på åratal, Rasmus Schüller konstaterar att kallsupen i Grekland var en stor besvikelse.
Och nu återstår timmar till en match för trovärdigheten.
– Process eller resultat? Med tanke på läget är resultat oerhört viktigt, säger Kanerva.
Man överdriver inte om man påstår att spelarna går ut mot Irland för att lätta på trycket mot Kanervas blottade strupe. Allt fler tvekar, Olympiastadion kommer att vara halvtom och det håller inte att gömma sig bakom en sen avsparkstid för att förklara bort landslagets sämsta publiksiffra på länge.
Ett vinnande landslag intresserar och Finland är inte ett vinnande landslag just nu.
Läckande defensiven oroar
Finland bygger om och renoveringen startade med felbeställt virke. Det är enkelt att peka på noll skott på mål i september och ringa in varför landslaget förlorar.
Sexton insläppta på sex matcher i år är däremot statistiken som borde oroa mest. Klubbfotbollens riktning går tydligt mot fokus på det offensiva spelet, men (ursäkta klyschan) landslagsfotboll är annorlunda.
Mindre tid, sämre förutsättningar, färre matcher.
Det försiktigare, mer försvarsfokuserade spelet kan fortfarande ge framgångar i en landslagskontext. Därför är det odiskutabelt att ett materialmässigt svagare Finland i första och andra hand borde borra i de problemen.
De kritiska blickarna riktas mot defensiven och frågan är verkligen om det finns en trygg ledare att luta sig mot. Lukas Hradecky kan inte leda ett försvar från mållinjen, Robert Ivanov har rusat bort sig rätt många gånger, Arttu Hoskonen är inte Messias efter en bra insats på Wembley och bakom dem ekar det rätt tomt.
Landslagets läge i ett nötskal: Trubbigt framåt och skört bakåt är en kombination som gör att det ilar av vånda i hela kroppen.
Seger över Irland skulle ge nödvändig bedövning. Den akuta tandvärken slår till om det blir förlust.
Mats Ahlnäs är sportreporter på Svenska Yle och har bevakat herrlandslaget i fotboll på nära håll i över tio år.