”Med facit i hand så borde jag ha anmält”

Svenska Yle har nyligen rapporterat om vårdpersonal och läkare som bevittnat vanvård på Esperis vårdhem Edit.

Efter det har bolaget Esperi Care låtit göra en utredning. Enligt den externa experten Labqualitys utredning är vården ”ändamålsenlig” och ”uppfyller myndigheternas krav”.

Ett tiotal vårdanställda och några anhöriga har ändå kontaktat Svenska Yle och de ger en helt annan bild.

I den här artikeln har vi intervjuat anhöriga till äldre som har bott eller nu bor på Edit.

En av dem är Lena Sjö, vars mamma Britta Sjö gick bort för drygt två år sedan.

Britta Sjö var bibliotekarie under sina yrkesverksamma år, berättar Lena. Under slutet av sitt liv hade hon många sjukdomar och var skör fysiskt, med svår värk i kroppen. Det krävdes starka smärtstillande mediciner för att rå på plågorna.

– Men trots det så var hon klar i huvudet och visste precis vad som hände omkring henne. Hon läste böcker, hon var intresserad av vad som hände i världen och politiska händelser var hon mycket mer insatt i än vad jag är, säger Lena Sjö.

Britta Sjö ville bo hemma så länge som möjligt och det gjorde hon. Våren 2022, då hon var 84 år gammal, gick det inte längre.

Jag tror att mamma hade levt längre om hon inte kommit till Edit, men det är förstås inget jag kan bevisa

Lena Sjö, anhörig

Österbottens välfärdsområde erbjöd henne en plats på vårdhemmet Edit. Lena Sjö hade hört oroväckande rykten om Edit och frågade om vården där höll måttet. Men hon fick lugnande besked från de ansvariga vid välfärdsområdet.

– Jag fick uppfattningen att nu var problemen på Edit lösta, att vården hade börjat fungera bättre. I dag vågar jag inte tänka på hur det har varit före, om tiden då min mamma var där skulle föreställa ”bättre”, säger Lena Sjö.

Välfärdsområdets uppfattning om att problemen på Edit var lösta år 2022 går hand i hand med den bild som även Esperi Care gett av verksamheten. Vårdhemmet Edit öppnade år 2017. Bolaget har tidigare medgett att man under de första åren periodvis hade ont om personal och led av täta chefsbyten, men har samtidigt framhållit att läget stabiliserats sedan dess och att det inte gjorts nya anmälningar mot boendet sedan år 2020.

Längre ner i artikeln kan du läsa om hur Esperi bemöter den nya kritiken. Längre ner kan du också läsa om tre personer med äldre anhöriga som nu bor på Edit.

Två fruktansvärda månader

Lena Sjö fattade ett snabbt beslut tillsammans med sin mamma.

Lediga platser på något annat boende i Jakobstadstrakten fanns inte och Britta Sjö flyttade in på Edit i början av maj 2022. Sedan följde två månader som Lena Sjö minns som förfärliga.

– Jag tror att mamma hade levt längre om hon inte kommit till Edit, men det är förstås inget jag kan bevisa.

Lena Sjö tvekar inte när hon lägger fram sina anklagelser. Det beror dels på att mamman var så skärpt och kunde berätta vad som hände henne och dels på att mor och dotter hade så tät och bra kontakt.

– I princip besökte jag henne på Edit varenda dag, också på helgerna. Om jag inte åkte dit så pratade jag med henne i telefon.

Utöver det här förde Lena Sjö ständigt anteckningar över vad som hände. Den digitala dagboken har hon fortfarande kvar.

Blev utan tillräcklig smärtlindring

Det började med att mamman berättade att hon inte fick medicinerna som hon skulle.

Ibland kunde hon få vänta flera timmar för länge på att få ett läkemedel hon behövde. Andra gånger blev hon helt utan läkemedel hon hade rätt att få vid behov och som hon upprepade gånger hade bett om att få. Hit hörde exempelvis läkemedel mot illamående och olika smärtstillande.

– Vid ett tillfälle sade hon att hon inte hade fått någon värkmedicin på hela dagen. Hon sade att det inte heller lönar sig att ringa i larmet, hon får ändå ingen medicin.

Flera gånger fick Britta Sjö sina mediciner först då Lena Sjö kom på besök och sade till om saken.

Hon ringde i larmet flera gånger, under en lång tid, men ingen kom

Lena Sjö, om då mamman fallit på Edit

Britta Sjö hade rätt till narkotikaklassad smärtlindring. Också Edits dåvarande ansvarsläkare Katarina Näs hade gått igenom hennes läkemedel och godkänt fortsatt användning av sådan smärtlindring, berättar Lena Sjö.

– En natt när mamma begärde den här värkmedicinen så sade hon att vårdaren gav henne en annan. Hon kände igen sina mediciner och visste hur tabletterna skulle se ut. Då hon sade till om att det är fel medicin kom vårdaren med en annan medicin som hon inte heller kände igen.

Lena Sjö konstaterar att mamman hade klart mer ont än vad hon skulle ha haft om hon verkligen konsekvent fått den smärtlindring hon hade rätt till.

– Hon hade onödigt ont. Ofta när jag kom dit så låg hon och vred sig av smärta. Särskilt i benen hade hon svår värk.

Tvingades sitta så länge i matsalen att det var en plåga

Snabbt blev det ett problem för Britta Sjö att sitta länge i rullstolen hon använde då hon skulle till matsalen.

– När hon hade ätit färdigt i matsalen så blev hon kvarlämnad där länge. Och hon kunde inte på egen hand ta sig tillbaka till sitt rum, utan hon måste vänta på att någon skulle föra henne.

En gång i mitten av maj kom Lena Sjö på besök vid 18-tiden på kvällen. Då satt mamman ensam kvar i ett hörn av matsalen, trots att maten hade serverats klockan halv fem.

– Hon var väldigt trött, hon mådde illa och hon behövde gå på toaletten.

Då Lena Sjö tog upp problemet med personalen svarade man att det är bra för klienterna att vara uppe och inte bara ligga i sina sängar hela tiden.

– Men då tycker jag att det ska ges förutsättningar för att orka med det. Hon borde ha kunnat sitta bekvämt och hon borde ha fått sina värkmediciner och sin medicin mot illamående så att hon skulle ha mått bättre då hon var uppe.

Blev utan kvällsmål

Efter det här ville Britta Sjö inte längre äta i matsalen om kvällarna.

Man kom överens om att hon skulle äta åtminstone lunch och middag på plats i matsalen, men vid behov skulle hon få frukost och kvällsmål till sitt rum.

– Det fungerade ibland och ibland inte, det hände att hon blev utan mat, säger Lena Sjö.

För att mamman skulle få i sig någonting varje kväll köpte Lena Sjö burkar med näringsdryck till henne. Mamman hade dessvärre inte tillräckligt med kraft i händerna för att få upp burkarna.

– En lördag kväll ringde hon mig och berättade att hon inte hade fått någonting att äta. Hon hade bett en skötare öppna en av burkarna med näringsdryck, men den här skötaren kunde varken svenska eller finska. Hen gick sin väg och kom inte tillbaka.

Liggsår efter bara två veckor

Britta Sjö hade sedan tidigare en högerarm som nästan var obrukbar, på grund av ett benbrott som inte hade läkt som det skulle.

Hon kunde därför endast ligga på rygg. Hon hade tillbringat mycket tid sängliggande även hemma. Ändå hade hon aldrig fått liggsår, eller trycksår som det numera kallas inom vården.

– Men efter bara två veckor på Edit fick hon trycksår på båda hälarna. Jag ifrågasatte madrassen som de hade där, eftersom mamma sade att den var väldigt obekväm.

Lena Sjö berättar att hon fick beskedet att man på Edit har dyra specialmadrasser som är gjorda för att motverka trycksår.

– Om man då får trycksår på ett par veckor så förstår jag mig inte på det. Jag provade madrassen och det var tjock plast på den, vilket kändes obehagligt.

Inte heller trycksåren vårdades som de skulle, enligt Lena Sjö. Underlakanet i sängen var ofta fullt med fläckar och mamman sade att hon hade så ont i fötterna eftersom såren sällan sköttes om.

– Jag ringde dit och frågade om saken. En vårdare svarade att såren ska ses om var tredje dag, men att det inte hade blivit gjort som det skulle just då.

Lena Sjö fick besked att mammans sår skulle ses om samma kväll. Själv tyckte hon att såren såg ut att behöva läggas om oftare än vad som var fallet.

Tog i mamman för hårt – blev stort sår

Britta Sjö hade tunn och skör hud och fick lätt blåmärken. Instruktioner om att man måste hantera mamman med lätta och varsamma händer hade inte nått alla vårdanställda.

Vid ett tillfälle då mamman skulle lägga sig i sin säng tog en vårdanställd i hennes ben för hårt.

– Hon sade att de inte får röra hennes ben, att hon har så ont. Men den här vårdaren tog tag i benet i alla fall och lyfte upp det i sängen, vilket gjorde att hon fick ett stort blåmärke som senare utvecklades till ett stort sår.

Såret, omkring tio centimeter långt och några centimeter brett, blev alldeles svart.

Snart konstaterades mamman ha högt infektionsvärde, men Lena Sjö fick aldrig veta om infektionen satt i såret på benet eller i trycksåren på hälarna eller någon annanstans.

Föll och slog larm, men ingen hjälp kom

En kväll när Britta Sjö skulle sätta sin mobiltelefon på laddning inne i sitt rum, föll hon.

Nu fallerade vården på Edit grovt, säger Lena Sjö.

– Enligt vad hon efteråt berättade för mig hade hon ringt i larmet flera gånger, under en lång tid, men ingen kom.

Först då en vårdanställd kom på rutinrunda för att dela ut kvällsmedicinen upptäcktes mamman på golvet.

– Efteråt fick jag motstridiga besked av personalen. En person sade att det inte hade kommit något larm, och en annan sade att det kommit så många olika larm att ingen hade hunnit dit.

En i vårdpersonalen ringde samma kväll upp Lena Sjö och berättade att mamman fallit, att de hade hittat henne vid utdelningen av kvällsmedicinen och att hon hade slagit huvudet och armen. Man hade också talat med en jourhavande läkare på Pihlajalinna som gjort bedömningen att det skulle gå att vänta tills följande morgon med ytterligare kontroll.

– Ännu idag anklagar jag mig själv för att jag inte åkte dit, fastän det var mitt i natten. Jag borde ha gjort det, men jag trodde ju i min enfald faktiskt att de hade på koll vad som hade hänt.

Hade brutit armen och tvingades använda den

Följande morgon blev Lena Sjö åter uppringd från Edit. Då fick hon beskedet att mamman skulle skickas till sjukhuset för kontroll av armen.

– Det visade sig att hon hade legat hela natten i sängen med bruten arm. På morgonen hade hon tvingats gå på toaletten och klä på sig och utföra alla sina morgonsysslor som vanligt. Och hela tiden hade hon tvingats röra på den brutna vänsterarmen, för höger arm var ju så gott som obrukbar.

Sjö åkte hemifrån så fort hon kunde och hann fram till Edit i tid för att ledsaga sin mamma. På sjukhuset visade röntgenbilderna att armen var illa bruten och att det förmodligen även hade varit till skada att Britta Sjö hade tvingats använda den så mycket.

– Båda benpiporna i handleden var av och de hade skjutits omlott.

Efteråt fick Lena Sjö höra av en vårdanställd på sjukhuset att man från akuten skulle ta kontakt med Edit eftersom man ansåg att Britta Sjö inte hade fått den vård hon hade behövt.

– Hon borde åtminstone ha fått ett stödförband över natten. Ännu hellre borde ambulans ha ringts, sade vårdaren till mig.

Dog inte långt därefter

Lena Sjö ansåg vid det här laget att vården på Edit var en katastrof.

Midsommaren närmade sig och i nästan två månader hade hon varit konstant orolig för sin mamma, trots att poängen med en plats på vårdhem hade varit att mamman skulle vara tryggare än hemma.

Hela tiden hade hon tvingats röra på den brutna vänsterarmen, för höger arm var ju så gott som obrukbar

Lena Sjö om sin mamma Britta

Anteckningarna Lena Sjö fört visar att hon på måndag före midsommar ringde till Edit och förde fram sitt missnöje, särskilt sade hon till om att mamman inte fick sina mediciner som hon skulle.

– Jag tyckte att ingen tog det här på allvar. Jag var trött, ledsen och upprörd. Jag sade precis vad jag tyckte.

Det visade sig ändå vara för sent. Britta Sjö var mycket sjuk och fick åka till sjukhuset igen. Där visade det sig att hon hade högt infektionsvärde och behövde få antibiotika intravenöst.

– Benen var alldeles blå, ena foten var vit. Hon hade det här stora såret på benet plus de stora liggsåren på hälarna. Sista gången hon måste upp på toaletten så bara skrek hon.

Lena Sjö tillbringade midsommarhelgen med flera besök per dag hos sin mamma på sjukhuset. På lördagen var mamman för första gången någonsin förvirrad, på söndag var hon inte längre vid medvetande och på måndag morgon dog hon.

Efteråt tänkte Lena Sjö många gånger att hon borde ha anmält Esperi.

– Med facit i hand så borde jag ha anmält vanvården. Men det var en stor sorg för mig. Fastän mamma hade varit sjuk länge så kom hennes död ändå så plötsligt. Och det var så mycket att ordna. Och så tänkte jag att vad kan jag ensam göra?

Under de två månader som Britta Sjö bodde på Edit ringde Lena Sjö två gånger till en bekant som jobbar med äldreomsorgsfrågor vid Österbottens välfärdsområde. Hon ville höra sig för om det fanns minsta möjlighet att få mamman flyttad till ett annat boende, men fick veta att det inte fanns lediga platser.

I dag är läget snarlikt och Österbottens välfärdsområde planerar lägga ner många boendeplatser.

Fler röster om vården på Edit: Anita kände genast igen sin mamma

Anita, som vi här väljer att kalla henne, blev bestört då hon läste Svenska Yles granskning. Hon säger att hon kände igen sin egen mamma då vårdanställda beskrev en demenssjuk kvinna som river sönder sin blöja och kladdar med sin egen avföring.

Anita har många gånger själv iakttagit sin mammas tvångsbeteende, som är relativt vanligt förekommande bland demenssjuka.

– Hon lade handen i blöjan och så rev hon loss små bitar. Hela golvet var fullt. Det första jag gjorde när jag kom på besök var att sopa upp det där. Fast jag satt där vid hennes sida, så gjorde hon det. Ofta var de där tussarna täckta med avföring och hennes händer blev smutsiga.

Anita försökte många gånger säga till på skarpen för att få mamman att sluta med detta beteende, men att bli arg var lönlöst.

I stället fick hon reda på att det finns något som heter hygienoverall, ett plagg som förhindrar den äldre att komma åt sin blöja. Anita ville att hennes mamma skulle få en sådan.

– Jag talade med Sara Sundqvist (enhetschef på Edit, red.anm.) om det. Men hon sade: ”Aldrig, vi använder inte sådana overaller här, de hindrar de äldres rörelsefrihet.” Man kan säga att hon snoppade av mig.

I dag är Anita olycklig över situationen. Mammans egenvårdare har nyligen talat om för Anita att beteendet med att riva sönder blöjan fortsätter åtminstone på nätterna. Anita har också kunnat konstatera att mammans naglar ofta är långa, oskötta och smutsiga undertill. Dessutom luktar mammans rullstol kraftigt av urin och Anita har försökt skura den ren.

Mamman själv kan lukta både urin och avföring och Anita undrar om blöjan byts tillräckligt ofta. Anita har också upprepade gånger varit upprörd över att mammans egna kläder, trots noggrann märkning av alla plagg, ständigt försvinner. För Anita känns det viktigt att mamman ska få vara ren och prydlig i sina egna kläder, det är ett sätt för henne att hedra den person som hennes mamma varit genom hela sitt tidigare liv.

– Dessutom är det smutsigt på Edit. Jag är en person som märker när det inte är rent, när toaletten är smutsig och när lakanen inte är rena. Jag tycker att det borde vara rent på ett vårdhem.

Anita vet att hon genom denna text kommer att bli igenkänd av personalen på vårdhemmet. Hon säger att hon känner viss oro för att hennes klagomål ska leda till att hennes mamma får sämre vård, men hoppas att det inte är så.

Också Anita har flera gånger övervägt att flytta sin mamma till ett annat boende.

– Men det är ju verkligen inte enkelt. Det finns inga lediga platser och att flytta en människa som är över 90 år gammal, hur ska det gå?

Efter att den här intervjun gjordes fick Anita ta emot ett samtal från vårdhemmet Edit. På vårdhemmet har man nu backat från sitt tidigare kategoriska nej till hygienoverall och läkare har gett det lov som behövs för att Anitas mamma ska kunna börja använda en sådan.

Nöjd med vården på Edit

Till Svenska Yle har också kommit ett brev från en person som är nöjd med vården den anhöriga får på Edit. Vi kallar henne Mikaela.

– Vår närstående säger sig trivas på vårdhemmet, och från vår sida har samarbetet med personalen fungerat bra, säger Mikaela.

Mikaela uppger att hon inte kan bedöma personalens behörighet för sina uppgifter, men säger att alla oavsett språkkunskap verkar vänliga och hjälpsamma. Vanvård har Mikaela inte sett på Edit.

Mikaelas anhöriga har flyttat till Edit i år och enligt henne har det under den här tiden ordnats rätt mycket aktiviteter för de boende, inklusive bingo, pyssel och tidningsläsning. Mikaela säger också att de boende under sommaren fick tillbringa tid ute på gården.

– Personalen månade om att följa ut de klienter som inte kan gå själva.

Annukka är rädd för följder om hon klagar

Även Annukka har en nära anhörig som just nu bor på Edit. Hon vågar inte ta risken att bli igenkänd av personalen på samma sätt som Anita.

– Jag vågar inte ta risken att min anhöriga ska drabbas om jag klagar, men nöjd med vården är jag inte, säger Annukka.

Annukka säger att smärtlindringen inte fungerar som den ska för hennes anhöriga. Hon hävdar att man inte på Edit har kompetens att sköta klienter med sådan problematik som hennes anhöriga har.

Annukka har hunnit iaktta en stor omsättning i personalen och känner sig osäker på om alla som vårdar hennes anhöriga har fått de instruktioner som krävs för att kunna hantera just denna klient.

– Och många gånger tycker jag att de helt enkelt inte bryr sig, säger Annukka.

Lena Sjö hoppas att hon kan hjälpa någon annan

Lena Sjö berättar att de hemska minnena och tankarna vällde över henne på nytt då hon läste Svenska Yles granskning om situationen på Edit.

– Jag läste om det här på tidigt på kvällen. Jag funderade länge på vad jag ska göra. Att det är för sent för mamma, men mitt i natten när jag fortfarande låg vaken bestämde jag mig för att ta kontakt och berätta vad jag har upplevt.

Hur känner du nu?

­– Det är jobbigt och jag anklagar mig själv för att jag inte gjort något tidigare. Men om det kan hjälpa någon annan så vill jag göra det här nu.

Lena Sjö vill tillägga att hon inte är ute efter att anklaga enskilda vårdanställda.

– Vårdarna har inget lätt jobb. Det såg jag när jag följde med där dagligen, att det var stressigt och för lite resurser. Jag hoppas och tror att de flesta vårdare gör så mycket och så bra de kan under de här omständigheterna. Det är högre upp som man ska söka felen.