I somras spelades ett makalöst roligt EM. Tyskland ordnade fotbollsfest, men där utanför stod England och surade.
Gareth Southgates lejon var tandlösa, negativa och intetsägande, så fruktansvärt tråkiga.
Tre månader efter EM-finalen? Ny, åtminstone tillfällig förbundskapten i Lee Carsley, samma stjärngalleri – och ett lika tempolöst spel utan själ och hjärta.
Jag hoppas att 32 000 inte kom till Olympiastadion för att se ett gnistrande gala-England. I så fall var besvikelsen total och fullständig.
Om de 32 000 däremot gjorde som Bollförbundet bad om, bytte bort sina engelska tröjor och i stället lät hjärtat bulta för ett sårat, skadeskjutet byte var kvällen åtminstone inte helt poänglös.
Så nära marknivå ligger ribban nu.
Ens ett livstecken från finländska landslaget får ses som en bedrift i dagsläget. Mitt i en fullskalig resultatkris – nu behöver vi hela högerhanden för att räkna förlustsviten i matcher som betyder något – var insatsen i en dryg timme en liten gnista i ett evigt höstmörker.
C-divisionen närmar som blodtörstig hund
Men, det går inte att lura någon och bygga några som helst fantasier om Finlands framtid med den här bevisföringen.
Nations League-hösten är körd i botten, degraderingen till C-nivån och Fotbollseuropas bakgårdar närmar sig som en blodtörstig hund. Finland släpper in mål i massor, Finland är i stora stycken ett sorgligt, blodfattigt lag.
Det får givetvis följder, tro inget annat.
Först och främst: Finlands möjligheter i ett VM-kval är redan i papperskalkylerna små, efter det här magplasket lever de knappt. Förlust för förlust tappar Finland fotfästet på världsrankningen och det kommer att bli spel i en VM-kvalgrupp utan realistiska chanser nästa år.
Det borde få konsekvenser redan i höst, förstås.
– Framgång är kravet som finns på oss. Just nu försöker vi utveckla spelet och lyfta sannolikheten att nå resultat i VM-kvalet, säger en man utan en framtid på jobbet.
Förbundskaptenen Markku Kanerva svarar fortfarande snällt och prydligt på frågor, han hade till och med dammat av den djupblå kostymen i kväll. Men efter den sämsta resultatraden för en finländsk förbundskapten på över fyrtio år kan man beskriva hans läge på ett sätt.
Dead man walking.
Så ser det ut då förhållande krossas
Då Bollförbundets sportchef Aki Hyryläinen satte sig i Yles studio inför matchen bäddade han in en sportslig kris i resonemang om analyser som förbundet gör.
Det var blablabla och mummel, det var framför allt inget speciellt spänstigt försök att visa ett fullskaligt förtroende för Markku Kanerva.
Sista frågan löd Är Markku Kanerva Finlands förbundskapten då VM-kvalet startar?.
– Det är utgångsläget.
Det var åtminstone ett ärligt svar, ingenting som han och övriga förbundsledningen får äta upp om och när de sväljer sin stolthet och flyttar på Markku Kanerva. För ingen som följer det här kan se en fortsättning med Kanerva som ett relevant alternativ.
Supportrarna i norra kurvan visslade då Finlands tränare presenterades före avspark, de viftade med skorna och skanderade Sista gången, Markku Kanerva efter slutsignalen. Så här ser det ut och låter då ett förhållande spricker och krossas för gott.
En till förlust i boken, tusen skärvor på en gräsmatta, en tränare som har suttit för länge. Då hjälper inte ett litet livstecken över huvud taget.
Mats Ahlnäs är sportreporter på Svenska Yle och har bevakat herrlandslaget i fotboll på nära håll i över tio år.