Orsakerna till att EIF:s sejour i högsta serien blev endast en säsong är många. Att EIF hade ligans minsta budget är ändå inte en av orsakerna. Det är bara så att något lag alltid har den minsta budgeten. Orsakerna bakom EIF:s fall finns att söka på annat håll.
Då Ekenäs IF:s avancemang till fotbollsligan stod klart en regnig höstkväll i fjol var glädjen hög bland västnyländska fotbollsvänner. Också vissa fotbollsromantiker tyckte det var kul att lilla Ekenäs tog steget till fotbollens finrum.
Den första käftsmällen kom väldigt snabbt. Fotbollsligans vd Timo Marjamaa sa att det inte kommer att spelas ligafotboll på Centrumplan i Ekenäs.
Det blev samtidigt startskottet för att rusta upp faciliteterna på den lilla och mysiga fotbollsstadion i Ekenäs så att de uppfyller fotbollsligans nästan hutlösa krav.
För att överhuvudtaget kunna spela ligafotboll krävdes då att konstgräset måste bytas ut, belysningen göras effektivare och flera läktarplatser byggas under tak.
Staden Raseborg och sponsorerna kom med i arbetet att få faciliteterna i skick. Dessvärre blev tidtabellen för renoveringen av Centrumplan obekväm för fotbollslaget som förberedde sig för ligaspel – första gången på nittio år i Ekenäs.
Laget tvingades träna på konstgräsplanen i Karis och spela sina förberedande matcher på andra orter än hemma i Ekenäs.
Förstärkningarna räckte inte till
De flesta spelarna i laget som gick segrande ur nästhögsta serien 2023 valde att fortsätta med EIF. Visserligen tappade laget några spelare, men de lyckades skaffa en del förstärkningar och kunde inför säsongen ståta med en spelartrupp på 26 spelare.
I EIF trodde man att de här spelarna skulle hålla ligaklass alltigenom, vilket visade sig vara en felbedömning av klubbledningen och sportchefen Peter Haglund.
Nu är det dags för efterklokhet:
Försäsongen som gick mer eller mindre under isen, åtminstone resultatmässigt, borde ha fått flera varningsklockor att ringa. Det klubbledningen borde ha gjort var att förstärka laget ytterligare. Det hade gett dåvarande tränare Gabri Garcia Xatart tid och möjligheter att förbereda laget för ligaspel.
Det så kallade transferfönstret öppnades i juli och var öppet för klubbyten i åtta veckor. EIF skaffade en handfull spelare. Några av dem var verkliga förstärkningar, andra inte.
Det EIF saknade den här säsongen var spelare som ”vet” hur man vinner de tajta och jämna matcherna, spelare med så kallad vinnarskalle. EIF tappade segern i väldigt många matcher efter till exempel ledning i paus eller i slutskedet av matchen.
Nya tränare, nya vindar
Den 13 augusti berättade EIF att klubben anställt en ny tränare, Christian Sund. Det tränarbytet kom på tok för sent.
Dags för efterklokhet igen: När EIF förlorade med förkrossande 0–7 på hemmaplan mot Åbolaget Inter började en förlustsvit utan like som tidigare borde ha resulterat i ett tränarbyte . Klubbledningen valde att vänta. För länge.
Till matchen mot Inter hade klubbledningen fiskat fram en ersättande målvakt från fjärde högsta serienivån. Målvakten höll inte och resultatet blev alla tiders bottennapp. EIF:s ordinarie målvakt Ramilson Almeida var avstängd och klubbledningen ansåg att det inte var läge för unga Onni Rintamäkis ligadebut. Den grekiska andremålvaktens kontrakt hade EIF brutit redan tidigare.
Laget tappade fokus, spelglädje och i viss mån sin identitet. Sympatiska spanska tränaren Xatart försökte sitt bästa, men han hade tömt sin idébank. Därför var tränarbytet – även om det kom för sent – just den energispruta som det slutkörda laget behövde.
Trots att tränaren Sund inte lyckades styra kosan helt i rätt riktning och rädda lagets ligaplats, gjorde han ändå ett gott jobb.
De tre viktigaste orsakerna till EIF:s degradering står att söka i dålig och trasig försäsong, misslyckat lagbygge och för trögt agerande i tränarfrågan. Att dessutom tre nyckelspelare – Lucas Forsten-Kaufmann, Alexander Leksell och Kalle Katz – skadades under säsongen bidrog säkert också till utebliven framgång.
Till listan av tillkortakommanden kan tilläggas behovet av hel- eller deltidsanställd personal. Någon sådan personal har ju aktiebolaget bakom EIF:s representationslag överhuvudtaget inte. Att driva ett ligalag i fotboll enbart på frivillig grund är helt enkelt alltför krävande.
Snabb comeback i sikte
Säsongen 2025 spelar EIF i den nästhögsta serien som går under namnet ligaettan. Strax efter att degraderingen blev klar talade sportchef Haglund om en snabb comeback till högsta serien. Inställningen är helt rätt.
Och omöjligt är det inte att komma snabbt tillbaka. Kotkalaget KTP visade det här den här säsongen. Däremot har det visat sig vara svårare för Jakobstadsklubben FF Jaro som i tio säsongers tid harvat på i nästhögsta fotbollsserien.
Staden Raseborg är villig att slutföra läktarbygget som Bollförbundet kräver. Sponsorerna har knappast vänt ryggen åt EIF. Nu är bollen hos klubbledningen som ska göra sitt för att skapa förutsättningar för framgång.
Planerar man ett snabbt avancemang tillbaka till ligan gäller det för EIF Ab att få kontrakten med de två viktigaste faktorerna, spelarna och tränarna, klara i brådskande ordning.
Vilka av årets EIF-spelare kan tänkas fortsätta i laget? Ganska många, men däremot har flera av lagets spelare potential för fortsatt ligaspel i någon annan klubb.
EIF-adepten Simon Lindholm och Joel Lehtonen är spelare som sannolikt kommer att få möjligheten att fortsätta sin karriär i ligan. Målvakten Ramilson Almeida har förutsättningar att spela på högsta nivån i Finland och lämnar säkert Ekenäs om han får ett erbjudande från någon ligaklubb. Det samma gäller åtminstone Salomo Ojala, Väinö Vehkonen, Enoch Kofi Adu, Emil Pallas, Eetu Puro och Nasiru Mohammed.
Sannolikt är också att inlånade spelarna Kingsley Giamfy, Benjamin Hjertstrand, Samuel Anini och Elton Hedström fortsätter sina karriärer i något annat lag än EIF.
Att så många spelare troligen lämnar laget, betyder att EIF står inför samma arbete som under de tidigare säsongerna i nästhögsta serien: Att bygga upp ett nästan nytt lag för säsongen 2025.
Tränarteamet under Christian Sunds ledning fortsätter och det ger en bra grund för lagbygget.
Bubi Asplund har jobbat som reporter för Yle Västnyland i många år och håller aktivt koll på den lokala sporten. Han följer med EIF och har under en längre tid tagit del av herrlagets framgångar och förluster.